Etikettarkiv | Evolutionspsykologi

Den förtitolfte studien som bekräftar stereotypen om vad män tänder på hos kvinnor

För några dagar sedan rapporterade YLE om en evolutionspsykologisk undersökning som, föga överraskande, handlade om vad män tänder på. Det finns, även det föga överraskande, några grejer jag skulle vilja ta upp angående det här.

Allra först vill jag bara åter igen påpeka det ytterst problematiska att evolutionspsykologisk forskning framställs som baserad på biologiska fakta vilket alltså inte stämmer, även om den här undersökningen är en av dem som inte utfördes med enkäter. För undersökningen i fråga har man utsatt män för stress och sedan mätt vad deras ögon tittat på på en kvinnas kropp. Omedvetet tittar män på midjan, varför man dragit slutsatsen att det är för att midjan avslöjar en kvinnas sannolika fruktsamhet. Stressade män föredrar alltså kurvigare kvinnor.

Det finns så sanslöst mycket saker i den här slutledningskedjan som lika gärna skulle kunna tyda på något helt annat och minst lika mycket som bara bekräftar stereotyper. Till exempel att män med ”en maskulin hjärna” föredrar extra kurviga kvinnor. Vad är en maskulin hjärna? Och hur skiljer sig en man med ”feminin hjärna”, vilken föredrar mindre kurviga kvinnor, från en kvinna?

Och grundtanken att ”män alltid har behov av att föröka sig oavsett om de är stressade”. Hur många män är det ens som vill ha sex när de är stressade? Hur många är det som kan ha sex under stress? Och är det relevant att tala om att föröka sig när människor faktiskt i alla tider har haft sex bara för att det är kul, med den specifika intentionen att inte föröka sig? Preventivmedel är inget nytt påfund direkt.

Sedan får vi veta att ”män är mycket simplare” och att ”många olika saker påverkar vilken sorts man en kvinna vill ha” som om män vore styrda av sin dumbstick. Men undersökningar visar att både män och kvinnor främst söker ömsesidig kärlek eller attraktion, pålitlighet och känslomässig stabilitet. Därefter, på fjärde plats av vad män söker hos kvinnor, kommer intelligens och utbildning. Alla dessa saker anser alltså män vara viktigare än utseende hos kvinnor.

Inget av det här betyder förstås att utseende inte skulle vara viktigt eller att kroppsform inte skulle påverka attraktion. Men det kan knappast råda tvivel om att utseende vid partnerval inte är lika viktigt som det tidigare varit samt att det oavsett bara spelar en liten del av vad som avgör attraktion. Vi vet mängder av saker som påverkar, men inte exakt hur de samverkar. Ändå framställs studier som den ovan nämnda som upptäckter av biologiska sanningar om hur vi fungerar.

Eller ”vi”. Hur män fungerar. Det finns nämligen ingen som undersöker vad kvinnor tänder på. Man nöjer sig bara med att konstatera att kvinnor är komplicerade och att de är kräsna i sina val. Å alla ensamma kvinnors vägnar gör det här mig asförbannad.

Ja, och dessutom tas det inte i beaktande de som är kvinnor men födda med manliga könsorgan, män som inte tänder på kvinnor alls utan på andra män eller ens alla de undersökningar som visar hur ålder spelar in. Istället basunerar man ut hur mannen är på ett visst sätt – att alla de förödande stereotyper som råder kring män är sanna.

Hade jag varit man hade det här gjort mig galen.

Jag skulle också, för sannolikt första gången, vilja påpeka att det i just det här fallet möjligen kan vara en fråga om YLEs rapportering. Artikeln lämnar sanslöst mycket att önska (som exempelvis en länk eller hänvisning till forskningen i fråga, som jag inte hittar någonstans) och det är fullt möjligt att det stereotypa, sexistiska fokus som finns i artikeln inte egentligen kommer från själva studien. Rapporteringen är trams, oavsett. Jag är innerligt trött på att läsa om hur män vill ha kvinnor med stor rumpa som om det hade betydelse för någonting alls i hela världen.

Nej-sägar-invasionen

Ofelbart, varje gång det kommer länkar från antifeministiska bloggar kommer det in drösvis med folk som är emot mig. Inte så att de egentligen läser vad jag skriver eller bryr sig om att ta reda på vad jag tycker. De vill bara säga nej. Det hände nu senast när jag kritiserade evolutionspsykologisk forskning på basis av forskningens urval (beträffande exempelvis respondenternas ålder) och metoder (enkäter för att utröna biologiskt betingade beteenden). I vanlig ordning skylldes det på att feminister inte kan/vill förstå biologi och i vanlig ordning påpekade jag att det, från akademiskt håll, självklart inte är feminister som protesterar utan forskare – främst evolutionsbiologer. Den som är intresserad kan med fördel läsa den eminenta bloggen Det är trams, som drivs av Per Köhler – doktorand vid Neuronano Research Center vid Lunds universitet (se till exempel Evolutionspsykologiskt handviftande). Han är inte den sorts tönt-feminist-genus(o)-vetar-slampa som jag är, och det är tveksamt om han kan klassas som evolutionsbiolog heller, men han är inte särdeles imponerad av evolutionspsykologi för det.

För jag får gång på jävla gång höra att jag helt enkelt inte är kompetent nog att uttala mig om evolutionspsykologi. På ett plan kan jag förstås hålla med. Det är inte mitt ämne så visst. Grejen är bara att det sällan är en del av motargumenten. Nu senast gick det så här:

Han: Det spelar ingen roll om en eller två evolutionsbiologer inte håller med. Kan du inte själv komma med belägg för varför forskningen är fel, eller förstå deras argument för varför den nu skulle vara det- så har du inte något att komma med vetenskapligt. Du kan fortfarande komma med känsloargument, men det är ganska uttjatat från feministisk sida.
Jag: Vem har kommit med känsloargument alltså?
Han: Jag ser det mesta du skriver som känsloargument. Dom låter väl någorlunda bra, men dom berör inte ens undersökningen egentligen.

Därefter går någon/några igenom de senaste månadernas inlägg och klickar ner betyget på dem på stjärnorna under. Som det här inlägget om en helt harmlös kvällspromenad med en bild på min dotter i balettkläder, vilket tidigare hade fått fem stjärnor av någon (sannolikt min mamma) men efter nej-sägar-invasionen fått en en-stjärne-röst. Det gör inte så mycket egentligen. Man måste ju inte uppskatta mina kvällspromenader. Men så har även inlägget om hur man inte får hata män röstats ner. Inte av feminister som tycker att man visst får hata män utan av antifeminister som vill säga nej.

Oh, the irony.

Och jag säger inte att man måste hålla med och ni vet ju att jag är av den bestämda åsikten att folk måste få säga nej och protestera, men det här handlar inte bara åsikter utan om kön och framförallt om genus. Det handlar om förutfattade meningar om vad jag som kvinna och genushistoriker har den intellektuella kapaciteten att förstå (vilket avgjort är betydligt mindre än en random man). När jag kritiserar metodologin bakom en undersökning så är det känsloargument. När jag vänder mig mot ett åldersmässigt tämligen snedvridet urval är det känsloargument. Hur ska man kunna diskutera forskning om metodologi inte anses beröra forskningen? Hur ska en kvinna kunna diskutera forskning om allt hon anses kapabel att uppbringa är känsloargument?

Då blir mina små kvinnliga känslor så sårade att jag börjar gråta och vill städa spisen och återupptäcka min rätta plats i världen.

Nävars.

Here we go again om det där med sexuella preferenser

I dagens HBL kan man läsa rubriken ”Män föredrar 25-åriga partners”. Artikeln handlar om forskning från Åbo Akademi.

”Forskarna har ett evolutionärt svar på varför mäns och kvinnors psykologi skiljer sig från varandra. Orsaken till att mäns sexuella intresse fokuserar på kvinnor i 25-årsålder är att kvinnor i den här åldern är de mest fertila. I vårt evolutionära förflutna har män som haft sex med kvinnor i denna ålder fått fler barn än män som haft sex med kvinnor i andra åldrar.”

Trams.

För det första visar undersökningen att män av alla åldrar föredrar kvinnor i åldersgruppen 25-30. Det skulle alltså vara lika korrekt att säga att mäns sexuella intresse fokuserar på kvinnor i 30-årsåldern. Dessutom, om det vore så att mäns sexuella preferenser var grundade i kvinnors fertilitet skulle en kvinna som redan har barn vara prime target. En 27-årig trebarnsmorsa vore ju drömmen. Om sexuella preferenser var en fråga om fertilitet skulle kvinnor dessutom inte föredra äldre män utan män i 20-årsåldern. Därefter går det nämligen bara utför med spermakvalitén. Om män har magiska sätt att evolutionärt känna på sig i vilken ålder kvinnor är mest fertila borde väl kvinnor ha samma egenskaper. Men nej, tydligen vill kvinnor ha en man som kan sköta om barnet. Sådana finns tyvärr inte för de är upptagna med att befrukta fertila 25-åringar.

Men återigen så faller vi alltså i det gamla vanliga träsket. En biologisk förklaring till psykologiska fenomen. För att komma fram till det här resultatet har de samlat observationer från 12.656 finnar. På basis av detta sluter de sig till att män tenderar till att föredra kvinnor i ålder 25-30 (oavsett mannens ålder), att kvinnor vill ha män i samma ålder som de själva eller något äldre samt att heterosexuella mäns valmöjligheter begränsas mer av kvinnors val än tvärtom. Inget av det här betvivlar jag. Så mycket.

Näe, jag börjar inte tvivla förrän man hävdar att det är en biologisk, evolutionär logik relaterad till fertilitet som gör att 12.656 finnar svarar på det här viset. Resultatet går nämligen inte att säkra från påverkan från sociala normer. Så länge vi peppras av bilder på stiliga äldre män och förtjusande yngre kvinnor – så länge en äldre man och en yngre kvinna är idealet i böcker, i reklam, i media, i filmer – så finns det inte ens en liten chans att de 12.656 finnar som svarat är opåverkade. Frågan de fick var ”To which age group did the persons belong, that you during the last 12 months felt sexually interested in, or thought of in your sexual fantasies?”

Vänligen jämför med tillgången på sexualiserade kvinnor eller kvinnor ”på marknaden”. Lägg sedan till att av de 12.656 finnar som deltog i studien var det 416 män över 40. Nästan 4.000 dudes var alltså i åldern. 18-39.

Dessutom måste man skilja på äpplen och päron. Man kan inte få fram naturvetenskapliga, biologiska resultat med psykologiska och sociologiska metoder. Om man, som forskarna i det här fallet, utgår ifrån grundsatsen att ”[s]ex-differences in parental investment and in age-related fertility variations are expected to have shaped the sexual strategies for both sexes” så kommer man i rimlighetens namn inte heller komma fram till något annat.

Artikeln ”Women’s and Men’s Sexual Preferenes and Activities with Respect to the Partner’s Age: Evidence of Female Choice” väntar på att gå i tryck i Evolution & Human Behaviour men finns redan att läsa (bakom betalmur) här.

 

Om olika sorters familjer och teorier och om varför jag inte gillar evolutionspsykologi

På dagens familjehistoriska seminarium fick vi besök av sociologen Riita Jallinoja som delade med sig av olika teorier ur den sociologiska familjeforskningen (hon har också varit med och redigerat en bok om just detta, som tyvärr bara finns på finska). Hon delade upp teorierna i två stora grupper; universella teorier och kulturella teorier. Den första gruppens teorier är väldigt generella och gör anspråk på att gälla alla människor medan den senare gruppens i större grad framhåller variationer. Hon placerade evolutionspsykologi i den första gruppen och ungefär alla de teoretiska koncept som historiker använder i den senare och det kändes plötsligt som att jag förstod en av de allra största invändningarna jag har mot evolutionspsykologi – den är till sin natur generaliserande. Jallinoja påpekade också vikten av att inte låsa sig vid en enskild teori utan att förhålla sig öppen för möjligheten att kombinera teorier, en poäng jag tycker är värd att lägga på minnet.

Resten av dagen diskuterade vi, förutom det familjehistoriska projekt jag är med i, andra sätt att närma sig familjen. Det första och kanske också svåraste är att avgöra vad en familj faktiskt är. Just den frågan diskuterade jag med barnen nu på kvällen, bara för att höra vad de anser att en familj är. De tänkte länge och var överens om att det är jättesvårt att säga för att en familj kan vara olika saker för olika människor. Genom att tänka igenom familjekonstellationer bland kompisarna kom de på många olika sorters familjer och konstaterade att de alla var lika rätt. Man måste inte leva tillsammans för att vara en familj (se bara på vännerna med skilda föräldrar som lever veckovis i olika hem), man måste inte ha en mamma och en pappa (”om två män älskar varann och typ vill ha ett barn från ett fattigt land så är ju de också en familj”) och det måste inte finnas barn i en familj  (vi har flera vänner utan barn).

Jag frågade också barnen om de mindes hon som var hos oss förra veckan (vilket de gjorde) och berättade att hennes familj väntade barn från Kina. Storebror ska få följa med och hämta sitt syskon från Kina (och man såg på Vilho att han var ganska missnöjd med att vi hämtade hem hans syster från BB inne i stan). Så diskuterade vi när man blir en familj och när Tilda blev en del av vår familj – redan i magen eller först sedan hon kommit ut? Redan i magen, tyckte barnen. ”Det är ju helt samma sak som om jag skulle gå i ett riktigt bra gömställe”, enligt Vilho.

I den historiska forskningen framkommer en otrolig variation gällande vad en familj är. Något som man kanske inte tänker på så ofta är detaljerna kring arrangemangen. Till exempel vet vi att det var vanligt att föräldrarna bodde kvar på gården även sedan nästa generation tog över – att man hade storfamiljer eller utvidgade familjer. Men om man tänker sig en vanlig gård som går i arv till äldste sonen av fyra och han därmed är den som har föräldrarna som inneboende har han likväl tre syskon som startar familj och hushåll någon annan stams, utan föräldrarna. Det finns också en stark tendens, både i vardagliga diskussioner och i till exempel sociologisk forskning att glömma bort det historiska perspektivet, eller grovt förenkla det. Till exempel är ”nyfamiljen” långt ifrån ett modernt fenomen, även om det under tidigare århundraden i allmänhet var död och inte skilsmässa som skapade den nya familjen. Omgifte var mycket vanligt och i många hus fanns det således barn från olika föräldrar. Kärnfamiljen är en myt och ideologi snarare än historisk realitet.

Alla de här olika familjekonstellationerna finns och har alltid funnits inom samma geografiska och kulturella kontext. Ger man sig utanför de gränserna finner man ytterligare möjligheter i from av exempelvis månggifte eller inget gifte alls för att nämna några. De kulturella teorierna har alla sina brister, inte minst för att de ofta är så fokuserade på variationer att de inte ser de stora dragen, men även de universella teorierna har förstås brister. Den av de teorier som Jallinoja lyfte fram som jag är bäst bekant med är evolutionspsykologi – ett fält som strävar efter att förklara mänskligt handlingsmönster med evolutionära grunder. Jag är fullt på det klara med vitsen av generaliserande teorier ibland (som till exempel Freuds stegvisa utvecklingsteorier) men det stora problemet med evolutionspsykologi är att teorierna både i samhällsdiskussioner och populärvetenskapliga framställningar ofta framhålls som mindre generaliserande än vad de faktiskt är.De gör anspråk på att förklara saker som de inte kan förklara.

Därtill framställs evolutionspsykologi ofta av den högljudda lekmannakår som hänvisar till den som det enda rätta eftersom det beskriver vad som är naturligt och inprogrammerat i människor. Problemet då är att  de enorma variationer som de facto existerar tolkas som avvikelser från den rätta evolutionära utvecklingen (trots att evolution är långt ifrån någon rak utvecklingslinje). Istället för att beskriva mönster (vilket teorier är till för) blir det en utsållning av ett naturligt sätt att bilda familj och andra sätt. I det ligger det en värdering och ett dolt fördömande. Ja, och så tar det heller inte hänsyn ens till möjligheten att kulturella skillnader kan spela in.

En familj kan vara så oerhört mycket, stor eller liten, över generationer, nationer och konventioner. I den historiska forskningen är det just det här som vi försöker lyfta fram. Det går att räkna ut en sannolikhet att en familj under en viss tid på en viss plats såg ut på ett visst sätt, men den sannolikheten får inte styra berättelsen om forna familjers verkligheter.

Lite snabbt om icke-konflikten mellan genusvetare och biologer

Det blev ju ett ganska långt inlägg igår, så det kändes som att en väldigt viktig punkt möjligen drunknade. Så här: Man kan inte ställa biologers och genusvetares resultat mot varandra för de studerar inte samma sak. Biologer som studerar skillnader mellan könen gör det utgående från biologi – de studerar kön. Genusvetare gör det utifrån social kontext – de studerar genus. Dessutom är det i princip bara på antifeministiska bloggar som det råder en stor konflikt mellan biologi och genus. Inom forskarvärlden finns inte den konflikten. Den så kallade forskning som antifeministerna (och jag använder termen som en paraplyterm för… ni vet…) ofta hänvisar till är evolutionspsykologin som i sin tur är en långt ifrån fullt accepterad vetenskapsgren som inte har särskilt mycket med biologi som disciplin att göra. Oftast ligger evolutionspsykologin under psykologi eller antropologi och kan bevisas med ungefär samma exakthet. Metoden är alltså betydligt mer lik sociologi än naturvetenskaper.

Många antifeminister som läser evolutionspsykologisk forskning verkar tro att ”feminister och genusvetare” har problem med de forskningsresultaten för att de är obekväma. Det finns till och med evolutionspsykologer som i sina förord hänvisar till att kvinnor i allmänhet och feminister i synnerhet kommer att förkasta resultaten för att de inte passar in i världsuppfattningen (såsom i boken om den naturliga våldtäkten). Mitt, och många andras, problem med evolutionspsykologi är inte att resultaten är obekväma utan att de helt enkelt inte går att bevisa. Falsifierbarheten i uttalanden om beteendemönster som täcker in all världens befolkning under tusentals år är ganska begränsad, för att uttrycka det milt. Så jag diskuterar gärna vetenskap, och filosoferar gärna över hur det kommer sig att vi beter oss på ett visst sätt, men att göra det utgående ifrån att evolutionspsykologi skulle ha högre trovärdighet än genusvetenskap är fullkomligt bisarrt.