Etikett: Homosexualitet

Kulturkrockar

Diskussioner man inte borde ha, del två miljoner förtitolv tusen

CharlotteLämna en kommentar

Så jag hade det mycket tvivelaktiga nöjet att diskutera huruvida legaliserande av homosexualitet skulle leda till att man också kommer att legalisera pedofili. Personen jag pratade med såg det nämligen som reell risk, eftersom hen hade sett väldigt välgjorda och informativa videos från folk som visste jättemycket saker och som övertygande berättade om dom som planerar att legalisera pedofili.

*andas*

När jag frågade vilka ”dom” var, dom där som vill legalisera pedofili, hade hen inte riktigt något svar men var inte mindre övertygad om att dom fanns. Så här går det till hela tiden. Några lika okända som mäktiga ”dom” har långtgående planer för allt möjligt sattyg. Man spelar på folks rädslor och det blir så bisarrt att de flesta av oss inte vill ta i det med tång ens.

Och jag vet knappt var jag ska börja för det finns så många feltänk, men jag tänkte framförallt på två saker. Den första är det uppenbara att homosexualitet kunde avkriminaliseras utan några som helst konsekvenser för andra än dem som är homosexuella eftersom det handlar om sex mellan två (eller fler, vad vet jag) samtyckande vuxna. Den som inte kan lämna samtycke, för att hen är för full, för trött, för upptagen med annat, för ung, whatever, får man helt enkelt inte ha sex med. I teorin är det väldigt enkelt. Pedofili är och måste förbli ett brott för att det inte handlar om sex mellan jämnbördiga, sex som båda parter kan lämna sitt samtycke till. Och det finns massor med saker som barn inte anses ha tillräcklig mognad (mentalt och/eller kroppsligt) för att ge sitt samtycke till. Sex är bara en av dem. Därför ser jag det inte heller som rimligt överhuvudtaget att pedofili skulle legaliseras, för det skulle innebära att ge barn rättslig kapacitet som det inte finns några indicier på att vi vill erkänna dem.

Och inte för att jag vill vara hen som är hen, men redan på medeltiden så ansåg man att barn saknade rättslig kapacitet och därmed inte fick bestämma saker själva. Och redan på medeltiden visste man att sex med barn var dåligt. För kanske drygt en vecka sedan lyssnade jag på en podcast om Margaret Beaufort (1443-1509). Hon blev bortgift redan som tolvåring, vilket inte på det viset var särskilt ovanligt för engelska adelsflickor, men det som var ovanligt och som man redan i hennes samtid hade lite svårt för var att hennes första man, den tretton år äldre Edmund Tudor, även konsummerade äktenskapet. Som gravid trettonåring blev Margaret änka och var, föga förvånande, i en mycket utsatt position. Barnet hon väntade kom att bli Englands kung Henry VII, som lade grunden för hela Tudor-dynastin, och Margaret var den som hjälpte honom fram till tronen. Margaret fick aldrig fler barn, sannolikt på grund av förlossningsskador – huruvida de nu var fysiska eller psykiska. Förlossningsskador är extra vanligt hos barnmammor, för att deras kroppar helt enkelt inte är redo att bära barn.

Men det var egentligen inte om henne jag tänkte skriva, trots att hon är en väldigt intressant person, utan bara leda in resonemanget på den andra saken jag tänkte på, nämligen barnäktenskap – en legaliserad form av pedofili. Och framförallt så tänkte jag på att de ställen i världen som fortfarande tillåter pedofili i form av barnäktenskap sällan är de ställen i världen som har en särdeles positiv inställning till homosexualitet. Snarare tvärtom. Finns det något samband mellan legaliserande av homosexualitet och legaliserande av pedofili skulle det alltså, baserat på hur världen ser ut, snarare vara ett negativt samband. I länder där man anser homosexualitet vara lika rätt och riktigt som heterosexualitet är man mer emot pedofili än i länder där man inte tillåter homosexuella. Vill man så skulle man egentligen kunna säga att om man är emot att pedofili ska legaliseras, så bör man se till att legalisera homosexualitet.

Och nej, jag menar inte att den som är homosexuell låter bli barn om hen får leva ut sina lustar med andra vuxna. Förstås inte. Det handlar bara om synen på sex och samtycke. Ser man på sex som något enbart förbehållet män och kvinnor (eller flickor då, pedofili handlar i princip aldrig om vuxna kvinnor och pojkar) inom ett gudasanktionerat äktenskap visar både historien och vissa nutida kulturer med all önskvärd tydlighet att även barn kan stå brud. Då är det viktigare att den man som ska gifta sig hittar en ”lämplig” maka än att hon får ge sitt samtycke. Men om man ser på sex som någonting som bara samtyckande vuxna får göra med varandra så lämnas barn helt och hållet utanför den ekvationen. Så som det ska vara. Då handlar det om samtycke – inte kön. Att alla inblandade vill och förstår vad det handlar om, och dessutom även objektivt kan anses kapabla att vilja och att förstå. En helt diametral syn på sex, som aldrig kommer att ge utrymme för pedofili.

Men så tänker väl jag bara för att jag inte har sett de där videorna som berättar sanningen, antar jag.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Några saker om vad stackars barn tvingas att se

Charlotte1 kommentar

Den här bilden dök upp i mitt flöde, med kommentaren att det är skamligt för Sverige och att barn ska skyddas från spektakulära vuxenlekar.

tvingas se

Och jag känner att det är ett par saker vi skulle behöva reda upp.

För det första, som en kär gammal vän påpekade, är det här ingenting som barn ”tvingas” att se. Vill man inte att barnen ska se är det ju bara att låta bli att stå längst fram när Pride pågår. Simple as that.

För det andra behöver det här inte vara någon spektakulär vuxenlek, eller ens något sexuellt. Barn behöver ju inte göra den kopplingen och man behöver ju inte ta en sån diskussion med barnen heller, om man inte vill. Barn är vana vid att se allt möjligt som man som vuxen inte skulle kunna förklara om någon började med en massa varför-frågor.

Wondercolts_and_Shadowbolts_stand_united_EG3
Förklara det här liksom.

I vanlig ordning började folk sedan hojta om att det är dags att lägga ner Pridefestivalen för varför behövs en sån festival egentligen. Visste ni att det varit en Pridefestival i St. Petersburg också, igår? De hade sökt tillstånd att få hålla den men fått avslag tre gånger hos ordningsmakten och därefter i domstol. Därför samlades ett litet gäng med plakat och flaggor för att hålla enskilda demonstrationer. Enskilda demonstrationer är nämligen tillåtet i Ryssland. En och en skulle de alltså gå fram och hålla upp sitt plakat eller sin flagga och säga sitt budskap.

I samma takt som de gick fram blev de uppsnappade av polisen, och efter att de första demonstranterna plockats föstes resten ihop i klunga och forslades bort. I Ryssland är det förbjudet att visa någonting som skulle kunna framställa homosexualitet i positiv dager där barn kan se det.

Därför behövs Pride i Stockholm. Därför behövs Pride överallt. För att alla de som inte passar in i den vanliga heteromallen ska kunna vara fria, stolta över vem de är, just så som de är. Att man ens ska behöva säga det här är så jävla absurt.

Och vi är så måna om att skydda barnen även här att vi helt glömmer att det bland gruppen ”barnen vi måste skydda” finns barn som sakta men säkert inser att de inte heller är hetero. Barn som för varje gång någon påtalar att de måste skyddas blir mindre och mindre, som går sönder inuti för att de inte är ”som man borde”. För alla de barnen behövs Pride, för jag kan lova att det är tusen gånger skadligare för ett regnbågsbarn att få höra hur barn måste skyddas från sånt här än vad det är för ett cisbarn att se ett Pridetåg.

Ja, och så är det förstås någon som menar att hen gärna skulle vilja gå på Pride med sina barn för att visa dem och uppfostra dem till mångfald men som också menar att man ju herregud inte kan göra det när det ser ut som det gör. Man borde tona ner hela gay-grejen lite. Så man kan visa upp det för barnen. En kort sekund tänker jag att det vore jättebra. Jag måste erkänna att jag själv drar mig lite för de mer… utåtagerande inslagen. Men Pride är inte till för mig eller för att fostra barn till mångfald. Det är inte ett spektakel vi som är hetero ska gå och titta på, inte en festival för vår underhållning. Den är och måste få förbli ett uttryck för dem som inte är cis, för dem som känner att de själva ytterst personligen behöver Pride. Och det är bara deltagarna själva som ska få säga vad som ska tonas ner.

Jag avslutar med en av de vackraste och hemskaste musikvideor jag vet. Hozier’s Take Me to Church.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Att prata sexualitet i finsk radio. Perkele.

Charlotte2 kommentarer

Jag blev för ett tag sedan intervjuad av den finskspråkiga radion i Sverige, Sisuradio, angående kvinnor i historien. De frågade om jag kunde finska och jag svarade att det inte direkt var mitt starkaste språk och de tyckte inte det gjorde något och så körde vi intervjun på finska. Det finns dagar då min finska är ganska bra och folk blir förvånade över att höra att jag är svensk. Så finns det andra dagar då jag inte hittar ett enda ord jag letar efter, då meningsbyggnaden är en uppvisning i grammatiska don’ts och jag låter förståndig som tuggummituggande fjortis. Dagen för intervjun föll tveklöst i den senare kategorin.

Jag har själv inte lyssnat på resultatet. Det är alltför ångestfyllt. Den som ändå skulle vilja kan göra det här, men jag kan knappast rekommendera det.

Jag fick den mycket knepiga frågan vad som kommer sedan, när vi liksom har kvinnor med i historieböckerna. Vad är nästa steg? (Vi bortser nu från att kvinnor i historieböckerna inte är en punkt på en checklista av saker som ska ordnas, utan ett enormt och dynamiskt forskningsfält som ger oss bredd i vårt kunnande om förfluten tid.) Jag svarade sexualitet, riktigt innan jag hann reflektera över att mitt finska ordförråd verkligen inte räcker till för att diskutera sexualitet på ett vetenskapligt vis och att sexualitet är en fallgrop. Reportern undrade vad jag menade. Och jag fortsatte att gräva min grop ännu djupare.

Min förklaring (som jag i min ångest inte har vågat lyssna på igen) lät i direkt översättning ungefär så här: ”Jo, typ om man liksom är typ en kille eller så och så är man kompis med en annan kille och säger att man tycker om varandra, är man typ bög då eller?”. Jag insåg att det inte lät så bra så jag provade en annan vinkel: ”Eller om man typ liksom är tjej och har på sig du vet killkläder och gör typ killgrejer vad är man då, va? Typ… eh… trans eller? Man måste ju inte vara lesbian vet du.” Där någonstans tror jag att jag nådde botten.

För vad jag ville var att lyfta fram behovet av att se på sexualitet som ett kulturellt fenomen. Till exempel: I dag räknas homosexuella som en sexuell minoritet. Homosexualitet har varit förbjudet, men det har också varit fullkomligt socialt accepterat (i t.ex. Sparta), hyllat som den högsta formen av kärlek (antika Grekland) och varit en del av initiationsriter (i vissa indianstammar). De människor som utövat homosexualitet i de samhällen där det har varit en accepterat del av kulturen har dock inte nödvändigtvis varit homosexuella i dagens bemärkelse. Det är fullt möjligt att män har haft sex med andra män (för det handlar, surprise surprise, nästan uteslutande om män) för att det var så man gjorde utan att de för den skull kände sig särskilt sexuellt dragna till andra män. På samma sätt finns det säkerligen i dag homosexuella som utövar heterosexualitet för att det är normen.

Sedan finns det också beteenden som vi i dag har kodat som homosexuella men som inte alls har varit det i en historisk kontext. Som de här killarna som var kompisar och därför visade det när de fotograferades:

Det är inte många killkompisar i dag som skulle vara bekväma med att posera så här för att visa att de gillar varandra som kompisar (100-tals fler finns här!). På samma sätt är det inte många som skulle skriva brev med 1500-talets retorik, där man talar om sin älskade, mest kära vän för dem som var viktiga för en.

Det finns också en tendens i dag att sexualisera sådant som inte måste ha handlat om sexualitet. Kvinnor som klädde sig i manskläder och levde som män måste inte alls ha varit trans. Det kan lika gärna ha varit ett sätt att nå en del av samhället som annars var stängt för kvinnor. Att veta exakt vad som drev den som klädde sig och levde som man eller kvinna fast den varit könad som det andra är nästintill omöjligt att veta i dag, men vi förvrider historien om vi antar att det alltid hade med sexualitet att göra. Då förutsätter vi ju att den kvinna som ville leva som man alltid var transsexuell och att det alltid bara har funnits två alternativ att välja mellan – man eller kvinna. Så har det inte varit.

Innan vi vet mer om hur man har sett på sexualitet genom århundradena är det svårt att förstå dagens sexuella minoriteter. Till exempel kallar vi det sexuella minoriteter endast för att de avviker från dagens strikta heteronorm, men de är ju bara sexuella minoriteter i jämförelse med en sexuell majoritet. Man skulle lika gärna kunna tolka sexualitet på ett spektra, istället för som ett ”vanligt” sätt och några ”avvikande” – som motpoler. Historiskt sett är ett spektra ett betydligt bättre sätt att beskriva det.

Och det var det jag försökte få fram, utan att ha vokabulären till att diskutera sexualitet med den sortens öppenhet och bredd, samt framförallt respekt, som ämnet förtjänar. Så jag skriver det här, och hoppas att jag för guds skull inte har förolämpat alltför många av dem vars historia jag skulle vilja lyfta. Sexualitet är kulturellt, inte biologiskt. Och sexualisuus är ett av de svåraste orden i världen att böja på finska.

Kuriosa: Homosexuell hette visst inte homosexuellilainen som man skulle kunna tro.

Nyhetsplock

Lite om ungdomsarbete och regnbågar

CharlotteLämna en kommentar

I Esbo har man skapat en träffpunkt för regnbågsunga. Sannfinländarnas Mika Niiko tycker att det är olämpligt. Som jag har förstått det beror hans invändningar, samt de invändningar som finns under själva artikeln, på framförallt två saker.

1: Träffpunkten är riktad mot personer i åldern 13-29 och det är ett för stort åldersgap.

2: Tonåringar borde inte vistas i regnbågsmiljöer för de är lättpåverkade.

Det är klart att de här två invändningarna kan tyckas förnuftiga, om man inte har en aning om vad det handlar om att vara regnbågsung, men man behöver inte lyssna särskilt länge på dem det faktiskt berör för att förstå det absurda i invändningarna.

För det första handlar hlbtiq inte först och främst om sex, utan om identitet – man ska inte låta sig luras av begreppet ”sexuell minoritet”. Det är därför inte så att trettonåringar ska lära sig om sex av 29-åringar, utan få möta andra som bär på liknande existentiella funderingar att ventilera dessa med.

För det andra blir man inte hlbtiq för att någon har berättat för en hur kul det är utan för att man föds sådan – precis på samma sätt som folk föds hetero. Att föra diskussioner om identitet och sexualitet med ungdomar kommer alltså inte att omvända någon åt något håll. Inriktningen är liksom redan klar.

För det tredje är hlbtiq-unga i en mycket utsatt position. Risken att bli utsatt för våld är mångdubblad och självmordsfrekvensen skrämmande. När Mika Niikko talar om att dessa ungdomar är i en utsatt position menar han dock att de yngre kan manipuleras av de äldre, trots att all statistik tyder på att det största hotet inte finns inom regnbågscommunity utan kommer från hatiska heteron.

I Yles artikel hänvisas Niikkos åsikter till som fientliga mot homosexuella och många i kommentarerna försvarar honom med att de minsann inte ser något fientligt i hans inlägg. Eftersom det verkar svårt för somliga att hitta det tog jag mig friheten att kopiera in det här (min översättning):

”Homoism förekommer på TV och i tidningar som ett fenomen som vinner sympati. Å andra sidan är människor trötta på hela ämnet, vilket är homofieringens förespråkares mål. När den stora massan har tystnat kan de i lugn och ro öka sina krav tills de har förstört homofobin med rötterna och byggt ett homovänligt idealsamhälle i Finland.

[…] I Finland lider man inte av homorädsla eller hatar homosexuella. Snarare börjar det likna heterofobi.”

Personligen tycker jag att det här talar för sig själv. Han tror alltså att Finland håller på att homofieras (HAHAHAHAHA) om den stora massan inte står upp för att stoppa det och han uppmanar alla att mota (homo)Olle i grind. Så väldigt mycket fientligare än så kan det knappast bli om man vill försöka bibehålla någon sorts putsad fasad.

Niikko avslutar sedan sitt blogginlägg med att visa sin okunskap inför hlbtiq, genom att påpeka att inget skattefinansierat ungdomsarbete ska tvångsmata ungdomarna med ideologi. Jag kan inte säga det här tydligt nog: det är inte en ideologi att vara hlbtiq. Det är inte ett val. Och att låta ungdomar som kämpar med sin identitet och sig själva, mot somliga politikers enfald och samhällets fördomar, på fullkomligt frivillig basis träffa andra i liknande situation är inte manipulation. Det är just den sortens stöd som kommer att ge samhället fler skattebetalande harmoniska vuxna i framtiden.

Kurios: Det är med flit jag inte länkar till hans blogg. Googla det om det känns viktigt.

 

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Pojkar som tycker om My Little Pony och samhället som sviker dem

Charlotte8 kommentarer

Mina barn tittar rätt mycket på My Little Pony; Friendship Is Magic. Den är kul och fartfylld och har en ovanlig bredd på karaktärerna – även om den lämnar en hel del att önska för en bitter vuxen som yours truly.

För en dryg månad sedan var det en pojke i USA som försökte ta sitt liv genom att hänga sig själv från sin våningssäng för att han var så mobbad i skolan, eftersom han gillade My Little Pony. Han klarade sig, men det är ännu oklart vilka skador hans hjärna och nervsystem tog av syrebristen innan han hittades. Och nu rapporteras om en annan ung pojke med en förkärlek för My Little Pony, som även han får utstå dagliga trakasserier i skolan, som även han blir kallad gay, knuffad och slagen. Skolan reagerar därför med att förbjuda pojken att ta med sig sin lunchväska med Ponies på eftersom den uppenbarligen fungerar som en ”trigger” för mobbare.

Här finns så många genusrelaterade problem att jag knappt vet var jag ska börja. Det är liksom ett hopkok av alla de där sakerna vi brukar prata om. För det första så finns det en underton av att pojkar ska klara av hårdare situationer – kunna ta lite grabbatag – istället för att pojkar ska få vara barn som ska skyddas av samhället runt omkring dem. För det andra finns det en obehaglig acceptans av tanken att den pojke som tittar på My Little Pony förmodligen borde sluta med det och att det kan vara ok att hans ”kamrater” hjälper honom in i ledet. Det är samma föreställning som gör att somliga föräldrar tycker synd om pojkar som får gå i klänning om de vill. Skyddet, enligt de här föräldrarna, ligger i att pojkarna måste skyddas från feminism, genustrams och flicksaker som förstör pojkens naturliga pojkighet (och gör honom gay) snarare än i att det mest skyddsvärda är pojkens rätt att uttrycka sig själv.

För det tredje är det aldrig den mobbades fel att den blir mobbad, oavsett vad det handlar om. Den som är mobbad kan därför inte ombedjas ändra på sig för att inte ”trigga” mobbare. Att skolan väljer att förbjuda pojkens väska tyder på att skolan egentligen tycker att mobbarna har rätt i sak; en pojke borde inte ha en Ponyväska. Problemet är ju inte Ponyväskan i sig – hade en flicka haft den hade den ju inte varit provokativ – utan pojken. För det fjärde är det just det här som jag har tjatat om i ett par år nu; barn måste få vara barn snarare än pojkar och flickor. Det är också just sådana här fall som visar hur viktigt genustänket är. Man kan ju sitta och hävda biologiska skillnader precis hur mycket man vill, men vad ska man säga till en liten pojke som tycker om Ponies för att det handlar om ”empati och respekt”? Att det är fel på honom? Att han inte är värd att skydda?

För det femte kan jag inte ens beskriva sorgen över att just de egenskaper som världen behöver, empati och respekt, ses som så kvinnliga att den pojke som uppvisar dem – som försvarar dem – anses vara gay. Och nej, det är inte en liten sak att bli kallad gay. Visst är det straffbart att vara gay i många av världens länder, men även för den unge pojke som blir retad för att vara gay (fullkomligt oberoende sexuell läggning) är det en allvarlig etikett med självmordstankar som vanlig följd. Jo, och bland dem som verkligen är homosexuella är självmordsstatistiken skrämmande.

Båda de här unga pojkarna, och mängder av unga pojkar med dem, sviks av ett samhälle som skyr det flickiga. Ett samhälle som tror att det står och faller med den bibliska idén att män och kvinnor är skapade för diametralt olika syften. Ett samhälle där forskningsresultat som visar på försvinnande små skillnader mellan könen ges högre prioritet för hur vi ska bemöta barn än det faktum att identitet skapas av många fler faktorer än bara kön. Att barn försöker ta sitt liv. Det är så inte ok.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Strukturer, kollektiv skuld och att skylla ifrån sig

Charlotte5 kommentarer

Det behövs inte mer än ett par timmar framför datorn förrän jag ska komma ur min rosaskimrande bor-på-landet-i-drömhuset-neuros och tillbaka till den bistra verkligheten. Eller. Alltså. Världen utanför.

Det handlar återigen om strukturer och om kollektiv skuld och hur helvetes svårt somliga verkar ha med att förstå hur dessa två saker är och inte är kopplade till varandra. Vi alla i samhället återskapar alla strukturer vi inte aktivt motarbetar. Det betyder inte att vi alla i samhället nödvändigtvis bär en kollektiv skuld för saker som går åt helvete, men det betyder att vi alla kan göra något åt det. Ok? Ok. Så två saker till.

För det första måste folk sluta försöka skylla ifrån sig hela tiden. På Twitter finns exempelvis hashtagen #fuckcispeople (cis är en person vars biologiska och juridiska kön överensstämmer med könsidentiteten) där folk skriver olika saker som oförstående cismänniskor förorsakat personer som helt enkelt inte passar in i vår snäva binära könsuppdelning. Ett av tweeten var något i stil med att cispeople hade drivit någons lillebror till självmord. På en sådan tweet reagerar alltför många med att bli upprörda över att någon liksom skulle tro att det var deras fel att den där lillebrorn begick självmord. Och jag vill inte vara jävlig och säga att känslor skulle vara fel eller så, men om det första folk tänker när de läser en sådan tweet är att det minsann inte var deras fel och hur kan någon komma och påstå det, så har man en lång väg att vandra till grundläggande förståelse för sin egen plats i strukturerna. Jag är cis. Det var inte mitt fel att lillebror begick självmord. Men kanske lillebrors stora utanförskap, lillebrors drastiska lösning på sin förtvivlan, hade kunnat undvikas om folk som mig i lillebrors närhet hade sett att de är med och upprätthåller strukturen som kväver personer som lillebror – som driver dem in i döden. Varje gång man skrattar åt ett homoskämt, varje gång någon kallar en annan bög för att han rör sig på ett visst sätt, eller säger att en transperson är äcklig, eller talar om manhaftiga kvinnor eller reagerar på självmord med att två sina händer puffar vi folk som inte är bekväma i sig själva lite närmare kanten. Det samma gäller andra sorters könsförtryck och rasism också. Sluta säga att det inte är ditt fel, och se hur du kan dra ditt strå till stacken istället.

Ok. Vi tar ett exempel till. Män som våldtar kvinnor. Så får man inte skriva utan att få en hög med män som skriker om att det faktiskt inte är alla män som våldtar efter sig. Och nej. Det är inte alla män som våldtar. I meningen ”män som våldtar kvinnor” står det heller inget om att alla män skulle vara skyldiga. Men för varje våldtäktsoffer som får frågan vad hon hade på sig, om hon var full, varför hon gick ensam genom parken, varför hon började tala med en okänd man så gör vi alla män till potentiella våldtäktsmän eftersom ansvaret för det skedda läggs på offret. Så istället för att rasa över att män skulle få någon sorts kollektiv skuld och ifrågasätta offren borde fler män se hur deras eget beteende, deras jargong, deras skämt i bekantskapskretsen påverkar de riktiga våldtäktsmännens syn på sina gärningar, berättigar dem, normaliserar (den bästa texten om det finns för övrigt här).

För det andra är det så jävla typiskt att det är folk i privilegierade positioner som ständigt ifrågasätter strukturers (i forskning väl belagda) existens. Och med privilegierade menar jag inte att de har 250 kvm på Söder, utan att de aldrig har behövt fundera över sådana här saker. De har aldrig behövt berätta för pappan som hatar bögar att de själva är homosexuella. De blir inte stoppade av vakterna och utfrågade för att de ser ut som ”potentiella brottslingar”, gång på gång. De har aldrig sett lillebrors förtvivlan, hört samtalen han får sena kvällar om vilket äckel han är, aldrig sett de anonyma meddelandena om att han borde dö, aldrig hållit honom i handen och försökt trösta och säga att han visst är bra som han är och att han ska skita i alla andra. Aldrig fått meddelandet om att lillebror gett upp. Att de andra vunnit. Inte heller har de fått hem sina gråtande dotter med trasiga kläder och trasigt underliv och på riktigt förstått hur den där enda mannen som våldtog hade kunnat stoppas av dem som inte gjorde det och hur den enda som inte bär skuld nu står trasig framför dem och undrar vad hon gjort för fel. De har aldrig gått emot strukturerna och då är det enkelt att skylla ifrån sig och mena att det inte finns några förtryckande strukturer. För strukturerna fungerar så. Följer man normerna behöver man inte känna av en enda problematisk struktur i hela sitt liv. Men det betyder inte att de inte finns. Det betyder bara att man är privilegierad.