Etikettarkiv | Kvinnovåld

När brott mot kvinnor är brott mot män

Mest på grund av att jag har rätt svårt att ta itu med alla de saker jag egentligen borde göra så här i början av måndagen hamnade jag på en länk som handlade om en familj som blivit kidnappade av talibaner år 2012. För det första är det väl värt att understryka att jag tycker att det som familjen har varit med om är hemskt och att jag hoppas att de klarar av att återhämta sig. Vad jag vill kommentera är inte deras fall, utan hur rapporteringen är formulerad. Hela ”artikeln” finns att läsa här. Jag har roat mig med att klippa och klistra (men klippen är i ordning!) för att kunna markera formuleringarna som är galna.

För egentligen är det här en berättelse om ett par – en ung familj – som på grund av gemensamt intresse begav sig ut på en resa som tog en mycket sorglig vändning för alla inblandade. I rapporteringen är det dock en berättelse om män och de förorättelser de har blivit utsatta för när talibaner förgrep sig på deras kvinna.

Fadern skyller situationen på dotterns make. Det var han som tagit med henne. Som något sorts viljelös, gravid docka har maken fört henne till Agfanistan. Fadern är själv förstås en bättre sorts man och skulle minsann aldrig göra så mot sin gravida fru.

coleklipp1coleklipp2

Maken, å sin sida, meddelar att talibanerna har våldtagit hans fru, som om problemet vore att det är hans fru och inte till exempel att hon blev våldtagen. Våldtäkten utfördes mot henne. Hon är offret – inte han!

coleklipp3

Sedan presenterar man denna dotter och hustru, Caitlan Coleman. Det finns ingenting negativt att säga om henne. Hon är en kvinna med en god själ och hon gör alltid goda gärningar. Till exempel kommer hon alltid ihåg att skicka tackkort (det gör aldrig jag, men min själ är säkert inte lika ren heller). Och man försöker förklara varför just hon, en kvinna med en så god själ, kunde befinna sig på en sådan resa. Av allt att döma var det ett gemensamt beslut för paret att åka. De ville det här – tillsammans. Varför måste man förklara just hennes deltagande? Varför inte bådas?

coleklipp4

I den här historien så fråntas Coleman ansvaret för sina egna handlingar – att bege sig ut på resa – samtidigt som de brott som begås mot henne blir hedersbrott begågna mot män. Det påminner lite om när journalisten Kim Wall dog och någon tidning (minns inte var) rapporterade att typ hennes vilja att berätta blev hennes död, trots att det med största sannolikhet var en man som mördade henne. Hur svårt kan det egentligen vara att rapportera om kvinnors handlingar och om brott som begås mot kvinnor med ord som visar att kvinnor visst är fullt kapabla att tänka och agera, men att de kan falla offer för brott utan att felet låg i deras tankar eller agerande?

 

Kvinnor som slår män

Jag skrev ett inlägg om uttrycket män som slår kvinnor, och hur jag har väldigt svårt att förstå varför folk (läs: somliga män) ser det som en förolämpning. Och så går det som det brukar, att det blir en kamp om siffror. Är det flest kvinnor som blir slagna? Flest män? För varenda gång jag skriver något i närheten av kvinnor som utsätts för våld av närstående män (vilket jag knappt hade gjort den här gången) så kommer det folk som menar att det är lika många män som blir utsatta för våld av närstående kvinnor. Och så är det. Beroende på hur man definierar våld. Tar man exempelvis knuffar med i beräkningen så höjs procenten utsatta män betydligt. Men det är fortfarande fler kvinnor som blir slagna än vad det är män som blir slagna.

Att överhuvudtaget tvinga fram den diskussionen konstant blir till ett problem i sig, för det finns betydande könsspecifika aspekter av det våld som män utsätts för. Att upprepa att det i allmänhet inte gör lika stor skada som det våld kvinnor utsätts för, eller att det är fler kvinnor som de facto blir slagna – vilket blir resultatet varje gång debatten ramlar in på siffror och polariseras – insinuerar att våldet mot männen inte skulle vara lika allvarligt och så är det förstås inte. Vi måste kunna föra diskussionen bortom siffrorna. De könsspecifika skillnaderna ligger nämligen inte i siffrorna utan i den sociala kontexten. I går tittade jag på The Big Wedding (ett hyggligt tidsfördriv om man lyckas stänga av analyshjärnan ett tag). Titta på trailern här nedan och gör det klassiska byta-kön-på-karaktärerna-tricket medan ni tittar.

Där har ni anledningen till varför man borde tala om partnervåld mot kvinnor och partnervåld mot män som skilda företeelser. För många tycks haka upp sig på att man inte ska tala om ”mäns våld mot kvinnor” som något specifikt, men det har den klara fördelen att man också kan tala om kvinnors våld mot män som något specifikt – och det är specifikt. Till exempel är det socialt accepterat för en kvinna att dunka till sin man. Det höjer rent av hennes status som självständig och modern. Det är humor. Han förtjänar det. Skulden ligger alltid hos mannen. Detta kan sedan visas helt utan att det problematiseras. Det är underhållning.

I praktiken betyder det att den man som på riktigt blir slagen av sin fru möter en kultur av skuldbeläggning av män som får stryk och acceptans av våldet. Och grejen är att det inte har någon som helst betydelse hur många män som har det så. En är för många. Tröskeln att anmäla är betydligt högre för män och finns det barn med i bilden blir det ännu svårare med tanke på att mammor många gånger fortfarande ses som den ultimata föräldern. Talar man med kompisarna finns det många som får höra att man borde ”man up”, eller att det säkert inte är så farligt. Det är problem som en slagen kvinna väldigt sällan skulle stöta på. Den sociala acceptansen mot mäns våld mot kvinnor är väldigt liten och skyddsnätet betydligt mer välutvecklat.

Så jag skulle önska att det gick att tala om mäns våld mot kvinnor och män som slår kvinnor, så att man också kan få tala om kvinnors våld mot män och kvinnor som slår män. Jag tror nämligen att alla de män som blir slagna av kvinnor i sin närhet behöver det, att det lyfts fram som ett specifikt problem, som något som är allvarligt fel och där den som blir slagen aldrig, aldrig bär skuld. Då måste de diskussioner om slagna kvinnor som finns få förekomma fria från ”men männen då?”, och diskussioner om partnervåld (dit också våld inom homosexuella relationer hör) måste föras bortom statistiken. Ja, och så behövs det fler och bättre diskussioner om kvinnors våld mot män.

Kom inte och säg att jag inte tog er på allvar!

Jag skrev att kvinnor i Sverige och Finland i högre grad än män råkar ut för partnervåld som leder till skador och dödsfall, samt att kvinnor, bland annat på grund av sin mindre fysiska styrka känner sig mer hotade än män – kvinnor är oftare otrygga. Det här är saker som forskningen visar, och som jag också länkade till. Ändå blev jag anklagad för att fara med osanning, vara en sådan man kräks på för att jag gör problem som drabbar män till 100 % kvinnoproblem och att inte ta ansvar för mitt liv som kvinna. Som bevis tilldelades jag följande lista (som är ganska standard, det är inte första gången jag ser den) med studier som då tydligen ska visa att män egentligen är de verkliga offren vid partnervåld. Efter att ha blivit anklagad för att ljuga och uppmanad att göra om och göra rätt ombads jag kommentera en kilometerlång lista på studier som skulle bevisa att jag var en lögnare.

För det första vill jag göra alldeles klart att ingen av dessa studier rör svenska och/eller finska förhållanden och därför är egentligen ingen av dem relevanta. Men för den här gången. Låt gå. För det andra är det säkert bäst att vi tar varje studie för sig.

”Amendt, G. (2008). I didn’t divorce my kids!: How fathers deal with family break-ups. Campus Verlag Publishers. (In Chapter 5 author presents data from an internet survey of 3600 divorced German fathers. Results reveal that 1/3 of men reported episodes of physical violence during the divorce process and 2/3 of these were initiated by ex-partners.)

Vuxna män Tyskland”

Det här ska röra ”vuxna män i Tyskland”. Som vem som helst kan läsa sig till rör det 3.600 frånskilda fäder i Tyskland. Av dessa 3.600 män är det 1/3 som rapporterat fysiskt våld under skilsmässoprocessen. Så får det förstås inte vara och det kan diskuteras inom sin kontext (lämpligen hur svårt det är att vara frånskild far), men vad gäller partnervåld i Tyskland har 25% av alla kvinnor mellan 16 och 85 år varit utsatta för fysiskt våld. 2/3 av dessa har varit utsatta för grovt eller mycket grovt våld. I en studie om våld mot män (där representativa män intervjuades) rapporterade 5% av männen att de utsatts för partnervåld från en kvinna, men också att de inte fick skador. Räknar man med psykologiskt våld ( typ i stil med kontrollerande beteende) är siffrorna betydligt högre. Men alltså. Män blir inte lika skadade och inte lika rädda. Ens i Tyskland.

”Anderson, K. L. (2002). Perpetrator or victim? Relationships between intimate partner violence and well-being. Journal of Marriage and Family, 64, 851-863. (Data consisted of 7,395 married and cohabiting heterosexual couples drawn from wave 1 of the National Survey of Families and Households . In terms of measures: subjects were asked ”how many arguments during the past year resulted in ‘you hitting, shoving or throwing things at a partner.’ They were also asked how many arguments ended with their partner, ‘hitting, shoving or throwing things at you.’” Author reports that, ”victimization rates are slightly higher among men than women and in cases that involve perpetration by only one partner, more women than men were identified as perpetrators .”)

Gifta par USA”

Det här ska röra ”gifta par i USA” och visa att män är mer utsatta än kvinnor när det kommer till partnervåld. Det största problemet här är att man räknat endast ”hitting, shoving or throwing things”. En studie som kom det här året (2013) visar en helt annan sida när man tar med sexuellt våld och effekter av våldet och påvisar samma trend som i Sverige och Finland:

”The study found that married/cohabiting women reported significantly more intimate perpetrated rape, physical assault, and stalking than did married/cohabiting men, whether the time period considered was the respondent’s lifetime or the 12 months preceding the survey. Women also reported more frequent and longer lasting victimization, fear of bodily injury, time lost from work, injuries, and use of medical, mental health, and justice system services.” (mina markeringar)

Och så nästa…

”Arias, I., Samios, M., & O’Leary, K. D. (1987). Prevalence and correlates of physical aggression during courtship. Journal of Interpersonal Violence, 2, 82-90. (Used Conflict Tactics Scale with a sample of 270 undergraduates and found 30% of men and 49% of women reported using some form of aggression in their dating histories with a greater percentage of women engaging in severe physical aggression.)

Universitetstuderande Canada”

… då vi förflyttat oss till universitetsstuderande i Canada. De har tagit ett sample av 270 undergraduates. 270! Dessutom är studien från 1987. Det kan knappast säga något som situationen beträffande partnervåld i dagens Canada. I Canadas senaste statistik (från 2009) rapporteras nämligen att kvinnor utsätts för grövre våld. Beträffande varför man inte rapporterar till polisen uppger männen att de inte tyckte att det var viktigt nog och kvinnorna att de inte ville att någon skulle veta och att de var rädda för sin partner. Igen: trygghet. Och vad gäller våldets fördelning mellan män och kvinnor? 83% av alla polisrapporter om partnervåld rör attacker mot kvinnor i hemmet. Ja, och enligt en rapport om de där dejtande paren är 80% av offren kvinnor.

”Bernard, M. L., & Bernard, J. L. (1983). Violent intimacy: The family as a model for love relationships. Family Relations, 32, 283-286. (Surveyed 461 college students, 168 men, 293 women, with regard to dating violence. Found that 15% of the men admitted to physically abusing their partners, while 21% of women admitted to physically abusing their partners.)

Universitetstuderande USA”

Så gör vi samma sak i USA, med ytterligare en 30 år gammal studie av några hundra studenter. Om vi uppdaterar den studien lite (2006) och tar ett större urval (14956 studenter) hamnar siffrorna på ungefär 9% för båda könen. Vill man titta på familjen som modell kan man se att de flickor som utsatts för våld under dejtande löper betydligt högre risk än pojkarna att senare i livet hamna i ett våldsamt förhållande. 5,3 miljoner kvinnor i USA varje år utsätts för partnervåld. 1,300 av dessa mördas.

”Mwamwenda, T. S. (1998). Reports of husband battering from an undergraduate sample in Umtata. Psychological Reports, 82, 517-518. (Surveyed a sample of 138 female and 81 male college students in Transkei, South Africa, regarding their witnessing husbanding battery. Responses reveal that 2% of subjects saw their mother beat their father, 18% saw or heard female relatives beating their husbands, and 26% saw or heard female neighbors beating their husbands.)

South Africa Vuxna kvinnor”

Ärligt talat förstår jag inte riktigt vad för poäng man ville göra när man tog med den här studien som ett exempel på mäns stora utsatthet. Ingen tvivlar väl på att män också utsätts? Och att ta Sydafrika, som har världens högsta nivåer av våld mot kvinnor, som ett exempel på mäns utsatthet är inte så lite bisarrt. I Sydafrika mördas varje dag 4 kvinnor av sin partner. Partnervåld mot kvinnor är en jävla epidemi!

”Nisonoff, L. & Bitman, I. (1979). Spouse abuse: Incidence and relationship to selected demographic variables. Victimology, 4, 131-140. (In a sample of 297 telephone survey respondents found that 15.5% of men and 11.3% of women report having hit their spouse, while 18.6% of men and 12.7% of women report having been hit by their spouse.)

Vuxna 1979”

Här var det någon som år 1979 satte sig ner och ringde (tänk på hur telefonerna såg ut då så får ni en uppfattning om hur gammal studien är) till 297 personer. Detta påstås sedan gälla ”vuxna 1979”. I själva verket har de ringt till medelklassinvånare i Suffolk County (NY) för att göra undersökningen. Och i den lilla biten här ovanför vet jag inte hur de har tänkt ihop sina procent. I studiens abstract står nämligen att ”one of four men and one of six women reported having used violence on their spouses.”

”Moxon, S. (2011). Beyond staged retreat behind virtual ‘gender paradigm’ barricades: the rise and fall of the misrepresentation of partner-violence, and its eclipse by an understanding of mate-guarding. Journal of Aggression, Conflict and Peace Research, 3, 45-56. (Author offers an original analysis of findings in the area of partner violence. Suggests that gender-symmetries in intimate partner violence can best be understood from an evolutionary psychological perspective. In particular, ”the greater need for women than for men to maintain the integrity of the pair bond” is offered as an explanation to account for the finding that women are as physically aggressive or more aggressive as men in their relationship with spouses or male partners.)

England 2011 Vuxna”

Det här är evolutionspsykologi. Ytterligare en författare som vill slåss mot feminismen (söker man efter hans publikationer får man bara träffar på Flashback och hans egna sidor – inte på vetenskapliga sidor) hellre än prata fakta. Nuff said.

”Munoz-Rivas, M. J., Grana, J. L., O’Leary, K. D., & Gonzalez, M. P. (2007). Aggression in adolescent dating relationships: prevalence, justification, and health consequences. Journal of Adolescent Health, 40, 298-304. (A sample of 2416 high school students from 20 different schools in Madrid, Spain completed a modified CTS. Results reveal that significantly more women, 41.9% compared to 31.7% of men, admitted to perpetrating some form of physical aggression toward their dating partners. Women were significantly more likely to hit or kick , slap and shove or grab than men.)

Spain 2007 Tonåringar”

Det är spännande med sånna här självrapporteringsstudier. Kvinnor rapporterar nämligen ganska ofta att de är förövare, men när man sedan jämför offer blir det en annan bild. Den här studien från 2010 visar exempelvis att kvinnor ser sig själva som mycket mer aggressiva än männen, men när det gäller utsatthet finns det ingen skillnad mellan könen. Ungefär samma resultat som studien från USA alltså.

”Fergusson, D. M., Horwood, L. J., & Ridder, E. M. (2005). Partner violence and mental health outcomes in a New Zealand birth cohort. Journal of Marriage and Family, 67, 1103-1119. (Examined extent of domestic violence experience and perpetration in a sample of 828 young adults who were 25 years old. Subjects were part of a long term longitudinal study and were administered the CTS2. Results reveal that ”there were more men exposed to severe domestic violence than women” and that mild and moderate rates were similar for men and women. Overall, 39.4% of women and 30.9% of men reported perpetration scores of 3 or higher. Authors report that men and women reported similar rates of injury . In terms of initiation of partner assaults, 34% of women and 12% of men reported initiating physical assaults.)

New Zealand 2005 25-åringar”

Det den här studien egentligen kommer fram till är att män och kvinnor är ungefär lika utsatta för våld och sifforna som ges ovan är varken vad studien ville undersöka eller vad den faktiskt kom fram till. Det finns nämligen en betydande skillnad mellan vad kvinnor rapporterar att de utsätt män för, och vad män upplever har hänt dem. Att en högre procent kvinnor än män rapporterar att de utövat våld menar författarna kan tillskrivas ”a tendency for men to underreport their perpetration of domestic violence.” För som offer är män INTE mer utsatta än kvinnor utan, enligt den här studien. ungefär lika mycket. Studien visar också att kvinnor är mer rädda för sin partner. Trygghet, igen. Studien visar dock inte någon större skillnad på skador, men en av studiens begränsningar är just att den inte alls påvisar allvarliga skador och död. Varje år mördas 14 kvinnor av sin partner i Nya Zealand av sin partner. Motsvarande siffra för männen är 6. Av dem som arresteras för partnervåld är 84% män. Det säger en del om de allvarliga skadornas fördelning.

”Magdol, L., Moffitt, T. E., Caspi, A., Fagan, J., Newman, D. L., & Silva, P. A. (1997). Gender differences in partner violence in a birth cohort of 21 year Olds: bridging the gap between clinical and epidemiological approaches. Journal of Consulting and Clinical Psychology, 65, 68-78. (Used CTS with a sample of 861 21 year Olds in New Zealand. Physical violence perpetration was reported during the previous 12 months by 37.2% of women and 21.8% of men, with severe violence perpetration by women at 18.6% and men at 5.7%.)

Nya Zealand 1997 21-åringar”

Den här studien är äldre än den föregående och har dessutom inte med sexuellt våld, vilket räknas som grovt brott. Ska vi säga att vi bara litar på den senaste forskningen (som har den uppdaterade versionen av CTS också)?

”Stets, J. E. & Henderson, D. A. (1991). Contextual factors surrounding conflict resolution while dating: results from a national study. Family Relations, 40, 29-40. (Drawn from a random national telephone survey, daters between the ages of 18 and 30, who were single, never married and in a relationship during the past year which lasted at least two months with at least six dates were examined with the Conflict Tactics Scale. Findings reveal that over 30% of subjects used physical aggression in their relationships, with 22% of the men and 40% of the women reported using some form of physical aggression. Women were ”6 times more likely than men to use severe aggression …Men were twice as likely as women to report receiving severe aggression .” Also found that younger subjects and those of lower socioeconomic status were more likely to use physical aggression.)

18-30åringar 1991”

Tre saker: Studien är gammal (över 20 år). Studien rapporterar inte sexuellt våld. I studiens abstract står det att ”women are at least as likely as men to engage in physical disputes”, inte att kvinnor är värre.

”Felson, R. B., & Outlaw, M. (2007). The control motive and marital violence. Violence and Victims, 22, 387-407. (Study based on an analysis of data obtained through the National Violence Against Women Survey . Authors looked at 10,000 respondents out of 16,000 total sample who were currently married. Results reveal that adult women are just as controlling and jealous toward their male partners as the other way around. Also report that, ”While controlling spouses in current marriages are more likely to act violently there is no evidence that this relationship is gendered.”)

Gifta vuxna 2007”

Nämen, inte har jag väl sagt att kvinnor inte skulle vara kontrollerande eller svartsjuka? Det är ganska väl belagt. MEN DET ÄR FLER KVINNOR SOM HAMNAR PÅ SJUKHUS OCH I EN FÖRTIDIG GRAV!

”Russell, R. J. H., & Hulson, B. (1992). Physical and psychological abuse of heterosexual partners. Personality and Individual Differences, 13, 457-473. (In a pilot study in Great Britain 46 couples responded to the Conflict Tactics Scale. Results reveal that husband to wife violence was: Overall violence= 25% and severe violence= 5.8%; while wife to husband violence was: Overall violence= 25% and severe violence=11.3%.)

Gifta vuxna Great Britain 1992”

I en studie av 53 (inte 46 som det står där ovan) par får man inte fram ett generellt mönster för hela Storbritannien. Bara så att vi har det klart. Sedan skriver författarna i sitt abstract att ”much of the abusive behaviour of the wife can be regarded as a reaction to an abusive husband.” I abstractet står INGET om att kvinnan ska vara mer våldsam. Var resten av siffrorna kommer ifrån kan jag inte avgöra, för jag får inte tag på någon fullversion.

”Brinkerhoff, M., & Lupri, E. (1988). Interspousal violence. Canadian Journal of Sociology, 13, 407-434. (Examined Interspousal violence in a representative sample of 562 couples in Calgary, Canada. Used Conflict Tactics Scale and found twice as much wife-to-husband as husband-to-wife severe violence . The overall violence rate for husbands was 10.3% while the overall violence rate for wives was 13.2%. Violence was significantly higher in younger and childless couples. Results suggest that male violence decreased with higher educational attainment, while female violence increased.)

Gifta vuxna Canada 1988”

Här är ytterligare en gammal studie baserad på en outdated CTS, som inte finns tillgänglig i fullformat och som i abstractet inte nämner någonting om att kvinnor är mer våldsamma än män.

Sådär. Ingen kan säga att jag inte tog de här studierna på allvar. Att jag inte läste och bemötte. Och fortfarande finns det alltså ingenting som bevisar motsatsen till vad jag först skrev; kvinnor är oftare utsatta för våld som leder till skador och död och kvinnor upplever större hot. Så nu ett tips till alla antifeminister som sitter och biter på naglarna och tycker att jag är den mest trögfattade feministhoran nånsin. Om ni på riktigt upplever att män är utsatta, gå ut och gör något för att stöda dessa män. Var bättre kamrater, späd inte på myter om maskulinitet som styrka och aggression, gör lite frivilligarbete på en ungdomsgård och bjud era flickvänner på saft och bullar. Men kom för fan inte och säg att jag ljuger!

Den som vill veta mer om hur antifeminister misstolkar CTS och vad man ska göra åt det kan läsa den här! Jodå. Det är så vanligt att man forskar om fenomenet…

Kvinnovåld och mansvåld

Ett av de där ämnena som kommer upp titt som tätt här på bloggen är våld. När man talar om mäns våld mot kvinnor finns det alltid folk som känner sig förfördelade och börjar vifta med pekfingret och poängtera att kvinnor faktiskt utövar våld mot män också. Så är det förstås, om nu någon hade trott något annat. Det finns en hel del kvinnor som slår sina män och det får man förstås inte göra. Men det förhindrar inte att man talar om mäns våld mot kvinnor som en särskild företeelse. Mäns våld mot kvinnor är en särskild företeelse som har andra drivkrafter, effekter och lösningar – andra mönster – än kvinnors våld mot män. Det betyder inte att den ena sortens våld skulle vara värre än det andra, eller att det inte skulle finnas mycket goda skäl till att innefatta båda sorterna när man använder termen partnervåld, men det betyder att man måste kunna få diskutera mäns våld mot kvinnor som sådant.

Fast just nu ska vi prata historia och särskilt i kontexten kvinnors våld mot män.

För varför är kvinnors våld mot män så komplicerat? Ett stort problem tror jag är en sorts sjuk girl power trip där tjejer tror att det på något vis är ok att slå killar för att det är så fria kvinnor gör. Dumheter. Ett annat stort problem är att det anses omanligt att få stryk, särskilt om det är av en kvinna, och att män varken vågar söka eller faktiskt får den hjälp de borde få.

Men sen finns det också ett historiskt perspektiv, som jag tycker ofta glöms bort. Det har att göra med vad som räknas som våld. I Sverige (och många andra länder) finns det en mycket lång rättstradition av att betrakta fysiskt våld som något som gett upphov till fysisk skada. I de medeltida lagarna är det tydligt att det är sanktionerat att maken slår sin hustru för att tillrättavisa henne, men hon får inte bli blå eller få sår. Våld är alltså våld bara när det ger märken. Samma tendenser har funnits inom barnagan. Man har luggat och nypt på ställen där det inte gett märken för blir det inte märken är det karaktärsdanande och att betrakta som en del av uppfostran. Av detta följer att man tidigare inte ansett att själva handlingen är olaglig. Det är ok att göra någon illa, men det är inte ok att åsamka någon märken.

I dag finns det en betydligt mer åtstramad syn på våld, rent rättstekniskt. Det är förbjudet att slå någon oavsett om det blev blodsvite eller ej. Handlingen som sådan är olaglig oberoende av resultatet. För kvinnors våld mot män har dock den långa rättstraditionen av en våldsideologi där fysiska märken – fysiska bevis – är avgörande säkerligen en stor inverkan. Kvinnor är i regel inte lika fysiskt starka som män och slår alltså inte lika hårt. Blodvite uppstår inte i samma utsträckning och våldet upplevs kanske varken av samhället eller de inblandade som lika allvarligt. Det är en rest av äldre rätt som inte är överensstämmer med vår syn på var gränsen går.

Det borde ligga i allas intresse att få bort den där resten. Gränsen går vid handlingen – inte vid resultatet. Då kanske de män som är utsatta skulle få modet att anmäla och de kvinnor som är utsatta sätta stopp redan vid första slaget. För det är inte ok att slå någon, ens lite grann.

Kuriosa: Jag ville skriva ”bestraffningsbart” men stavningskontrollen föreslog ”bestraffningsbarn”. Jag tror att det är sådana barn som på lördagsmorgnar vaknar klockan 5.30 och sätter upp en orkester av kastruller.