Etikettarkiv | Hur svårt kan det vara egentligen?

Det är inte en konflikt

Jag skulle så gärna vilja skriva något om konflikten mellan Israel och Palestina. Men vet ni? Det är inte en konflikt mellan två områden. Det är en ockupation som pågått i decennier, en offensiv med dödade barn, bombade sjukhus, förstörda skolor. Det är inte en konflikt; det är etnisk rensning. För även om jag på något plan förstår Israels behov av att försvara sina invånare är det inte vad de gör. De försvarar inte sina invånare. De slaktar sina grannar. Grannar de skurit av alla flyktvägar för, vars land de ockuperar, vars chanser till bra liv de kontrollerar sedan länge.

Och jag tänker att när nya historieböcker skrivs om 100 år, så kommer världens tafatthet inför palestiniernas fruktansvärda öde att vara vår tids skamfläck. Samtidigt som folk undrar hur i hela helvete omvärlden inte kunde ha vetat och därför reagerat mot vad som hände bland annat judarna under Andra världskriget – och som lade grunden för situationen i Israel – händer Palestina här och nu. Hände Sebrenica. Hände Rwanda. Att vi inte lär oss.

En av dem som sammanfattat Palestinas situation bäst är Jon Stewart.

Strukturer, kollektiv skuld och att skylla ifrån sig

Det behövs inte mer än ett par timmar framför datorn förrän jag ska komma ur min rosaskimrande bor-på-landet-i-drömhuset-neuros och tillbaka till den bistra verkligheten. Eller. Alltså. Världen utanför.

Det handlar återigen om strukturer och om kollektiv skuld och hur helvetes svårt somliga verkar ha med att förstå hur dessa två saker är och inte är kopplade till varandra. Vi alla i samhället återskapar alla strukturer vi inte aktivt motarbetar. Det betyder inte att vi alla i samhället nödvändigtvis bär en kollektiv skuld för saker som går åt helvete, men det betyder att vi alla kan göra något åt det. Ok? Ok. Så två saker till.

För det första måste folk sluta försöka skylla ifrån sig hela tiden. På Twitter finns exempelvis hashtagen #fuckcispeople (cis är en person vars biologiska och juridiska kön överensstämmer med könsidentiteten) där folk skriver olika saker som oförstående cismänniskor förorsakat personer som helt enkelt inte passar in i vår snäva binära könsuppdelning. Ett av tweeten var något i stil med att cispeople hade drivit någons lillebror till självmord. På en sådan tweet reagerar alltför många med att bli upprörda över att någon liksom skulle tro att det var deras fel att den där lillebrorn begick självmord. Och jag vill inte vara jävlig och säga att känslor skulle vara fel eller så, men om det första folk tänker när de läser en sådan tweet är att det minsann inte var deras fel och hur kan någon komma och påstå det, så har man en lång väg att vandra till grundläggande förståelse för sin egen plats i strukturerna. Jag är cis. Det var inte mitt fel att lillebror begick självmord. Men kanske lillebrors stora utanförskap, lillebrors drastiska lösning på sin förtvivlan, hade kunnat undvikas om folk som mig i lillebrors närhet hade sett att de är med och upprätthåller strukturen som kväver personer som lillebror – som driver dem in i döden. Varje gång man skrattar åt ett homoskämt, varje gång någon kallar en annan bög för att han rör sig på ett visst sätt, eller säger att en transperson är äcklig, eller talar om manhaftiga kvinnor eller reagerar på självmord med att två sina händer puffar vi folk som inte är bekväma i sig själva lite närmare kanten. Det samma gäller andra sorters könsförtryck och rasism också. Sluta säga att det inte är ditt fel, och se hur du kan dra ditt strå till stacken istället.

Ok. Vi tar ett exempel till. Män som våldtar kvinnor. Så får man inte skriva utan att få en hög med män som skriker om att det faktiskt inte är alla män som våldtar efter sig. Och nej. Det är inte alla män som våldtar. I meningen ”män som våldtar kvinnor” står det heller inget om att alla män skulle vara skyldiga. Men för varje våldtäktsoffer som får frågan vad hon hade på sig, om hon var full, varför hon gick ensam genom parken, varför hon började tala med en okänd man så gör vi alla män till potentiella våldtäktsmän eftersom ansvaret för det skedda läggs på offret. Så istället för att rasa över att män skulle få någon sorts kollektiv skuld och ifrågasätta offren borde fler män se hur deras eget beteende, deras jargong, deras skämt i bekantskapskretsen påverkar de riktiga våldtäktsmännens syn på sina gärningar, berättigar dem, normaliserar (den bästa texten om det finns för övrigt här).

För det andra är det så jävla typiskt att det är folk i privilegierade positioner som ständigt ifrågasätter strukturers (i forskning väl belagda) existens. Och med privilegierade menar jag inte att de har 250 kvm på Söder, utan att de aldrig har behövt fundera över sådana här saker. De har aldrig behövt berätta för pappan som hatar bögar att de själva är homosexuella. De blir inte stoppade av vakterna och utfrågade för att de ser ut som ”potentiella brottslingar”, gång på gång. De har aldrig sett lillebrors förtvivlan, hört samtalen han får sena kvällar om vilket äckel han är, aldrig sett de anonyma meddelandena om att han borde dö, aldrig hållit honom i handen och försökt trösta och säga att han visst är bra som han är och att han ska skita i alla andra. Aldrig fått meddelandet om att lillebror gett upp. Att de andra vunnit. Inte heller har de fått hem sina gråtande dotter med trasiga kläder och trasigt underliv och på riktigt förstått hur den där enda mannen som våldtog hade kunnat stoppas av dem som inte gjorde det och hur den enda som inte bär skuld nu står trasig framför dem och undrar vad hon gjort för fel. De har aldrig gått emot strukturerna och då är det enkelt att skylla ifrån sig och mena att det inte finns några förtryckande strukturer. För strukturerna fungerar så. Följer man normerna behöver man inte känna av en enda problematisk struktur i hela sitt liv. Men det betyder inte att de inte finns. Det betyder bara att man är privilegierad.

 

Amerikanska dokumentärer

Det är inte så att jag egentligen brukar uppskatta amerikanska dokumentärer eftersom innehållet i dem oftast har ett förhållande till sanningen som kanske inte är helt verklighetsförankrat.

Men det som får mig att krypa upp i soffan i fosterställning för att försöka rädda vad som räddas kan från en total intellektuell kollaps är den helvetes bakgrundsmusiken.

Skam den som ger sig

Jag fick en fantastiskt vacker tavla av Tilda på mors dag. Den passar perfekt med både färgsammansättning och stil i mitt arbetsrum. Dessutom föreställer den ”ett väldigt smutsigt fönster” och är därmed helt överensstämmande med de övriga fönstren.

Men ni vet säkert hur det blir. Man tänker att man ska spika upp den direkt och sen hittar man inte hammaren/spiken/tavlan/väggen just då och så tänker man att man gör det snart och vips har snart förvandlats till veckor och man börjar skämmas. Efter ett misslyckat försök, som jag inte närmare vill gå in på, att tejpa upp den skaffade jag i förrgår äntligen sånna där specialspikkrokar för tavlor. Idag beslutade jag mig för att spika upp den.

Men så låg hammaren på nedervåningen och så blev det så där jobbigt igen. Men så tänkte jag att nej nu ska tavlan upp. Jag hittar något annat att slå med. Så svårt kan det ju inte vara. Vis av en erfarenhet jag inte heller vill gå närmare in på men som möjligen involverade blodutgjutelse vet jag att man inte bör spika med handen. Särskilt inte på sånna där specialspikkrokar. Så jag tog en pennhållare. Det gick ganska bra i början men sedan fastnade specialspikkroken i pennhållaren, lossnade med ett plurp ur väggen och föll till just det där stället på golvet där jag grovt räknat 0,5 sekunder senare satte min fot. Som tur var hade jag redan på morgonen satt min fot i en toffel och att peta loss specialspikkroken från toffeln var betydligt enklare än vad jag vill minnas att det var att pilla loss sånna ur foten. Så jag tog en träklabbe, som jag inte kan förklara vad den egentligen gjorde på arbetsrummet mer än att den är långt ifrån det konstigaste jag hittat på min mans skrivbord, vilken olyckligtvis var mjukare än väggen varpå specialspikkroken efter några välriktade slag fastnat i vedklabben.

Här skulle kanske många gett upp, och jag måste erkänna att det var nära för mig också, men jag är en principfast kvinna och efter att fått loss specialspikkroken ur vedklabben var det liksom inte längre ett alternativ att gå ner efter hammaren. Så jag tog en nitapparat. Den var betydligt bättre på att nita än att spika. Medan jag hade en strategisk paus för att begrunda huruvida min kaffemugg, kameran eller en flaska Chablis skulle vara bäst såg jag en korkskruv som jag i all hast beslutade mig för att prova först. Utan att tråka ut er med hur mina naglar eller väggen ser ut nu kan jag åtminstone stolt presentera min dotters konstverk upphängt på väggen (utan hammare)!