Etikettarkiv | Det är inte svårare än så

Efterdyningar

Medan jag sitter här i mitt underbara kök och dricker kaffe och äter tårta, samtidigt som jag väntar på att inspiration att städa huset ska infinna sig, skulle jag gärna vilja dela några lösa tankar.

Att leva i ett destruktivt förhållande är aldrig en svartvit verklighet och man klarar det alltid lite längre än vad som tycks rimligt när man kommit ut på andra sidan. Jag kan förstås bara tala för egen del, men jag tänker mig att jag har analyserat den här situationen så många gånger att jag har, om inte klarhet så i alla fall viss förståelse.

Och kanske är det just förmågan och den eviga viljan till analys och förståelse som gjorde att jag stannade så länge. För jag kan rent logiskt följa honom i hans resonemang och jag kan hur tydligt som helst se, från ett psykologiskt perspektiv, varifrån hans idéer kommer. För att ta ett exempel: städningen av vår gemensamma bostad.

Han ville att vi skulle ha skilda arbetsområden. Han tog på sig att dammsuga om jag kunde damma, och det verkar ju väldigt rimligt, right? Efter att jag hade dammat kom han med sitt finger och kontrollerade att jag hade dammat tillräckligt väl.

Och jag inser nu att ni borde ha den där flaskan vin med er. Sorry att jag inte varnade.

Hur som helst. Istället för att knäcka av honom fingret, vilket var min omedelbara instinkt, så försökte jag förstå honom. Han ville att jag skulle kontrollera kvalitén på hans städning också, så att vi båda två visste vilken nivå på städning som skulle hålla oss båda två nöjda. På så vis skulle det inte bli några bråk om städningen i framtiden. Logiken är klar, eller hur?

Förutom att vi hade väldigt olika syn på vad som är en lämplig nivå på veckostädning (jag skulle till exempel varje vecka damma alla lister i huset, tavlor och så vidare, medan jag tyckte att det var trevligt att han dammsög alls (vilket han nitiskt gjorde)) så händer alltid livet. Rätt som det är ska man bort en helg, eller någon är sjuk, eller man får gäster eller vad som helst och så hinner man inte utföra sin ålagda städning till sådan kvalitet som överenskommet. Och då skiter det sig.

För i ett hem där balansen är grundad i kontroll istället för i gemenskap finns det inte utrymme för livet.

En annan tanke jag ofta tänker är att jag är ovillig att skriva om de här sakerna för hans skull. För att han är ung och han var helt oerfaren av familjer, barn, galna svenska feminazister och en vardag utan ständigt dödshot och för att han faktiskt har försökt så jävla mycket att göra rätt. Han vet bara inte hur. Ingen har lärt honom konflikthantering. Ingen har lärt honom hur man kommunicerar. Det blev bara för mycket för honom, och när det blev för mycket så var det enda sättet att försöka hålla total kontroll på vad som händer. Jag ser logiken.

Och jag ser också hur han har vuxit som man, hur han tar ansvar för Gabriel (vi har till exempel delat helt lika för föräldraledigheten) och hur han inte längre är samma person som när vi bodde ihop. Massuppfitta mig inte fel (som en bekant sa en gång), jag ser en del av de där problematiska dragen fortfarande och jag är övertygad om att han kan må bättre nu delvis för att vi inte bor ihop, men en uppåtgående trend liksom. Därför bär det lite emot att skriva, för jag vill inte att det ska ligga honom till last. Jag vill att han i lugn och ro ska få fortsätta må bättre. Dessutom är vi ju fortfarande tillsammans och i en ideal värld så ordnar sig allt och vi lever lyckliga i alla våra dagar.

Samtidigt så måste jag skriva för min egen mentala hälsas skull. Det hjälper mig. Jag vet ju det. Med tanke på det enorma gensvar jag får när jag tar upp sånna här svåra saker så tänker jag mig att det potentiellt hjälper några av er också.

Och så tänker jag också att bara för att man kan förstå varför en person agerar på ett sätt, och man kan se logiken, så betyder inte det att man måste acceptera slutresultatet. Man väljer själv var man drar sina gränser, och man behöver inte alls tacka och ta emot när någon överskrider dem bara för att man förstår varför. Det är skitviktigt.

Nu ska jag städa. Och knäcka fingret på den som kommer och kontrollerar resultatet.

img_2261

Från mitt fönster en höstig morgon.

Kvinnor som slår män

Jag skrev ett inlägg om uttrycket män som slår kvinnor, och hur jag har väldigt svårt att förstå varför folk (läs: somliga män) ser det som en förolämpning. Och så går det som det brukar, att det blir en kamp om siffror. Är det flest kvinnor som blir slagna? Flest män? För varenda gång jag skriver något i närheten av kvinnor som utsätts för våld av närstående män (vilket jag knappt hade gjort den här gången) så kommer det folk som menar att det är lika många män som blir utsatta för våld av närstående kvinnor. Och så är det. Beroende på hur man definierar våld. Tar man exempelvis knuffar med i beräkningen så höjs procenten utsatta män betydligt. Men det är fortfarande fler kvinnor som blir slagna än vad det är män som blir slagna.

Att överhuvudtaget tvinga fram den diskussionen konstant blir till ett problem i sig, för det finns betydande könsspecifika aspekter av det våld som män utsätts för. Att upprepa att det i allmänhet inte gör lika stor skada som det våld kvinnor utsätts för, eller att det är fler kvinnor som de facto blir slagna – vilket blir resultatet varje gång debatten ramlar in på siffror och polariseras – insinuerar att våldet mot männen inte skulle vara lika allvarligt och så är det förstås inte. Vi måste kunna föra diskussionen bortom siffrorna. De könsspecifika skillnaderna ligger nämligen inte i siffrorna utan i den sociala kontexten. I går tittade jag på The Big Wedding (ett hyggligt tidsfördriv om man lyckas stänga av analyshjärnan ett tag). Titta på trailern här nedan och gör det klassiska byta-kön-på-karaktärerna-tricket medan ni tittar.

Där har ni anledningen till varför man borde tala om partnervåld mot kvinnor och partnervåld mot män som skilda företeelser. För många tycks haka upp sig på att man inte ska tala om ”mäns våld mot kvinnor” som något specifikt, men det har den klara fördelen att man också kan tala om kvinnors våld mot män som något specifikt – och det är specifikt. Till exempel är det socialt accepterat för en kvinna att dunka till sin man. Det höjer rent av hennes status som självständig och modern. Det är humor. Han förtjänar det. Skulden ligger alltid hos mannen. Detta kan sedan visas helt utan att det problematiseras. Det är underhållning.

I praktiken betyder det att den man som på riktigt blir slagen av sin fru möter en kultur av skuldbeläggning av män som får stryk och acceptans av våldet. Och grejen är att det inte har någon som helst betydelse hur många män som har det så. En är för många. Tröskeln att anmäla är betydligt högre för män och finns det barn med i bilden blir det ännu svårare med tanke på att mammor många gånger fortfarande ses som den ultimata föräldern. Talar man med kompisarna finns det många som får höra att man borde ”man up”, eller att det säkert inte är så farligt. Det är problem som en slagen kvinna väldigt sällan skulle stöta på. Den sociala acceptansen mot mäns våld mot kvinnor är väldigt liten och skyddsnätet betydligt mer välutvecklat.

Så jag skulle önska att det gick att tala om mäns våld mot kvinnor och män som slår kvinnor, så att man också kan få tala om kvinnors våld mot män och kvinnor som slår män. Jag tror nämligen att alla de män som blir slagna av kvinnor i sin närhet behöver det, att det lyfts fram som ett specifikt problem, som något som är allvarligt fel och där den som blir slagen aldrig, aldrig bär skuld. Då måste de diskussioner om slagna kvinnor som finns få förekomma fria från ”men männen då?”, och diskussioner om partnervåld (dit också våld inom homosexuella relationer hör) måste föras bortom statistiken. Ja, och så behövs det fler och bättre diskussioner om kvinnors våld mot män.