Kulturkrockar · Nyhetsplock

Män som slår kvinnor

Det uppstod diskussion om uttrycket män som slår kvinnor. Igen. Någon menade att det inte behöver föra med ett fördömande av män medan någon annan menar att det är en förolämpning.

Och jag kan bara inte se varför man tolkar det som en förolämpning. Det handlar om män som slår kvinnor. En specifik grupp av män, skilda från andra män genom sina handlingar. Män som åker skidor syftar på män som åker skidor – inga andra. Inte ens dem som åker snowboard. Män som arbetar för mycket syftar inte på hemmapappor, män som beter sig som svin syftar inte på dem som beter sig bra, män som dricker vin syftar inte på dem som dricker öl.

Och jag tycker att man ska få tala om kvinnor som slår män också. Jag kommer inte att ta det som en förolämpning, för det gäller inte mig eller andra kvinnor som mig. Däremot är det ett problem värt att lyftas fram och uppmärksammas av alla oss kvinnor som inte slår.

26 kommentarer på “Män som slår kvinnor

  1. Och jag kan bara inte se varför man tolkar det som en förolämpning.

    Det beror på att just åsikten att uttrycket skall tolkas så brett som möjligt har fått så mycket gehör.

    Vår statsminister stod i ett jultal och hyllade Eva Lundgrens Slagen dam. I den kan man läsa (efter att hon kritiskt nämnt tidigare forskning som närmat sig våldet utifrån tanken att det utövades av män med olika slags problem):

    Om nära hälften av Sveriges kvinnor blivit utsatta för våld sedan sin 15-årsdag – och nästan var tredje kvinna innan – och om en så stor andel av kvinnorna rapporterar om flera våldserfarenheter och en så stor andel av kvinnorna har nyliga våldserfarenheter som framkommer i denna studie, innebär detta att våldet är en utbredd, frekvent och aktuell företeelse. Detta motsäger bilden att det är ett fåtal män som utövar våld mot kvinnor.

    Sedan har du artiklar som denna i ETC

    Uttrycket ”vi män måste” återkommer när Gösta Zachrisson pratar om jämställdhet.
    – Vi män står för 90 procent av allt våld och det ligger på oss att ta hand om problemet, det är dags att även vi tar vårt ansvar för att få stopp på det

    Jag får anta att Zachrisson själv utövar våld. Själv har jag aldrig slagit en kvinna, och har inte slagit någon sedan jag gick i lågstadiet.

    Det finns alltså (minst) två systemfel i debatten:

    (1) Iden att det är mycket vanligare att män slår kvinnor än tvärt om. Det ligger sedan till grund för ett ensidigt fokus på manlig aggressivitet som roten till det onda, vilket pekar ut maskuliniteten, och därmed alla män. Om man accepterar resultaten från hundratals studier, att det är lika vanligt att kvinnor utövar relationsvåld, faller den förklaringsmodellen.

    (2) Iden som Eva Lundgren förfäktade, att det inte alls bara är ‘några få’, störda män som slår, utan praktiskt taget vilken man som helst. Hon baserade det på förfärligt dålig forskning, där hon bland annat struntade helt i att faktiskt studera män, och drog sina slutsatser utifrån vad kvinnor berättade.

    Dessa påståenden får för det mesta stå oemotsagda, och om någon (man) invänder blir han lätt anklagad för att vara kvinnohatare.

    1. 1) Det ÄR vanligare att män slår kvinnor än tvärtom. Våld inom parförhållanden får en jämn könsfördelning först om man tar andra former av våld än slag och sparkar i beaktande (push, shove kallas det väl på engelska). Det betyder förstås inte att det skulle vara VÄRRE att män slår kvinnor än tvärtom, men vanligare är det.

      2) Det är inte en viss typ av man som slår. Det går inte att förutspå att en man kommer att bli en sån som slår. Inte heller är det några få, utan väldigt, väldigt många. På samma sätt går det inte att förutspå att en kvinna är en sån som slår. Drogmissbruk och alkoholism ökar sannolikheten, men det är långt ifrån psykiskt störda människor i bemärkelsen att de skulle gå att diagnosticera i förebyggande syfte.

      1. 1) Det är ju just den mildare våldsdefinitionen som används i Eva Lundgrens studie. Och den studien ligger fortfarande till grund för den svenska politiken på området, trots att den i efterhand underkänts av den egna institutionen. Könsfördelningen för offer av det allra grövsta partnervåldet (mord/dråp) är ca 77/23 % kvinnor/män. Vid vilken procentsats tycker du att gränsen mellan allmänmänskliga och könsspecifika problem går? Och hur skulle förebyggandet av manliga och kvinnliga partnermördare skilja sig åt?

        2) Där tror jag du är fullständigt ute och cyklar. Om du inte tycker ca 15% av båda könen är väldigt, väldigt många, förstås. Och visst går det att förebygga, bl.a. genom att bekämpa sociala problem i största allmänhet och träna folk i impulskontroll. Om inte annat kan man jobba med att förebygga återfall hos de individer som visat sig vara våldsamma.

      2. 1) Det ÄR vanligare att män slår kvinnor än tvärtom.

        Baserat på vilken undersökning? Det finns åtskilliga som finner att det är lite vanligare att kvinnor utövar våld, men sammantaget är det nog mest korrekt att säga att det är jämt fördelat. Visst kan du hitta studier som säger att det är betydligt vanligare med manligt våld mot kvinnor, men på vilka grunder avgör du vilka du skall lita på?

        Se t.ex. Straus: Gender Symmetry in Partner Violence.

        2) Det är inte en viss typ av man som slår. Det går inte att förutspå att en man kommer att bli en sån som slår. Inte heller är det några få, utan väldigt, väldigt många.

        Återigen, baserat på vilken eller vilka undersökningar? Enligt ovanstående rapport är det hursomhelst ungefär lika många kvinnliga som manliga förövare (något fler t.o.m., möljigen delvis eftersom man arbetat för att stigmatisera mäns våld mot kvinnor, men inte tvärtom; ca 1/3 av männen och 2/5 av kvinnorna).

        Så om det är väldigt många män som slår, är det också väldigt många kvinnor.

        From 1968 to 1994, national samples of men and women responded to the question, ”Are there situations that you can imagine in which you would approve of a husband slapping his wife’s face/wife slapping her husband’s face?” There were substantial declines in public approval of a man slapping his wife but no significant reduction in approval of a wife slapping her husband (Straus, 1995; Straus, Kaufman Kantor, & Moore, 1997). More recent data from the International Dating Violence Study show much greater acceptance of female-perpetrated than male-perpetrated minor violence by women in all but 1 of the 32 nations (Douglas & Straus, 2006; Straus, in press). Such data clearly suggest that public messages about aggression in relationships in general have not extended to female-perpetrated partner violence, even though female perpetration is as common or more common than partner violence perpetrated by men.

    2. Ulf T.
      Inte slagit någon sen lågstadiet? Det är ganska imponerande måste jag nog ge dig. Själv vill jag minnas från min uppväxt att det särskilt i högstadiet men ännu långt upp i gymnasiet var väldigt vanligt att jag och mina manliga vänner hade ett sätt att umgås där det bland annat ingick att man ibland slog varandra med knytnävarna på övre delen av biceps och axeln. Det gjorde sjukt ont och träffade man rätt fick det muskeln att domna lite. Det var ett fullt accepterat sätt att umgås unga män i mellan och ett sätt att svara på en taskig kommentar eller ett ifrågasättande av manlighet eller heterosexualitet (vilket inte heller det var särskilt ovanligt). Nu kan jag inte säga hur det är bland ungdomar idag men nog tycker jag att det man kan se ibland ute på stan så verkar det fortfarande vara fullt accepterat att unga män i samma gäng käftar med varandra vilket till slut avgörs med att någon lägger armen runt sin protagonist hals och klämmer in honom under armhålan.

      Inte heller är det särskilt ovanligt när vuxna män möts under vänskapliga former med arbetskamraterna och spelar lite innebandy tillsammans eller lite basket att känslorna tar överhanden och helt plötsligt står det en ekonomichef och en säljchef, respektabla samhällsmedborgare båda två, och sliter i varandra i en brottning där skriken om att du ska passa dig din jävel mm. haglar. Och det lustiga är att det bryts upp av ett ”lugna er nu, grabbar” och sen får man ta i hand efteråt. Så länge alla är ok efteråt så finns det helt enkelt inget socialt stigma kopplat till själva våldsanvändningen. Ingen kallas in till chefen efteråt och får veta att på det här företaget har vi nolltolerans mot våld, Ingen som utesluts ur det sociala gänget om man har tagit i hand och blivit vänner efteråt. Själva handlingen i sig har helt enkelt inget pris.

      Men det är ändå våld, och det är på det sättet våldet blir en del av maskuliniteten. Vi kommer alla i kontakt med det i någon form, mild eller grövre och det formar inte bara de män som slår för att skada utan alla män, även vi som bara bevittnat och accepterat en brottning i gympasalen som glöms över en öl i bastun efteråt.

      På samma sätt använder nästan alla män våldet som en del i maskuliniteten även efter de lämnat barn- och ungdomen bakom sig. Även jag, som kämpar som en dåre för att leva jämställt med min fru och för att bryta upp gamla mansroller och bidra till nya friare och bredare innebörder av maskulinitet och att vara man, kommer ständigt hamna i situationer där jag återskapar våld som en del av maskuliniteten och en del av min identitet. Om jag ex. hamnar på en buss eller en tunnelbana där någon bråkar och ställer mig upp och ryter ifrån så finns det i den handlingen även en förlängning som hotar med våld. Jag slår så klart aldrig någon men det finns inskrivet i min kropp som ett våldskapital att ställer jag mig upp och säger till någon att sitta ner och sluta bråka så kan det bli nästa steg. Visst finns det gradskillnader och jag som är lång och stark får en större effekt av en sån handling men det finns i mer eller mindre grad hos alla vuxna män. Skillnaden är att om en kvinna som är lika lång som jag skulle ställa sig upp och skrika sluta så kan det säkert funka men det finns inte i den handlingen en aspekt av våld som den som bråkar på tunnelbanan behöver ta hänsyn till. Därigenom återskapar jag våld som en del av en maskulin identitet, trots att jag inte heller slåss (och jag spelar förresten inte ens innebandy). Och så länge jag fortsätter att återskapa våldet som en del av den maskulina identiteten så kommer det påverka även alla andra män. Det gäller såväl de barn som sätter sig på sina kompisar för att dominera dem på skolgården, de som slår ner någon i en krogkö och de som slår sin flickvän för att de pratat för länge med någon kollega på jobbfesten. Så jag håller med det där citatet från Gösta Zachrisson, i stället för att slå ifrån sig med ett ”jag har minsann aldrig slagit någon” så är det väl bättre att kliva fram och faktiskt försöka bidra till en förändring.

      1. I det land där jag bor anses det inte maskulint att slå sin fru, så nej, partnervåld har inte ett dugg med maskulinitet att göra. Bara i hederskulturer, men det är en separat debatt.

        Däremot anses det maskulint att kunna försvara henne mot yttre fiender om så skulle behövas. Nyckelordet är ‘kunna’, för de flesta svenska män behöver aldrig göra det under hela sitt vuxna liv. Men det förväntas ändå av dem, både av samhället (i form av värnplikt) och på det privata planet. Våldsberedskap, kallas det. En liten sparris eller en såsig soffpotatis inte alls lika gångbara på datingmarknaden som en biffig hunk, just på grund av sin sämre våldsberedskap.

        1. @bashflak,

          Däremot anses det maskulint att kunna försvara henne mot yttre fiender om så skulle behövas. Nyckelordet är ‘kunna’, för de flesta svenska män behöver aldrig göra det under hela sitt vuxna liv. Men det förväntas ändå av dem, både av samhället (i form av värnplikt) och på det privata planet. Våldsberedskap, kallas det.

          Ja, jag får väl kvalificera mitt tidigare påstående: jag har inte slagit någon i vredesmod sedan lågstadiet. Däremot har jag uppfyllt min manliga plikt och tränat mig i självförsvar så att jag kan skydda mig själv och mina nära (och, när det gäller kvinnor, i stort sett godtycklig kvinna, bekant eller ej).

          Jag är förstås fullt medveten om att det där med att slåss inte är som att cykla, så eftersom jag numera inte får någon övning i det, torde mina chanser att uppfylla min beskyddarplikt utan att själv skadas vara rätt små. Men det är ju sådant man får ta. Man kan, som vi diskuterat tidigare, träna upp sig på att läsa av situationer och istället undvika konfrontationer. Detta måste dock göras på ett manligt sätt, så att man inte verkar feg, men inte för manligt, då det kan provocera fram just den konfrontation man försöker undvika. 😉

        2. Det har du helt rätt i så klart och det är en bra poäng. De grupper där det är accepterat är få och små. Jag minns fortfarande när jag i en Newsmill-debatt om en kvinna som höggs till döds inför sina barn på en gata i Malmö möttes av kommentaren från en tongivande bloggare att det var väl det enda den stackars mannen kunde göra, han hade väl fått nog. Man blir helt ställd, det blir de flesta av oss och det är givetvis ett tecken på att våld mot kvinnor inte är en norm i Sverige. Vi skulle ju förmodligen inte ens ha den här diskussionen om det var ett fullt ut accepterat fenomen. Och det är bra givetvis. Gud vet hur mycket våld mot kvinnor vi skulle ha om det hade varit en accepterad norm att slå sin fru.

          Problemet är ju bara att det inte är på grund av att det är socialt accepterat och att det anses maskulint att slå sin fru som 46 % av vuxna kvinnor i Sverige uppger att de någon gång utsatts för våld från en man. Det är ju inte så att våldsmän försvarar sig med att ”Jag läste Bashflaks blogg och där stod att man borde slänga sin fru med huvudet före i elementet om hon käftar” eller ”Min polare Max har alltid sagt att pratar flickvännen för länge med män på firmafesten så ska hon örfilas när hon kommer hem”. Det är ju inte så det går till och de män som slår gör ju inte det för att de uppmanas till det av oss som aldrig har eller skulle kunna slå. Vårt ansvar ligger alltså inte i att sluta uppmana andra män att slå kvinnor. Det har vi ju aldrig gjort!

          Talar man med de institutioner som tar hand om män som är våldsamma så är ett återkommande tecken att våld frodas bland män som känner att deras manlighet hotas. Att de inte lyckas leva upp till de ganska snäva kraven för maskulinitet (samt att detta är viktigt för dem). Man skulle kort kunna sammanfatta det att våld oftast används av män som misslyckats i sin maskulinitet. För att återupprätta sin manlighet kommer de därför att använda sig av de markörer för maskulinitet som vi alla är med om att skapa. Hur ”beskyddaridealet” (som precis som du påpekar är fullständigt onödigt alt. oanvändbart i ett civiliserat samhälle) träffar kvinnor som lever med en sån man är ytterligare en diskussion att föra någon gång när det inte är så sent. Anyhow, så länge vi inkluderar våld i maskuliniteten så kommer det att vara ett sätt för dessa män att försöka återupprätta det de känner att de har förlorat eller har berövats dem. Och det här gäller ju likaväl för kvinnomisshandlaren som den som slår ner någon i en krogkö.

          Att skapa ett manlighetsideal fritt från våld borde vara ett mål och ett ansvar för alla människor och alla vi vanliga män som du och jag är centrala i att skapa en sådan framtid. Varför då bara vända ryggen till och säga att man inte har något ansvar ”för jag har aldrig slagit nån kvinna”? Det finns många delar som jag önskar att vi kunde bidra till att framtidens män (och deras fruar och flickvänner) slipper och det är vi tillsammans som påverkar vilken typ av maskulinitet män i framtiden har att förhålla sig till, både de som slår och de som inte gör det.

          1. Problemet är ju bara att det inte är på grund av att det är socialt accepterat och att det anses maskulint att slå sin fru som 46 % av vuxna kvinnor i Sverige uppger att de någon gång utsatts för våld från en man.

            Jag antar att du tagit siffran 46% från Slagen Dam?

            Till att börja med, hittade Eva Lundgren på en alldeles egen skala, där även hot om våld fanns med i den siffran. Sedan är det rimligt att ta med i beräkningen att ca 70% av kvinnorna svarade. Givet enkätens natur bör man inte utgå ifrån att de 30% som inte svarade skulle ha svarat likadant som de övriga.

            Sedan är siffrorna hopblandade på ett sätt som gör det rätt svårt att bryta ut olika delresultat, men tar man 70% av siffran 28% av kvinnor som någon gång utsatts för fysiskt våld av en sambo eller make, så hamnar man åtminstone i närheten av vad andra studier funnit.

            När någon visar upp en tydlig bias, hittar på en egen metodik och dessutom underlåter att försöka verifiera siffrorna, eller testa hur stort våldsutövandet skulle bli om man ställde samma frågor till män, så kanske man skall hantera resultatet med viss försiktighet.

            1. Ulf T, jag tycker att det är lite sorgligt att det bara var de ”46 procenten” som fångade ditt intresse i Max kommentar. Själv tycker jag att det var det framför allt var de två sista styckena som var mest intressanta och tänkvärda.

              1. Eva,

                Du behöver inte tycka att det är ‘sorgligt’. Att jag valde att kommentera hans val av ‘fakta’ betyder inte att jag inte läste eller intresserade mig för resten av hans kommentar. Dock har jag blivit indirekt beskylld för att bli långrandig, och vill förstås bespara er det. 😉

                Grejen är att en hel del av utvikningarna blir färgade av det selektiva urvalet, och Slagen Dam är ett rätt tydligt exempel på det. Det har under många år varit praktiskt taget den enda vetenskapliga referensen i Sverige när det gäller relationsvåld, och den tittar enbart på ena halvan av problemet, och blåser dessutom upp siffrorna på ett antal olika sätt. Men redan 2001, då Slagen Dam publicerades, fanns det internationellt runt 150 studier som visade att relationsvåldet är jämnt fördelat mellan könen.

                Den riktigt intressanta diskussionen inkluderar mäns våldsbenägenhet, men också kvinnors. Dessutom behöver vi ärligt betrakta fenomenet ”violence by proxy”, dvs vår benägenhet att gömma oss bakom andras (oftast mäns) våldsutövning. Där finns ju vissa ‘signalhändelser’, som t.ex. de vita fjädrarna som kvinnor gav till män som av olika anledningar inte gav sig ut i Första Världskriget för att bli kanonmat, och när Hillary Clinton fick för sig att påstå att kvinnor är de främsta offren när deras män dör i krig. Vårt samhälle är bra på att utnyttja mäns beredskap att sätta sitt liv och hälsa på spel.

              2. Ulf T,

                Tack för omtanken, men jag behöver inte hjälp med vad jag ska tycka eller inte tycka. Jag noterar att du återigen undviker att reflektera över essensen i det Max skrev, och i stället försöker flytta fokus.

            2. Ulf T
              Än en gång kan man inte låta bli att bli förvånad över det här stora behovet att slå ut med armarna, vända ryggen till och slå ifrån sig. ”Jag har inte slagit nån”, ”Dom blev inte slagna alls”, ”Det där är inte våld” osv osv. Det här extrema behovet av att hitta vägar att till varje pris slippa engagera sig är helt enkelt svårt att förstå.

              Det finns definitivt en poäng med att även räkna med hot och deras roll i våldsutövning och framförallt den roll det spelar när det kommer från individer där våld och våldsutövande är kopplat till identiteten. Se exempelvis fallet i min kommentar ovan när någon reser sig och säger ifrån på en bråkig tunnelbanevagn, det finns i vissa handlingar en aspekt av våld även innan första slaget har fallit. Det krävs inte mycket fantasi för att räkna ut hur en kvinna som har en partner som hänger sig åt ett beskyddarideal upplever det när hotet kommer från just den personen. Det behövs inget slag för att slå sönder liv och trygghet för en människa som ena dagen får höra från sin partner att han som en del av den maskulina normen ska skydda henne mot våld för att nästa dag bli hotad med våld av exakt samma person.

              Och nej, man kan inte förutspå vad de som inte svarar på en enkät skulle ha svarat om de nu hade svarat. Bortfall är en naturlig del i en enkät. När man pratar om en sådan känslig fråga som partnervåld så kan man dock vara ganska säker på att ju närmare det ligger en själv desto svårare har man att svara. Så utgå du från att de kvinnor som klockas av sina män när de går till affären svarade nog inte. De kvinnor som får sin dator genomsökt av sin man för att han ska kolla vad hon gjort svarade nog inte. De kvinnor som kastas med huvudet före i ett element för att de haft en för urringad tröja på jobbet samma dag svarade nog inte. De som flyr i natten med sina barn till skyddade boenden svarade nog inte. De som gömmer sig bakom gardinen varje gång en bil stannar utanför för att de är rädda för att det är mannen eller någon av hans kompisar som hjälper honom leta kanske faktiskt svarade, men det är inte heller helt säkert.Vi kan aldrig veta vad de som inte svarade tycker, det är en del av forskningsprocessen.

              Men visst, jag kan hålla med om att det var lite konstigt att de inte gjorde ännu mer. Tänk att de bara frågade 10 000 kvinnor om deras upplevelser av våld och inte gjorde samma undersökning på män. Sickna latmaskar. Men det ingen annan gör åt en kanske man faktiskt får sätta sig ner och göra själv. Mitt råd till dig är att börja forska, Ulf. Det finns inga genvägar till forskningsresultat, just do it!

              1. Max,

                Än en gång kan man inte låta bli att bli förvånad över det här stora behovet att slå ut med armarna, vända ryggen till och slå ifrån sig. ”Jag har inte slagit nån”, ”Dom blev inte slagna alls”, ”Det där är inte våld” osv osv.

                Själv har jag sedan länge upphört att förvånas av reaktionerna av hån och halmgubbar som drabbar en när man försöker nyansera debatten. I den engelskspråkiga delen av världen brukar det representeras av ”what about the menz?” (hånfullt), ”cry me a river”, ”check your privilege, white man”, osv. Charmigt som tusan.

                Min främsta poäng ang. Slagen Dam är att den studien är behäftad med ett stort antal fel, och dessutom kommer fram till ett resultat som skiljer sig drastiskt från ett stort antal internationella studier. Det vi kan säga om de som inte svarade är att vi inte vet vad de skulle ha svarat. Det är sant att man alltid har ett bortfall, men ju känsligare frågorna är, desto större risk att bortfallet faktiskt har något med ämnet att göra, och därför vinklar resultaten. Du kan läsa på om hur SCB normalt jobbar för att minska bortfall här. 30% är betydligt högre än normalt bortfall. Hur detta påverkar resultatet kan man möjligen klargöra med en noggrann bortfallsanalys.

                Min andra poäng, som du verkar vägra ta till dig, är att man inte kommer att lyckas särskilt väl med att minska våldet om man vägrar ta till sig stora delar av bakgrunden. Redan Erin Pizzey som startade Englands första kvinnojourer, konstaterade att många av de kvinnor som sökte skydd där var ungefär lika våldsamma som de män de flydde ifrån, och många studier sedan dess har visat att majoriteten av relationsvåldet är ömsesidigt.

                Det handlar inte om att det skall tävlas i vem som är mest utsatt, utan att börja se att det är ett komplext problem, där skulden inte enkelt kan läggas på det ena eller det andra könet.

                Det skulle vara ett bra tillfälle att börja föra en mer nyanserad debatt nu, när vi fått vår första studie som faktiskt stämmer hyfsat väl med de över 200 internationella studier som redan påvisad att våldet är jämnt fördelat. Men istället för att försöka bidra till en konstruktiv debatt, vill forskarna nu lägga locket på, vägrar tala med journalister, och menar dessutom att det vore osolidariskt av SVT att bjuda in till debatt i frågan.

                Man menar också att det är en ”man biter hund”-effekt, men det stämmer nog illa. Man noterade bl.a. i Kanada att endast hälften av de fall där en kvinna mördade en man omnämndes i tidningarna, medan 79% av fallen där en man mördade en kvinna omnämndes. Tendensen att rapportera fall där offret är kvinna tycks alltså klart starkare än det omvända, vilket också illustreras av mönstret att rapportera dödsfall som X, varav Y kvinnor och barn – att enbart män drabbats brukar man inse genom att man utelämnar könet på de drabbade: inga kvinnor eller barn, alltså var könet ointressant.

                Det är svårt att tolka det som något annat än att allt fokus till varje pris skall behållas på mäns våld mot kvinnor, alldeles oavsett vad forskningsresultaten visar. Att vägra debatt är minst sagt ovetenskapligt. Om folk misstolkar resultaten, berätta i stället vad resultaten egentligen visar!

                Vem är det som tävlar i utsatthet, egentligen?

  2. Jag tänker mig att en del av kritiken består av att det högst troligen, oavsett om du anser uttrycket vara ok, inte skulle vara accepterat av samhället att tala kvinnors våld mot män, eller för den delen kvinnors våld mot barn.

    En kritik mot en uppfattad samhällelig dubbelmoral.

  3. Uttrycket ”män som slår kvinnor” har jag inga problem med. De pekar ju ut just de män som slår. Däremot tycker jag att uttrycket ”mäns våld mot kvinnor” är problematiskt eftersom det pekar ut män i allmänhet.

  4. Halva poängen är att uttryck som ”män slår kvinnor” kommer från feministiska avarter som inte kan se någon skillnad på ”män som slår” och ”män som inte slår” utan betraktar de senare som ”män som ännu inte slagit” eller ”män som slår men kommer undan med det”, dvs våld skylls på ”manlighet” eller män som grupp.

    Den andra halvan av poängen handlar om att när uttrycket används utan att kontexten eller avgränsningarna i själva uttalandet visar att det bara är en liten del av gruppen män som avses, så är det inget annat än smutskastning (om än slentrianmässig sådan). De flesta människor har inga som helst problem att förstå det här sambandet om det är ras eller invandrare som omnämns på liknande sätt. Det är bara när någon uttrycker sig på detta sätt om män som uttryckssättet försvaras med näbbar och klor och som det anses så enormt svårt att förstå hur någon kan ta illa upp.

    Det hävdas ofta, när uttrycket kritiseras men sällan innan, att man egentligen bara menar DE män som slår, men det blir också snabbt uppenbart att detta vanligen bara är en dålig ursäkt för att inte behöva bemöta kritiken eftersom tolkningarna därefter vanligen utgår från män generellt, inte specifikt de som slår.

  5. @Eva,

    Tack för omtanken, men jag behöver inte hjälp med vad jag ska tycka eller inte tycka.

    Vad var över huvud taget poängen med att blanda in dina känslor i debatten?

    Jag noterar att du återigen undviker att reflektera över essensen i det Max skrev, och i stället försöker flytta fokus.

    Inte alls. Det var en reflektion över essensen, men jag kan förtydliga den: Så länge vi är oense om hur verkligheten faktiskt ser ut, blir det svårt att nå samsyn i en vidareutveckling av problemställningen. Det blir lite ‘Flatland’ över det hela. Du kan kalla det att flytta fokus om du vill. Jag anser att det handlar om att se hela bilden, istället för bara de detaljer som gynnar den egna ståndpunkten.

    Jag undviker inte debatten alls, men vill du veta mer i detalj vad jag anser kan du läsa om det på Genusdebatten. Här kommer du snabbt till mina inlägg om du är intresserad. Du är välkommen att debattera mig där om du vill.

    1. Jag skrev:

      Jag undviker inte debatten alls, men vill du veta mer i detalj vad jag anser kan du läsa om det på Genusdebatten. Här kommer du snabbt till mina inlägg om du är intresserad. Du är välkommen att debattera mig där om du vill.

      Jag kan t.ex. speciellt peka på denna artikel: En nyanserad bild av relationsvåld, med efterföljande kommentarer.

      Det går fortfarande bra att kommentera där.

  6. Ingen menade att uttrycket ”män som slår kvinnor” skulle vara en förolämpning mot män. ”Förolämpningen” låg i påståendet att uttrycket inte behövde innebära något fördömande av män. Förövrigt är uttrycket inget som helst fördömande av män utan visar bara på en generalisering i syfte att rikta fokus mot det som avsändaren anser vara problemet. Nämligen att mäns våld mot kvinnor är ett mansproblem. Och adresseringen av ett samhällsproblem till gruppen män betraktar inte jag som nåt fördömande av män som grupp.

    ”Män som äter barn” är heller inget fördömande av män, men på en helt annan grund. Nämligen på grunden att Mäns ätande av barn inte på något sätt kan betraktas som ett samhällsproblem och därmed framstår uttrycket som ett individproblem för särskilda män och har inget med begreppet ”män som grupp”, eller något samhällsproblem som behöver adresseras, att göra.

    1. Ingen menade att uttrycket ”män som slår kvinnor” skulle vara en förolämpning mot män.

      Magnus kommentar ovan tål att upprepa (rättade stavfelet):

      Uttrycket ”män som slår kvinnor” har jag inga problem med. Det pekar ju ut just de män som slår. Däremot tycker jag att uttrycket ”mäns våld mot kvinnor” är problematiskt eftersom det pekar ut män i allmänhet.

      Det är ju faktiskt så att betydligt mer utmärkande för mansrollen är uppfattningen att man absolut inte slår en kvinna, kombinerat med förakt mot män som ändå gör det.

      Ta t.ex. denna artikel från tidningen Jeffersonian Republican 1853:

      On Saturday night last. Joseph Hines, tinsmith, 34 Cherry street, New York, was killed by some persons unknown. It appears that Hines and his brother came home drunk at 11 o’clock last night. Hines began to beat his wife, when the children cried “murder!” Three young came in from the street on hearing these cries, and seeing what Hines was about, they seized him and gave him a terrible thrashing, leaving him senseless on the floor. He was laid on the bed, but died early on Monday morning. William Meyers, who lives in the vicinity, is charged with being one of the persons who whipped Hines, but he denies the charge. It is a pity that every vile rascal who beats wife could not served in the same manner.

      Vill man leta efter det, finns det en hel del illustrationer av hur man straffade hustrumisshandlare på 1800-talet. Här en bild från 1883 från Library of Congress titulerad ”Sensible Roosevelt–A whipping-post for wife-beaters”.

      Det fanns även en domare som var känd för att döma hustrumisshandlare till ett rejält kok stryk, som han sedan själv utdelade.

      Om det någonsin var en accepterad del av mansrollen att utöva våld mot kvinnor, så var ett väldigt länge sedan. Att erkänna det skulle göra det betydligt lättare att få till ett samtal om vad som får vissa personer att utöva våld mot sina närstående.

Lämna ett svar till Max Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s