Etikettarkiv | Genuspedagogik

Lite mer om betyg, genus och skolan

Det finns få saker som tycks få män engagerade i frågor om könsdiskriminering lika starkt som pojkars prestationer i skolan. På basis av de kommentarer som kom till mitt inlägg om att man måste skilja på mansnorm och mansroll vill jag lyfta fram några saker som är viktiga att komma ihåg i den här frågan.

* Det finns en galet stark tendens att förklara pojkars och mäns varande i biologiska termer. Alltid. Män är otrogna på grund av sina starka sexuella drifter. Män våldtar för att de inte kan kontrollera sig. Män slår för de är fyllda med testosteron. Män får höga positioner för de är tävlingsinriktade. Pojkar hamnar efter i skolan för de mognar senare än flickor. Vi måste våga se på män och pojkar som kulturella varelser, för att 1) manlighet är kulturellt betingat och 2) världen behöver inte mer anpassning efter mäns så kallade naturliga drifter.

* Folk går alldeles bananas över att flickor får högre betyg än pojkar och vill se en biologisk förklaring i att pojkar inte kan leva upp till de krav som ställs på dem i skolan för att kraven är anpassade till flickor. Alltså seriöst. Läs en läroplan. Det finns INGENTING i läroplanerna som är så svårt att inte alla skulle kunna klara av det, även om man mognar senare. Betygssystemet är inte till för att skilja smarta från inte lika smarta utan hårt arbetande från inte lika hårt arbetande. Jo, är du smart kanske du har det lättare – men den elev som faktiskt studerar klarar sig. (Här vill jag inflika att det finns massor med elever som inte klarar skolan för att de inte får det stöd de behöver, varken från skolan eller hemifrån. Vad jag menar är alltså att läroplanernas mål är enkla nog för att alla skulle kunna klara av dem i teorin – det går liksom inte att sänka dem.)

* Det finns fördomar mot pojkars förmåga i skolan, särskilt vad det gäller att sitta still och koncentrera sig. Fördomar som dessa inverkar negativt på pojkars chanser i skolan och bidrar till negativa spiraler. Det är förresten också samma fördomar som gör att flickor får leka extrafröknar och att flickor används som buffrar mellan bråkiga pojkar. Det här är allvarliga grejer som framförallt pojkar förlorar på och som inte får förekomma! Det är könsdiskriminering och måste tas på allvar.

* Det finns inte tillräckligt med manliga förebilder i skolan. Oavsett vad man tycker om kön så är könsidentiteten en av de första identiteterna och barn behöver förebilder. Hade jag varit för kvotering så hade jag tyckt att det vore viktigare för jämställdheten att kvotera in manlig dagispersonal än kvinnliga chefer.

* Så fort det finns könsskillnader i precis vad som helst så skriver folk kvinnohatspatriarkat om det är till flickors nackdel och antibiologisk nazifeminism om det är till pojkars fördel. Här kommer ett nyckelord till alla dessa diskussioner: intersektionalitet. Det är försvinnande sällan som det finns organiserade komplotter för att diskriminera. Ofta så beror snedfördelningarna på en mängd olika saker som samverkar och där kön bara är en liten del. Vad gäller betyg i skolan är följande saker i många fall mer avgörande än kön:

antal timmar lagda på skolarbete utanför skoltid
huruvida modern är heltidsarbetande eller hemma
stödet från familjen
socioekonomisk status

Till exempel: vita pojkar med hemmamammor i rika områden i bra skolor presterar bättre än en afroamerikansk flicka i förorten. Studier visar också att flickor i allmänhet lägger ner betydligt mycket mer tid på läxor – i Tyskland 2 timmar mer/vecka än vad pojkar gör (se Quality and Inequality of Education – Cross National Perspectives). Studier visar också tydligt till exempel att hudfärg har större betydelse än kön i USA. Kön är bara en faktor av många.

* Det finns massor med saker som man kan diskutera om skolan och eftersom alla har gått i skolan har alla en åsikt om hur det borde göras. Det enda som jag tycker är riktigt, riktigt viktigt är att lärarna får tid nog att möta varje elev som en individ, istället för en representant för en grupp.

* Det finns en (möjligen) biologiskt betingad skillnad mellan pojkar och flickor som tar sig uttryck i språklig mognad. I klarspråk betyder det att man kan hitta en skillnad i utveckling mellan gruppen pojkar och gruppen flickor. Det betyder däremot INTE att alla pojkar är språkligt sämre utvecklade än alla flickor, så när folk menar att man måste förändra skolan så att den anpassas efter denna statistiska skillnad får jag spunk. Varje elev ska bemötas på sin egen nivå – så står det i alla läroplaner och det tjatas det om på lärarutbildningen (tro mig, jag har gått den) – och det ska räcka. Vi kan inte anpassa skolan efter statistiska sannolikheter om könsskillnader. Alla de pojkar som är språkligt begåvade då, vad skulle hända med dem (min son till exempel)? Och alla de flickor som behöver extra stöd i sin språkliga utveckling? Det är som om alla pojkar på högstadiet ska behöva sitta på extra höga stolar och alla flickor på lägre stolar bara för att det finns en statistisk längdskillnad. Lösningen är förstås att ge dem möjlighet till höj-och sänkbara stolar i så fall. Och att ge alla elever som behöver extra stöd extra stöd.

* Vi vet att elever påverkas av både familjens, det större samhällets och framförallt lärarens förväntningar på dem. I praktiken betyder det att stereotyper kommer att påverka hur barnen har det i skolan. Man kan ju tycka olika om den saken förstås, men jag tycker att det vore en katastrof om pojkar skulle intalas att de är biologiskt sämre lämpade för skolan. Goddag, självuppfyllande profetia!

* Att flickor generellt får bättre betyg är inte en nyhet som ”den nya feministiska skolan” med grupparbeten och självständigt arbete kan skyllas för utan har rapporterats sedan 50-talet. Skillnaden på pojkars och flickors resultat står sig också i andra länder, till exempel i USA – men en statistiskt betydande skillnad har inte påvisats i flera studier över elever i t.ex. Japan och Korea (se Quality and Inequality). Problemet ligger alltså snarare i hur läraren bemöter och bedömer eleverna och framförallt i samhällets förväntningar på desamma än i könet i sig. Genus, inte kön – om man så vill.

Om det självklara behovet av genuspedagogik

I dag hade jag utvecklingssamtal tillsammans med Tildas lärare på förskolan. På det stora hela har jag varit väldigt nöjd med förskolan. Visst, jag kanske inte håller med personalen i alla detaljer – men deras jobb är ju heller inte att göra mig nöjd utan att ta väl hand om mitt barn. Det har de tveklöst gjort.

Det var därför inte heller jag som lyfte frågan om genus när vi hade utvecklingssamtal, utan läraren själv. Läraren menade att om det var något som jag lade märke till i deras arbete så fick jag gärna påpeka det. Bara det faktum att hen säger så, och verkligen menar det, får mig ännu säkrare på att min dotter är i trygga händer. Genuspedagogik har nämligen inte alls slagit igenom här i Finland. Inte alls. Det syns också på de allra flesta ställen. På barnens förra dagis kom det till exempel en gång en ung, manligt studerande som skulle praktisera på dagiset i några veckor. Damerna i personalen var alldeles till sig. Äntligen kom det någon som kunde spela fotboll med pojkarna! Själv gick jag hem och dunkade huvudet i väggen. På dagiset fanns nämligen bara kvinnor anställda och även om jag personligen inte ser problemet med att vem som helst kan spela fotboll med de barn, oavsett kön, som vill spela fotboll så fanns det bland dessa kvinnor den tanken. Min egen tanke var den här: vem tar hand om pojkarnas upplevda behov när praktikanten inte längre är kvar?

Ny forskning i Finland visar dessutom mycket konkret på hur olika pojkar och flickor behandlas. Det handlar om de klassiska sakerna; taltid, formen av uppmuntran och formen av förmaningar. Forskning visar gång på gång att vi behandlar pojkar och flickor olika – att vi behandlar barn utgående från uppfattningar om kön och genus. Och varje gång den här skillnaden i bemötande lyfts fram så kommer omedelbart antigenusarna och hävdar att det visst är skillnad på pojkar och flickor som att de här två sakerna skulle vara relaterade till varandra. Jo, det finns en liten, synnerligen generell biologiskt betingad skillnad mellan pojkar och flickor men det är inte den skillnaden som avspeglas i hur pojkar och flickor behandlas. Vi behandlar inte utifrån de  mycket små biologiska skillnaderna utan utifrån kulturella uppfattningar om hur pojkar och flickor fungerar.

Det betyder att vi inte alls är öppna för barnens biologiska förutsättningar. Den flicka som är snabb och stark kommer antingen att bli kallad pojkflicka och få lära sig att hon överskrider vad som är lämpligt för flickflickor eller få lära sig att anpassa sig till mer flickigt uppförande. Att ha ett genustänk innebär inte att man försöker undertrycka barnens biologi, eller att man försöker ändra på den.

Och det är därför som jag för mitt liv inte kan förstå varför somliga går helt apeshit över att man försöker inför genuspedagogik. Genuspedagogik går ut på att man som vuxen uppmärksammar hur man behandlar barnen. Att kvinnor kan spela fotboll. Att flickor kan spela fotboll. Att pojkar kan spela fotboll – eller låta bli. Det handlar om att alla barn ska bli bemötta för dem de är, att alla barn ska få möjligen att bli den bästa möjliga versionen av sig själv. Det handlar om att se barn som individer istället för kategorier. Det handlar om att ge alla barn styrkan i att vara lika mycket värda. Det är inte något revolutionerande feministiskt propagandatrams utan grundbultarna i hela vår västerländska värdegrund. Hur kan det på något vis vara fel?

(Det var också delvis det här vi talade om på Tisdagssnackarna förra veckan!)

Lite kort om könsidentitet och genuspedagogik

För några dagar sedan var det på Hbls debattsidor någon som kommenterat den lysande artikel om dagis med genuspedagogik som publicerades av samma tidning några dagar tidigare. Jag har ingen av de tidningar kvar, så jag kan inte citera något, men i princip gick insändaren ut på att det är direkt skadligt för barn att växa upp könslösa eftersom könet är en mycket viktigt bit av identiteten. Det är ju förstås rätt, så till vida att könsidentiteten är väldigt viktig. Grejen är ju bara den att vad som faktiskt ingår i könsidentiteten inte bara är biologiskt, utan också socialiserat och därmed också föränderligt. Könsidentiteten skapas inte bara i hjärnan utan också i kontakt med samhället, i förhandling med samhällets normer och stereotyper. När vi möter varandra och gör den första bedömningen av hur vi ska agera är det ofta utifrån kön, och inte biologiskt sådant – eftersom de flesta av oss inte viftar runt med snippor och snoppar så där till vardags – utan ifrån vår kunskap om hur en man eller kvinna, pojke eller flicka, bör se ut.

Vad som ingår i könsidentiteten, hur man känner att man är pojke eller flicka, inget av det eller båda (inte att man känner det, det sitter i hjärnan), är bundet till tid och rum. När man talar om att ge ett barn med tveksam könstillhörighet uppfostran till flicka eller pojke är denna uppfostran inte baserad på biologi utan på vad samhället där och då tycker är rätt sorts uppfostran för ett visst kön. När man visar att flickor som utsatts för högre halter testosteron i livmodern sedan leker mer pojkaktigt (typ med bilar) är det samhället som definierar vad som är pojkaktigt.

Att ha genustänk i uppfostran av barnen, eller sätta dem på ett dagis som nyttjar genuspedagogik handlar inte om att ta ifrån barnet könstillhörigheten, att göra dem könslösa, utan om att visa på att könsidentiteten – hur man upplever sin könstillhörighet – inte måste vara så snäv och kvävande som den många gånger är. Och dessutom skulle jag vilja tillägga att genuspedagogik borde vara självklart för alla som jobbar med barn, eftersom det i grund och botten handlar om att möta varje barn som individ – att se varje barn bortom kön, klass och etnicitet och att respektera varje barn för vem barnet är snarare än för vem det statistiskt är mest troligt att vara.

En av de sakerna som togs upp i den ursprungliga artikeln, och som många av oss som har lite genustänk i vårt bemötande av barn försöker tänka på, är att hellre använda könsneutrala uttryck i samtalen. Det måste inte handla om ordet hen, utan kan lika gärna vara att man säger ”barnen” istället för ”pojkarna och flickorna” eller ”dela med dig till den där kompisen” istället för ”dela med dig till den där pojken”. Genuspedagogik är ju inte jättestort här i Finland, om vi säger så, men jag skulle vilja berätta en liten historia om hur det kan se ut när man fullkomligt saknar det där perspektivet. Tilda kom hem från dagis (inte det hon är på nu) och förkunnade att hon inte tyckte om pojkar. Alls. Någonsin. När jag frågade varför svarade hon att det är för att alla pojkar är dumma och bråkiga. Försiktigt nystade jag lite mer i vad det var hon menade och det visade sig att det var två pojkar i hennes grupp som ofta satt och bråkade med varandra när barnen skulle sätta sig och äta. Personalen på dagis tillrättavisade dem genom att säga något i stil med ”sluta bråka nu pojkar”. Utan att tänka på det, gjorde de på så vis alla pojkar i rummet passivt medskyldiga till vad dessa två bråkade om i en fyraårig flickas värld. Pojkar bråkar, är vad hon fick med sig ur den situationen (som dessutom upprepades så gott som dagligen). Det hade inte varit mycket svårare än att låta bli att könsbestämma bråkstakarna.

Det behöver inte vara svårare än så. Och nej, det är inte skadligt för barnen.