Kulturkrockar · Nyhetsplock

Bra män och jämställdhet

Det var längesedan jag läste något och blev så där arg, mest säkert för att medeltida juridiska dokument inte triggar mig på samma sätt och jag verkligen inte har haft tid till något annat. Men så tog jag mig äntligen tiden att läsa Britta Svenssons krönika om hur Ebba Witt-Brattström minsann inte har något att lära henne som feminist.

Jo, det är en provocerande krönika och så där i princip har jag väl kanske inte jättemycket emot sådana. Men det är också en förvånansvärt platt text, som helt saknar förståelse för inte bara Witt-Brattströms situation (som givetvis ingen annan än Witt-Brattström själv kan eller bör uttala sig om) utan för dagens kvinnor i allmänhet. Svensson liksom förutsätter att alla kvinnor alltid ska känna igen tecknen på en icke-jämställd man och sky dessa som pesten.

Och jag ska nu försöka skriva det följande med varsamhet för det är, på förekommen anledning, ett jävligt känsligt ämne men jag känner ändå att jag måste skriva det.

För de flesta av oss har nog gift oss av kärlek. Vi har inlett, byggt, upprätthållit och levt i förhållanden av kärlek och det är bra. Säkert talade vi också i början med våra män om hur viktigt det var för oss att förhållandet är jämställt – att förhållandets huvudsakliga parter båda är lika mycket värda. Att allt man gör är i samarbete och samförstånd för varandras bästa. Kanske vi också svor en helig ed, där i början, att tillsammans skita i samhällets förtryckande normer och styra vår egen framtid.

Eftersom båda var lika mycket värda hade det ingen betydelse vem som gjorde vad. Det måste vara lika accepterat att som kvinna sköta barnen och inga extra medaljer åt en barnaskötande man – det vore inte jämställt. Så när barnet föds var det ok att kvinnan blev mammaledig ett tag och när det visade sig hur mycket månadsinkomsterna skulle sjunka när de turades om var det självklart att hon skulle fortsätta vara hemma. Det har ju ingen betydelse vem som gör vad och det är fullkomligt ologiskt att dra ner på familjens sammanlagda inkomster med flera hundra euro i månaden.

Och eftersom hon ändå gick hemma så passade hon på att ordna en massa grejer. Städning. Matlagning. Veckohandling. Och eftersom han ändå var på jobbet hela dagen gjorde det ju ingenting om han kom hem en timme senare ett par dagar i veckan så att han kunde gå på gymmet. Det viktiga var ju ändå att de jobbade tillsammans, mot samma mål – för varandras och familjens bästa. Och så där kan man sedan fortsätta hur många år som helst tills något skiter sig och hon vaknar upp i en kvinnofälla.

Vi försöker bygga förhållanden på kärlek och respekt istället för på principer om likafördelning och vaknar upp 10 år senare till den bistra verkligheten att samhället premierar bara dem som upprätthåller manliga ideal. Bara den som gör karriär får bostadslån, kredit, ekonomisk trygghet och trovärdighet, större valmöjlighet på ännu fler jobb, semester och så vidare. Den som snuttarbetar och sköter barn får det inte. Och medan man var i förhållandet och tänkte sig att man båda två arbetade lika hårt för det gemensamma bästa så funkade det utmärkt. Alla tjänade på det. Men det försätter också sakta men säkert kvinnan ett beroendeförhållande oavsett om man vill eller inte.

Svensson skriver så här, i anslutning till att hon hävdar att vi uppnått politisk jämställdhet:

”Det betyder inte att alla kvinnor i det här landet inte varje dag måste stå upp för sig själva och använda sig av den frihet och de valmöjligheter de har fått. En av de viktigaste punkterna i det är att inte belöna, beundra och stödja män hela tiden, utan ta plats själv eller stötta andra kvinnor.”

Jag håller med henne, det gör jag, men samtidigt är ju hela vitsen med att vara i ett förhållande med någon att man stöttar varandra. I ett jämställt förhållande måste kvinnan stötta sin man – på precis samma premisser som han måste stötta henne. Och det är här som det blir svårt när man som kvinna försöker utnyttja den där friheten och alla de där valmöjligheterna för även om vi kanske har uppnått politisk jämställdhet så är hela vårt samhälle fortfarande uppbyggt kring en patriarkal struktur som håller kvinnor beroende av män.

Svensson raljerar kring att Witt-Brattströms man måste ha varit bra mycket bättre privat än vad han framstod i offentligheten ”eftersom denna kända feminist tycks så kär i honom” och jag har ingen aning om huruvida just han är en bra typ eller inte. Däremot så vet jag att det inte behöver ha betydelse alls. Man kan vara gift med en helt sjutusans bra typ och ändå åka dit för allt man gjorde tillsammans med denna bra typ var för varandras bästa. Man bara liksom vallades in i fällan – inte av honom – utan av hur samhället är uppbyggt.

Det är skitjobbigt att vara jämställd och det kräver konstanta uppoffringar. Det är, i dagens samhälle, inte på något vis den lätta vägen att gå. När man försöker leva som två likvärdiga personer kräver det ju anpassning till varandra. Och att försöka hålla balans i den anpassningen samtidigt som samhället snurrar kring patriarkal, heteronormativ tvåsamhet, man inte har sovit en hel natt på flera år och räkningarna måste betalas är ingen fucking dans på rosor. Därför blir jag bat shit crazy av Svensson text. För att hon lutar sig tillbaks och bah ”jorå flickor, världen är ett smörgåsbord och det är bara välja”. Kanske Witt-Brattström inte har något att lära Svensson om att vara feminist (som hon ju ändå inte vill vara) men hon skulle kunna lära henne en jäkla massa om hur det är att vara mänsklig.

Historikerns historier

De försvunna historiska kvinnorna

En av de största utmaningarna jag står inför är att försöka identifiera de kvinnor som förekommer i de medeltida källorna. Och grejen är att det förekommer massor med kvinnor, hundratals som är angivna med namn, men att försöka pussla ihop släktskap för dessa kvinnor är som att leta nål i höstack. När 1500- och 1600-talens genealoger plitade ihop släktträd var de nämligen inte särskilt intresserade av kvinnorna. Alls. Se bara på den här släkttavlan över den mycket välkända släkten Natt och Dag. Inte en enda kvinna värd att nämnas.

Bild från Riksarkivet!

Men i motsats till vad släktträdet låter påskina fanns det kvinnor även på 1300-talet. Faktum är att jag hittills har stött på tre som tillhör Natt och Dag: Märta, som var dotter till Bo Bosson; Ingeborg, som var syster t Bo Bosson och mor till det sena 1300-talets mäktigaste och rikaste man Bo Jonsson Grip; samt Sigrid, ytterligare en syster till Bo Bosson som sedan gifte in sig i släkte Bielke (där hon inte heller fick vara med på ättetavlan). Riddaren, lagmannen och riksrådet Bo Nilsson hade alltså minst tre barn. Endast ett, sonen, var värd att nämnas.

I den databas jag bygger upp som bas för min avhandling, med alla de dokument som nämner senmedeltida kvinnor, har jag gjort det till en principsak att skriva in alla kvinnors namn även vi inte vet mer än namnet. Där är Esborg som var gift med Johan Arwastson som tillsammans med några andra blivit förordnad att vara förmyndare för en ung pojke. Där är Kristina Jakobsdotter som år 1376 skänker jord till sina små barnbarn. Kristin Ormsdotter som sålde sin jord för att skrapa ihop pengar till att lösa sin make ur fångenskap. Elin, som vi inte vet något mer om än att hon 1373 donerade vad hon hade till kyrkan för att hennes älskade son skulle få extra mässor lästa över sig och hans själ slippa lida. Namnen kommer egentligen inte att hjälpa mig särskilt. De här kvinnorna kan inte identifieras. Men deras handlingar var inte obetydliga, inte då och inte nu. Inte om man kollektiviserar kvinnornas handlingar, om man låter de ensamma oidentifierade kvinnorna komma samman och genom sitt blotta antal få berätta hur de har haft det – under vilka förutsättningar de har agerat.

Alla dessa kvinnor som fallit ur historien. Det är så vansinnigt hög tid att de får komma tillbaka.

https://i0.wp.com/www3.ra.se/sdhk/bild/10831.jpg

Kristinas gåvobrev till förmån för sina brorsöner (SDHK 10831). Hon hade inget eget sigill, utan de två som hänger kvar på brevet tillhörde häradshövding Knut Lindormsson och barnens far, Kristinas son kyrkoherden herr Peter.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Så blir jag inte feminist i dag heller

Jag var med i grupp på Facebook som skulle handla om genus och jämställdhet. På den lyftes den extremt intressanta frågan hur man ska kunna lyfta fram manliga erfarenheter av patriarkalt förtryck som en del av den feministiska kampen. Med stort intresse började jag läsa svaren (många, väldigt många) för jag tror att just mäns erfarenheter som en naturlig del av jämställdhetsarbetet saknas på allt för många ställen.

Men svaren handlar först om hur män ska kunna stötta kvinnor i kvinnors kamp mot patriarkatet, om solidaritet med kvinnor i deras utsatthet, kanske på grund av att frågan ställdes inom en feministisk ram. Så kommer det en man som menar att feminismen som ideologi har radikaliserats och därför kanske inte längre är den rörelse det var, och att likhetstecknet mellan jämställdhet och feminism är problematiskt. Han menar att feminismen inte måste var den enda rätta vägen mot jämställdhet. Därefter bryter, inte alldeles oväntat, helvetet lös.

Det handlar huvudsakligen om tolkningsföreträde. Feministiska kvinnor menar att de har tolkningsföreträde beträffande feminism. Det kan jag utan tvekan ställa upp på. De inom en rörelse måste ha rätten att definiera den. Men när man samtidigt underkänner männens del i feminismen och menar att de män som deltar borde göra det inte för sin egen skull utan som en solidaritetsgärning med utsatta kvinnor och på kvinnornas premisser, och dessutom framhåller feminismen som den enda rätta vägen då har man skapat en sexistisk rörelse och inte en rörelse för jämställdhet. En rörelse där vissa, på grund av biologiskt kön, automatiskt har större rättigheter att uttala sig. En rörelse där en ung välanpassad kvinna från en akademikerfamilj i en trevlig förort har större rätt att uttala sig om förtryck och underordning än den unga man vars styvpappa våldtog honom, som inte klarade gymnasiet och som nu sitter ensam sedan frun tog sonen och stack för att han inte klarade av att försörja dem.

För alla feminister (jo, jag generaliserar, sue me) verkar vilja framhålla att män också förlorar på patriarkatet. Det kan jag också hålla med om. Män som grupp förlorar i dagens samhälle på patriarkala strukturer – även om jag inte anser att dagens Sverige är ett patriarkat. Men i diskussionen som blev efter frågan om hur mäns erfarenheter ska inkluderas visas det ändå tydligt att patriarkatet inte ses som en struktur bortom män och kvinnor, upprätthållen av alla i samhället, utan som männens fel. Bara det där att män måste stå på kvinnors sida istället för att få vara på sin egen sida och säga att heteronormativitet och könsstereotyper inte funkar för dem heller indikerar att det inte rör en kamp mot ett system utan mot det andra könet. Det kan jag bara inte ställa upp på.

Sedan går det liksom ännu mer åt helvete för sedan en av männen lyft fram jämställdismens paroll att det ska vara lika rättigheter och skyldigheter för alla oavsett kön, och att det borde vara något som alla kan skriva under på bestämmer sig några av kvinnorna för att männen är jämställdister som försöker kapa kvinnors taltur och baktala feminismen. Männen själva menar att de inte alls är jämställdister, att de inte känner sig bekväma med ismer, men det verkar inte ha så stor effekt (och wow kan jag känna igen mig i det).

Sedan blockas de från gruppen. Man hade tydligen fått en mindre invasion av VKM (Vita kränkta män) i gruppen.

Kanske hade de helt enkelt skrivit för mycket eller inte följt trådstarten tillräckligt tydligt? Av egen erfarenhet vet jag ju att det händer. Kanske de hade betett sig som svin i andra trådar som jag inte läst? Så kan det vara. Men man får inte tysta folk genom att kategorisera dem bortom vad de själva känner sig bekväma med, genom att håna dem för deras kön, genom att förminska dem och kalla dem kränkta för att de inte håller med. Vet ni vad det påminner mig om? Behandlingen av suffragetter i slutet av 1800-talet. Och i mitt stilla sinne undrar jag om det inte var exakt sådana könsstereotypa tystande aktioner som feminister skulle arbeta mot.

För oavsett om man håller med om att feminism är jämställdhet så är jämställdhet inte feminism. Det är inte den enda vägen. Det måste gå att få diskutera jämställdhet, att få diskutera mäns problem och kvinnors problem, utan att ansluta sig till en ism.

 

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Kvinnor som gör sig gravida och sedan inte förstår att de ska skylla sig själva

Det har dykt upp en ny kommenterare på den här bloggen, och jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag orkar släppa igenom eller inte. Ni vet. Det mesta hittills rör hur inkompetent jag är, och eftersom det ändå ganska ofta blir ett tema i kommentarsfältet vet jag inte om jag orkar med fler som hojtar att jag får skylla mig själv och att jag inte bemöter argument. Om det är vad de söker kan vi ju se det där med att jag inte släpper igenom de kommentarerna som att jag tar ansvar för min egen skuld och bemöter argumenten med strikt sortering.

En av de kommentarerna som nu ligger och väntar på att jag ska bestämma mig för om de ska gå igenom eller inte spinner vidare på temat om hur det är mitt fel att jag blev gravid. För er som inte visste det var det alltså så att jag och min högt vördade älskade make blev gravida i ungefär samma veva som vi träffades. Det var omtumlande och synnerligen oväntat för oss båda, men efter att ha tagit väldigt många väldigt djupa andetag pratade vi igenom situationen och bestämde oss för att göra det bästa av vad vi hade. Den babyn har fyllt sju år och blivit storebror, så helt åt helvete gick det ju inte i alla fall, men jag skulle ljuga om jag inte sa att det har varit fruktansvärt tungt att få våra olika liv att passa ihop och bli en lämplig helhet där inte bara vi som oss själva kan få leva och trivas, utan där också ett nytt litet liv ska få växa, få vara trygg och älskad. Det har varit en oerhört lång resa för både maken och mig. Kompromisser, uppoffringar och besvikelser, men också nya vägar, nya värden och en kärlek större än allt annat till det där lilla livet som kom till oss.

Så när folk jag inte känner tar sig friheten att säga att jag får skylla mig själv som blev på smällen blir jag förbannad. För det första händer det att barn blir till fast man har varit försiktig enligt konstens alla regler. Så är det bara och det kan ingen anklagas för. För det andra var jag ju inte ensam när barnet skapades, om vi säger så. Vi var faktiskt två. Ändå är det ingen av dem som funnit sig berättigade att kommentera mitt sexliv och denna oväntade graviditet som ser att min man (igen med versaler: MIN MAN) har något som helst ansvar för att det gick som det gick. Jag som kvinna ska ensam bära hela skulden.

Och nu har jag diskuterat jämställdhet så mycket att jag vet att det finns ett oroväckande stort antal människor som får fullkomligt fel i huvudet när man talar om vikten av att kvinnan kan välja abort – att en abort i sista hand måste vara kvinnans val. Jag har helt tappat räkningen över hur många gånger sådana diskussioner har gått käpprätt åt helvete för att någon börjar skrika om hur de stackars blivande pappornas rättigheter förbises och att lössläppt kvinnfolk har för mycket makt. Jag är lika övertygad om att fri abort är en grundpelare i jämställdheten som jag är om att mannen och kvinnan tillsammans bör försöka lösa situationen. En abort är ett så pass svårt och stort beslut att man aldrig ska behöva fatta det ensam, men en graviditet och en förlossning är också så pass livsavgörande saker att man helt enkelt inte i ett fritt samhälle kan tvinga en kvinna att genomföra dem om hon inte vill.

Men allt det här hänger ihop. Kvinnor får skylla sig själva för att det blir barn. Inte ens den kvinna som blir våldtagen kan fråntas ansvaret för att det blir barn eftersom livmodern, enligt amerikanska röster, inte tar emot om det är riktig våldtäkt. I mitt fall har vi den milda, våldsfria varianten av samma skuldtema: en kvinna kan aldrig bli gravid om det inte är hennes val. Tanken på att kvinnan får skylla sig själv är så stark och så självklar för många att flera har sett det som fullkomligt i sin ordning att säga till mig att vår graviditet var mitt fel. Att jag inte har någon rätt att reflektera över hur vi i vår familj ska kunna ordna upp vår vardag och kompromissa ihop våra liv eftersom det var mitt fel. Och helt plötsligt så känns världen beklämmande mycket som en mansdominerad skitvärld där kvinnor får ta skulden och bära bördorna för vad män och kvinnor gör tillsammans, där löneglappet och glastaket är illusioner skapade av kvinnors oförmåga att låta bli att göra sig gravida.

Jo, det är ett problem att en del pappor upplever att de stängs ute från svåra beslut om abort och graviditet (precis som att en del mammor står helt själva med dem) och jo, det är ett problem att alltför många pappor inte tillåts ta ansvar för sina egna barn ens när det skulle vara fysiskt möjligt (precis som att alltför många mammor inte har något annat val än att ta ansvaret). Men så länge det är ok att säga till kvinnor, oavsett om man känner dem eller inte, att de har sig själva att skylla för att de blivit gravida när de egentligen hade tänkt att de skulle göra något annat kommer man att samtidigt stänga mannen ute från föräldraskapet – redan innan det börjat.

Så jag är glad över att min man inte tyckte att det var mitt fel, utan såg sin egen del. För tänk om han hade borstat bort det med att säga att jag har mig själv att skylla. Tänk om han aldrig hade tagit sig tiden att lära känna sin son. Det skulle nog ha varit väldigt, väldigt ensamt.

Historikerns historier

Vad ett patriarkat är, och vad det inte är

Jag fick en fråga om vad ett patriarkat är för något. Det är ju ett ord man hör rätt ofta, och ett ord som jag själv använder i min forskning. Att förklara vad ett patriarkat är, är egentligen väldigt enkelt.

Ett patriarkat är ett samhällssystem där män (oftast äldre män) har den ekonomiska, juridiska och politiska makten. That’s it.

Ett patriarkat är alltså inte per definition ett samhällssystem som män har uppfunnit i syfte att förtrycka kvinnor, men det är heller inte ett system som ett gäng fulla rödvinsfeminister hittat på för att berättiga kvotering av kvinnor till bolagsstyrelser. Att ett samhälle är patriarkalt säger ingenting om hur vanliga män och kvinnor lever sina vardagliga liv. Ett patriarkat är en ram, där själva bilden som ramen omger kan se ut på många olika sätt. Den jämförelse jag brukar göra för att förklara vad jag menar är med monarki. En monarki är ett samhällssystem där det finns en kungafamilj. Termen säger dock ingenting om hur samhället i övrigt fungerar, vilka andra maktfaktorer det finns eller hur vanliga män och kvinnor lever sina vardagliga liv.

Av någon anledning tenderar en viss sorts människor att bli väldigt arga när man talar om patriarkat, som om det skulle vara en ideologisk eller politisk vinkling av historien. För alla som sysslar med svensk historia är patriarkat en lika självklar term som monarki – det finns ingen pågående vetenskaplig diskussion om huruvida patriarkat är en användbar term eller ett feministiskt påhitt för det är så självklart att patriarkatet är ett historiskt faktum. Att diskutera patriarkatets existens i det medeltida Sverige med en historiker är som att diskutera trovärdigheten i evolutionen med en biolog. Det ger liksom inte intryck av att man är särskilt insatt i vad modern forskning kommit fram till.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Om patriarkatet på individnivå

Det kom en kommentar på inlägget om feminismen som ideologipolis som jag tycker är så intressant att jag hellre besvarar den i ett eget inlägg. Anders Senior skrev så här:

”Jag lagar också mat, inga problem, och det är lika i hela min bekantskapskrets, alla hjälps åt.
Med städning också f.ö.
Alla jag känner och alla som ni själva här ovan hävdar att ni minsann är jämställda i ert förhållande……… Vart är då detta Patriarkat som håller kvinnorna fångna vid spisen?

Vem pratar ni(vi) om som inte är jämställd? Alla är ju jämställda i sina egna förhållanden om du frågar dem, det är ju hela tiden ”de andra” som inte är jämställda……
(vilket nog inte är så lustigt kanske, när man tänker efter, trivs man inte i förhållandet gör man nog slut, end of (patriarkat)problem)…..

Samma sak med föräldraförsäkringen; alla är sååå nöjda med sin egen fördelning sins emellan i sitt jämställda förhållande, men för ”de andra som inte själva kan välja” är det bättre att kvotera den………. Lik f*rbannat är alla nöjda på individnivå!!!

Alla hävdar alla dessa patriarkala orättvisor, men ingen träder fram och säger sig vara offer för dem!!!

Så patriarkatet existerar bara på gruppnivå, men inte på individnivå? Eller…….?”

För det första vill jag å det bestämdaste hävda att dagens Sverige inte är ett patriarkat. Ett patriarkat är ett samhälle där (äldre) män har den ekonomiska, juridiska och politiska makten och där dessa uppgifter ses som de mest betydelsefulla. Så är det inte i Sverige idag, och jag skulle vilja säga att varken Finland, Norge eller Danmark heller är patriarkala samhällen idag. Det är emellertid inte samma sak som att det inte skulle finnas genusbaserade orättvisor där kvinnor drar det kortare strået för att de är kvinnor och att dessa strukturer är rester av patriarkatet. Det i sin tur betyder inte att dagens samhälle inte har minst lika många genusbaserade orättvisor där män drar det kortare strået och att dessa orättvisor förtjänar lika mycket uppmärksamhet.

Så var ser jag då dessa orättvisor mot kvinnor, dessa rester av det patriarkala systemet?

Min man har varit pappaledig i totalt två månader. Jag har varit mammaledig i totalt fyra år. I Finland kan pappor teoretiskt sett ta ut föräldraledighet men i praktiken är det under 10% som gör det. Hade det varit mer socialt accepterat hade fler säkert gjort det. Det ses som självklart att det är modern som ska vara hemma med barnet, vilket inte bara betyder att de mödrar som inte orkar/vill vara hemma med barnen får anklagande blickar utan att de fäder som vill vara hemma med barnen ses som avvikelser. Ett konkret exempel: När jag trött som ett as hämtade barnen från dagis fick jag höra från personalen att mammor med barn under tre års ålder inte borde arbeta för att mammorna blev så trötta då. Den synen är rätt allmänt utbredd och jag tror att de flesta arbetande mammor någon gång fått höra liknande saker. De klubbar som ordnas för föräldrar som är hemma med små barn kallas ofta mammagrupper. Förhållandet exemplifieras även av att debatten kring huruvida man skulle sänka vårdledighetens längd från tre år till två år (som man har rätt att ta ledigt från jobbet och vara hemma med barn) var en fråga om att få ut kvinnorna i arbete.

Hur är det här kopplat till patriarkatet? Mannens arbetsinsats ses som viktigare än kvinnans arbetsinsats. Hans upprätthåller deras standard, hennes är temporär. Hon ses som den bättre föräldern, hans insats för barnens uppfostran blir av andra klass. Jag har också vänner där mannen rent ut sagt att nu när de fått barn så borde hon inte jobba längre, för då kan hon inte sköta hemmet lika väl. Det är inget fel med det så länge kvinnan vill vara hemma, men så har inte alltid varit fallet. Detta anser jag vara en direkt effekt av ett system där män på grund av sitt kön innehade de positioner som av samhället sågs som mest betydande och där det var mannens uppgift att avgöra om kvinnan skulle arbeta eller inte.

Jag har hört högt uppsatta män deklarera att såndär genusforskning bara är trams samtidigt som de hänger över någon flicka hälften så gammal som dem själv och skriker att servitrisen är en jävla kärring. Jag har hört högt uppsatta män säga att kvinnor inte hör hemma inom den akademiska världen, klappa yngre kollegor på låret och kommentera deras utseende och kläder. På mellanstadiet fick jag lära mig att ”pojkar är sådana” när några killar i klassen tafsade. Detta har jag fått bekräftat alltför många gånger både av att män på krogen tar sig friheter att röra mig utan att fråga och att många kvinnor som råkar ut för samma sak ser det som en naturlig del av en utekväll. Jag tror inte alls att ”pojkar är sådana” utan att det är rester av patriarkatet, när män hade den juridiska makten att ta sig friheter och som män och kvinnor numera tillsammans bekräftar genom att inte säga ifrån.

Jag har också många gånger blivit kallad hora, främst av andra kvinnor och främst (tack och lov) när jag var yngre. Inte alls så att jag hade många partners, men att kalla varandra för hora var (och är?) ett sätt för flickor att hålla varandra nere. Jag har också, precis som många av mina kompisar, haft lärare och föräldrar uppmana mig att klä mig på ett visst sätt så att jag inte skulle ses som lösaktig. Varför? För att det i resterna av patriarkatet ingår att hålla flickors och kvinnors sexualitet i styr.

Och från min högst personliga horisont: Jag hade önskat att min man hade kunnat ta ut mer av föräldraledigheten. Jag hade önskat att jag förstått tidigare att pojkar inte är sådana och jag önskar att jag hade skrivit ”kan du läsa det här är du för nära” långt ner i min urringning. Jag är också övertygad om att det finns två huvudsakliga anledningar till varför de flesta anser sig leva i jämställda förhållanden. En av dem är att kvinnor (och män) är fria att lämna förhållanden där de känner sig orättvist behandlade. Den andra är att vårt nordiska samhälle idag helt enkelt är ganska ordentligt jämställt.

Men ni andra då? Vad tycker ni? Hur jämställda är ni?

Historikerns historier · Nyhetsplock

Om Patriarkatets oundviklighet i primitiva kulturer

Pelle Billing bad mig kommentera hans inlägg om Patriarkatets oundviklighet i primitiva kulturer. För det första måste jag säga att jag tycker att det är en läsvärd text, med många intressanta punkter. Hans slutsats tror jag att de flesta kan skriva under på:

”Vi lever i en privilegierad tid, och har helt nya möjligheter att ha ett konstruktivt samtal om jämställdhet, kvinnofrågor och mansfrågor. Det vore olyckligt om ett sådant samtal präglas av de gängse missuppfattningar som finns om det förgångna. Insikten om könsrollernas historiska oundviklighet borde kunna leda till ett lugnare tonläge och mindre bitterhet över de epoker som förflutit. Kvinnor har inte varit passiva mesar, och män har inte varit utstuderade patriarkala förtryckare.”

Vi lever i en privilegierad tid och om vi ska kunna föra jämställdhetsdebatten framåt måste vi sluta skuldbelägga och börja tänka konstruktivt.

Kärnan i Billings inlägg är, om jag har förstått rätt, att så länge kvinnor föder barn och män på grund av sin fysiska styrka sköter de farliga och tunga uppgifterna gör ett socialt kontrakt att männen får de högsta posterna och den formella makten. Ett förindustriellt samhälle är alltså oundvikligen ett patriarkat.

Min största invändning mot Billings inlägg är att det är alltför generaliserande. Utvecklingen de senaste 10.000 åren har inte skapat några större biologiska förändringar i oss människor, men däremot inneburit enorma kulturella förändringar vilket medför att en biologisk förklaring inte räcker till. Billing nämner konflikter med ”intilliggande kulturer och samhällen” i samhällen som inte har demokrati och hänvisar till Steven Pinkers TED-föredrag där Pinker menar att upp till 60% av männen i jägarsamlarsamhällen dog som en direkt följd av en annan man. Hela Pinkers föredrag visar på skrämmande lite förståelse för förfluten tid även om slutsatsen att den sociala acceptansen av våld har minskat drastiskt med säkerhet är korrekt. Däremot är det meningslöst att jämföra ursprungsbefolkningar med moderna västerländska samhällen och konstatera att dödligheten var extremt mycket högre i ”primitiva” kulturer som en direkt följd av ett våldsammare sinne utan att ta den moderna sjukvården i beaktande. Alla de mindre skador som smärre bråk orsakat och som modern läkarvård kan bota men som tidigare kunde ha lett till döden, för att inte tala om de enorma sjukvårdsinsatserna i väpnade konflikter, måste påverka siffrorna.

Att siffrorna är snedvridna motsäger dock inte principen att så länge män måste försvara samhället krävs ett patriarkat. Billing menar att ”[d]en farliga miljö som Pinker redogör för är grogrunden för patriarkala styrelseskick” eftersom män var de enda som kunde offras. Kvinnorna behövdes för att barnafödandet inte skulle bli lidande. Följden blir enligt Billing att ”framgångsrika kulturer är […] de kulturer som använder männen som “förbrukningsvara”, och som begränsar kvinnans roll till mer trygga miljöer. Att dessa framgångsrika kulturer även blir patriarkat är relativt lätt att förstå”. Men patriarkatet handlar inte om en uppdelning av sysslor i hemmamammor och bortapappor – ett system som förövrigt kom först med industrialiseringen – utan om att män har den ekonomiska och politiska makten. Sådan makt fanns inte ens i jägarsamlarsamhällena eftersom ekonomisk makt förutsätter ett överflöd av resurser (något som kom med bofasthet) och politisk makt är direkt relaterat till ekonomisk makt. Jägarsamlarsamhällena var alltså inte patriarkala eftersom både män och kvinnor av allt att döma sågs som lika viktiga för samhällets fortlevnad. Christine Saidi (2010) argumenterar för att kvinnors produktion gav daglig överlevnad medan mäns produktion gav tillgång till lyx och status (s. 15) men att de trots att de fyllde olika funktioner ansågs lika viktiga.

Billing menar att ”[p]atriarkatet är […] en konstruktion där män i genomsnitt får mer formell makt än kvinnorna, mot att de i genomsnitt tar på sig huvuddelen av de farliga uppgifterna” vilket är en generalisering så grov att den förlorar kontakt med verkligheten. Den enskilt mest farliga sysslan var (och är i samhällen utan modern sjukvård) barnafödande där den nutida mortaliteten i exempelvis Afghanistan visar att så många som 1 av 6 kvinnor dör (att jämföras med Sveriges 1 av 30.000) som en direkt följd av barnafödande. Jag håller helt med Billing om att indelningen i ”manliga” och ”kvinnliga” sysslor ursprungligen inte är något som män och kvinnor själv valt utan en effekt av biologiska förutsättningar. Man kan tycka att det är orättvist att kvinnorna ska föda alla barn, men så länge det är kvinnorna som har livmoder är det avgjort enklast så. Däremot är inte en uppdelning i manliga och kvinnliga sysslor den avgörande faktorn och sysslornas farlighet har av allt att döma ingenting med patriarkatet att göra.

Så om det inte handlar om vem som har farligast sysslor, vad handlar det då om? Mycket förenklat skulle jag vilja föreslå att det handlar om möjligheten att köpa sig tid och inte minst om värderingen av mäns och kvinnors insats. Om vi rör oss från jägarsamlarsamhällena till jordbrukets tid, den neolitiska revolutionen för ungefär 10.000 år sedan, vet vi fortfarande oerhört lite om hur samhällena styrdes. Vi vet dock att jordbruket innebar att människor för första gången producerade mer resurser än vad vardagen krävde och att detta drastiskt förändrande vardagen. En effekt var att somliga fick tid till icke-producerande sysslor och exempelvis prästerskapet uppstod. Vi vet också att sociala hierarkier, klasser, uppstod när vissa samlade på sig fler resurser än andra och sedan i tider av missväxt eller andra svårigheter klarade sig bättre eller rent av kunde sko sig på dem som inte hade ett överskott. De som kunde dra nyttan av den här förändringen torde ha varit män, eftersom kvinnor fortfarande var upptagna med allt det där dagliga som drev livet vidare. Och igen, detta är mycket förenklat, men med överskottet föddes ekonomi och politik och eftersom det var mäns tid som frigjorts och huvudsakligen mäns arbetsuppgifter som förändras var det följaktligen män som sysslade med ekonomi och politik.

Men är det ett patriarkat då? Jag skulle säga nej. Som Saidi har visat fanns det gott om samhällen i Afrika som hade just den uppdelningen utan att ha en patriarkal struktur. Nyckeln ligger i vem som bestämmer över resurserna och arbetet. Så länge kvinnorna själva bestämde över sin sfär, sitt arbete, sin tid och sina resurser, var det inget patriarkat (somliga forskare menar att det då var matriarkat men i betydelsen ”jämställt”). Ett patriarkat innebär ju inte bara att männen innehar vissa positioner utan att samhället tolkar dessa positioner som viktigare. Ett ”primitivt” samhälle behöver alltså inte vara ett patriarkat, och alla förindustriella kulturer har inte varit patriarkat. Patriarkatet är således ingen oundviklighet.

Så varför blev det då patriarkat i Europa? Den frågan skulle behöva mycket mer utrymme än vad jag kan ge den här, men patriarkatet är en effekt av en övergång till jordbruk, mer tillgång till tid, överskott av resurser och en omvärdering av nyttan av olika uppgifter och som ledde till att män genom uppkomsten av ekonomi och politik i en komplexare samhällsstruktur fick makten över resurserna. Men det var – precis som Billing säger – långt ifrån en medveten statskupp utan en utveckling över säkerligen tusentals år som ledde till uppkomsten av patriarkatet och inget som någon ska straffas för idag!