Om olika sorters familjer och teorier och om varför jag inte gillar evolutionspsykologi

På dagens familjehistoriska seminarium fick vi besök av sociologen Riita Jallinoja som delade med sig av olika teorier ur den sociologiska familjeforskningen (hon har också varit med och redigerat en bok om just detta, som tyvärr bara finns på finska). Hon delade upp teorierna i två stora grupper; universella teorier och kulturella teorier. Den första gruppens teorier är väldigt generella och gör anspråk på att gälla alla människor medan den senare gruppens i större grad framhåller variationer. Hon placerade evolutionspsykologi i den första gruppen och ungefär alla de teoretiska koncept som historiker använder i den senare och det kändes plötsligt som att jag förstod en av de allra största invändningarna jag har mot evolutionspsykologi – den är till sin natur generaliserande. Jallinoja påpekade också vikten av att inte låsa sig vid en enskild teori utan att förhålla sig öppen för möjligheten att kombinera teorier, en poäng jag tycker är värd att lägga på minnet.

Resten av dagen diskuterade vi, förutom det familjehistoriska projekt jag är med i, andra sätt att närma sig familjen. Det första och kanske också svåraste är att avgöra vad en familj faktiskt är. Just den frågan diskuterade jag med barnen nu på kvällen, bara för att höra vad de anser att en familj är. De tänkte länge och var överens om att det är jättesvårt att säga för att en familj kan vara olika saker för olika människor. Genom att tänka igenom familjekonstellationer bland kompisarna kom de på många olika sorters familjer och konstaterade att de alla var lika rätt. Man måste inte leva tillsammans för att vara en familj (se bara på vännerna med skilda föräldrar som lever veckovis i olika hem), man måste inte ha en mamma och en pappa (”om två män älskar varann och typ vill ha ett barn från ett fattigt land så är ju de också en familj”) och det måste inte finnas barn i en familj  (vi har flera vänner utan barn).

Jag frågade också barnen om de mindes hon som var hos oss förra veckan (vilket de gjorde) och berättade att hennes familj väntade barn från Kina. Storebror ska få följa med och hämta sitt syskon från Kina (och man såg på Vilho att han var ganska missnöjd med att vi hämtade hem hans syster från BB inne i stan). Så diskuterade vi när man blir en familj och när Tilda blev en del av vår familj – redan i magen eller först sedan hon kommit ut? Redan i magen, tyckte barnen. ”Det är ju helt samma sak som om jag skulle gå i ett riktigt bra gömställe”, enligt Vilho.

I den historiska forskningen framkommer en otrolig variation gällande vad en familj är. Något som man kanske inte tänker på så ofta är detaljerna kring arrangemangen. Till exempel vet vi att det var vanligt att föräldrarna bodde kvar på gården även sedan nästa generation tog över – att man hade storfamiljer eller utvidgade familjer. Men om man tänker sig en vanlig gård som går i arv till äldste sonen av fyra och han därmed är den som har föräldrarna som inneboende har han likväl tre syskon som startar familj och hushåll någon annan stams, utan föräldrarna. Det finns också en stark tendens, både i vardagliga diskussioner och i till exempel sociologisk forskning att glömma bort det historiska perspektivet, eller grovt förenkla det. Till exempel är ”nyfamiljen” långt ifrån ett modernt fenomen, även om det under tidigare århundraden i allmänhet var död och inte skilsmässa som skapade den nya familjen. Omgifte var mycket vanligt och i många hus fanns det således barn från olika föräldrar. Kärnfamiljen är en myt och ideologi snarare än historisk realitet.

Alla de här olika familjekonstellationerna finns och har alltid funnits inom samma geografiska och kulturella kontext. Ger man sig utanför de gränserna finner man ytterligare möjligheter i from av exempelvis månggifte eller inget gifte alls för att nämna några. De kulturella teorierna har alla sina brister, inte minst för att de ofta är så fokuserade på variationer att de inte ser de stora dragen, men även de universella teorierna har förstås brister. Den av de teorier som Jallinoja lyfte fram som jag är bäst bekant med är evolutionspsykologi – ett fält som strävar efter att förklara mänskligt handlingsmönster med evolutionära grunder. Jag är fullt på det klara med vitsen av generaliserande teorier ibland (som till exempel Freuds stegvisa utvecklingsteorier) men det stora problemet med evolutionspsykologi är att teorierna både i samhällsdiskussioner och populärvetenskapliga framställningar ofta framhålls som mindre generaliserande än vad de faktiskt är.De gör anspråk på att förklara saker som de inte kan förklara.

Därtill framställs evolutionspsykologi ofta av den högljudda lekmannakår som hänvisar till den som det enda rätta eftersom det beskriver vad som är naturligt och inprogrammerat i människor. Problemet då är att  de enorma variationer som de facto existerar tolkas som avvikelser från den rätta evolutionära utvecklingen (trots att evolution är långt ifrån någon rak utvecklingslinje). Istället för att beskriva mönster (vilket teorier är till för) blir det en utsållning av ett naturligt sätt att bilda familj och andra sätt. I det ligger det en värdering och ett dolt fördömande. Ja, och så tar det heller inte hänsyn ens till möjligheten att kulturella skillnader kan spela in.

En familj kan vara så oerhört mycket, stor eller liten, över generationer, nationer och konventioner. I den historiska forskningen är det just det här som vi försöker lyfta fram. Det går att räkna ut en sannolikhet att en familj under en viss tid på en viss plats såg ut på ett visst sätt, men den sannolikheten får inte styra berättelsen om forna familjers verkligheter.

4 thoughts on “Om olika sorters familjer och teorier och om varför jag inte gillar evolutionspsykologi

  1. Teorier av det naturvetenskapliga slaget är ofta tänkta att kunna göra framtidsförutsägelser. Man kan inte göra framtidsförutsägelser om grupper om man inte generaliserar. Fysik, kemi, matematik och andra naturvetenskapliga vetenskaper är också generaliserande till sin natur – inom matematiken kallar man till och med vissa tal för naturliga ;). Jag har svårt att förstå varför generaliseringen skulle utgöra ett problem. Om någon sagt att evolutionspsykologi inte är så generaliserande har de fel men vad har du för grund i att påstå att de ”gör anspråk på att förklara saker som de inte kan förklara”? Kan du ge ett vetenskapligt exempel på det eller menar du random folk på internet som påstår sig använda evolutionspsykologi?

    Du pratar om olika familjekonstallationer som ett motbevis mot evolutionspsykologi men jag förstår inte riktigt kopplingen, eller så har jag missuppfattat? Att vissa länder har månggifte är väl kulturella uttryck och har ganska lite med vår biologi att göra eller?

    • Generaliseringen i sig är inte problemet, och då särskilt inte när det är naturvetenskapliga sådana. MEN: evolutionspsykologi är inte en naturvetenskaplig disciplin. De använder sociologiska metoder. Ett praktexempel på att försöka förklara saker de inte kan förklara är Steven Pinker och ungefär allt han skrivit (på tal om att generalisera 😉 ). Random folk på internet har nästan alltid fel. 🙂

      Jag försökte tala om att den enorma variationen beträffande familjekonstellationer gör att ett angreppssätt liknande det som evolutionspsykologin tar (det vill säga att vi är programmerade att handla på ett visst sätt) inte håller ens om man erkänner att det är väldigt generaliserande. Det rör sig alltså på en så generaliserande nivå att det inte längre är användbart som förklaringsmodell, och det största problemet är alltså, i mitt tycke, ansatsen att det skulle ligga i vår natur att arrangera familjen och parbildningen på ett visst sätt..

      • ”Ett praktexempel på att försöka förklara saker de inte kan förklara är Steven Pinker och ungefär allt han skrivit (på tal om att generalisera 😉 ). Random folk på internet har nästan alltid fel. :)”

        Hur är Steven Pinker en random-man på internet? Han har ju sammanställt statistik från flera olika länder ang våld, sedan dragit slutsatser om hur höjd livskvalitet, en övergripande stat är vad som skiljer kulturer och samhällen med mycket våld eller lite.

        Det går mycket bra att titta på andra länder utan övergripande stat, eller bergsbyar i kurdistan afghanistan för att se att liknande mönster finns där. Utan en lagförande auktoritet så lever människor i osäkerhet och våld.

        Hur är det ”bara en generalisering” eller ”dom har aldrig fel”. Du har ju inga argument för din egen tes!

        • Jag skrev säkert otydligt. Steven Pinker är förstås inte en ”random folk på internet” – det var tänkt som kommentar på två olika meningar.

          Och det är långt ifrån sant att en lagförande auktoritet skulle vara en garanti mot osäkerhet och våld. Historien är fylld med exempel på kulturer med synnerligen stark centralmakt och massor med våld. Nästan vilken diktatur som helst till exempel (Stalins Sovjet, Mussolinis Italien, Sparta unt so weiter). Läs gärna vad historiker säger om Pinkers slutsatser angående våldet. Han blir sågad vid fotknölarna av ungefär alla.

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s