– om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.
Vi var i vanlig ordning ute på promenad, jag, hunden och katten. Det går inte gå någonstans med hunden utan att få kattkompisen med. I kväll var vi i hundparken, och trots att jag stängde dörren i ett lönlöst försök att hålla katten ute så tog det förstås inte lång tid förrän hon tagit sig in på den festligare sidan. Festligt förresten. Lerfest, är det. Roligare för hundar än för både människor och katter.
I dag ska Noppa och Rasputin till veterinären för att förhindra att de någon gång i framtiden gör ulliga, gulliga kattungar med varandra (en diskussion jag förövrigt den här gången fullkomligt sluppit att ha med barnen). Även om just den biten förstås också känns en smula bitter är jag ändå övertygad att om att det föds alltför många små kattungar till världen ändå, och att jag kan göra en bättre insats för katter genom att inte ta ungar på de här utan istället ta hand om någon av alla de hemlösa ungar som finns. Sedan alltså. Om vi ska ha fler katter. Nä, min stora ångest inför att kastrera katterna är att de är fullkomligt perfekta som de är nu. De här två kattungarna är av den allra bästa sorten och jag kan inte på något vis tänka mig att de skulle kunna vara bättre. Däri ligger våndan. Kommer de att vara sig själva även efteråt? Just nu har de svårt att ens förlåta mig att de inte har fått mat. Hoppas att de i alla fall kommer över den biten.
Noppa tycker jättemycket om att tvätta Rasputin. Rasputin är fullkomligt övertygad om Noppas goda intentioner.
I går fick vi hem en liten katt, vi kan kalla henne Ess, som hamnat i kläm. Inte fysiskt, så där som katter trots allt har en tendens att göra, utan med sin blotta existens. Om ingen tar henne avlivas hon, hette det. För hon som en gång var en del av en familj får inte längre vara det. Nu sitter hon här på mitt kontor, under extrasängen och undrar vad hon har gjort för fel.
Men hon inte gjort något fel alls. Faktum är att det är en alldeles osedvanligt trevlig liten kattdam, tre år gammal och redan nära döden. Ess är rädd. Förstås. Inte för att hon förstår hotet som hängde över henne, utan för att hon inte förstår vad som händer. Ändå har hon redan kommit fram från sitt trygga ställe under sängen och tiggt gos, strukit sig mot min hand, tassat försiktigt runt mina ben. När veterinären var här och vaccinerade henne satt Ess tyst i min famn, utan att försöka riva eller protestera. Benig är hon. Och tovig. Och väldigt, väldigt stressad. Men det är sådana saker som kärlek och omvårdnad botar.
Det hänger inte längre något dödshot över lilla Ess. Hon får vara här, under extrasängen, så länge hon behöver. Därefter kommer jag att sakta försöka introducera henne till de andra katterna, även om jag förstås förstår att det i bästa fall är en veckolång process och i värsta fall inte kommer att fungera alls.
Så därför tänkte jag fråga er om någon av er skulle vilja viga de nästkommande 10-15 åren till Ess. För det bästa vore förstås om hon så snart som möjligt kunde få ett hem utan andra katter, utan stress och utan risk att någonsin bli övergiven igen. Har du eller någon du känner ett sådant hem till Ess? Hör av dig! Ess finns för tillfället i Sibbo, har levt som innekatt och är steriliserad, avmaskad och vaccinerad. Priset för henne är veterinärkostnaderna.
Nej då.
”Jag lovar att jag inte har en aning om vad som hänt med pappersrullen.”
Minst sedan vi hämtade den asociala, skruttiga Kattkatt från katthemmet har jag velat hjälpa katter som behöver hjälp – katter som inte har någonstans att bo. Alltså, Katt var på många vis den bästa av sitt slag men han var inte en enkel katt. Faktum är att han i början var rätt aggressiv, även om man nu så här många år efteråt knappt kommer ihåg det. Han var, av mycket förståeliga skäl, inte särdeles vänligt inställd mot människosläktet och det tog flera år innan han slutade lösa alla sina problem med att attackera. De sista åren var det bara problemet med att jag ibland var för långsam med att fylla på mat till honom som krävde att han attackerade. Då kröp han runt min stol och hoppade och bet mig i armarna. Inte som ett kärvänligt buffande utan som ett ”min matskål är tom din långsamma bitch”. Inget av det där gjorde ju något, för vi älskade ju honom just som han var ändå, men det gav liksom inte någon chans att engagera sig i andra katter.
När nu Katt gick bort kändes det som om det enda positiva jag kunde ta ur sorgen var att det hade blivit plats för en av alla de hemlösa katter som ingen vill ha. Så jag började leta efter en katt som skulle kunna passa oss. Gärna en ful, medelålders katt. En av de där som annars inte får chansen till ett tryggt hem. En av de där som normala människor går förbi och som kommer att få tillbringa resten av sitt liv på ett katthem i väntan på en familj som aldrig kommer.
Problemet är bara att jag inte kvalificerar som kattägare för att få adoptera en katt. Ja, faktum är att det bara är en sak som talar till min fördel; jag tar inte droger. Någonstans där i närheten av att man inte får adoptera en hemlös katt om man tar droger står det som ett lika självklart kriterium att man inte får ha barn under skolåldern. Sedan får man förstås inte släppa ut katterna heller, för då är man en oansvarig människa som inte förtjänar att få adoptera en katt. Skit samma om man bor på en gård mitt ute på landet långt ifrån alla asfalterade vägar. Katter ska inte vara ute lösa ändå.
Jag är inte bra nog. Vårt hem är inte värdigt. Min kattmoral klart bristfällig.
Och så tänker jag på hur det hade varit om nu varit då, om jag hade haft den sortens trygga familj och härliga hus jag har nu då när jag och min pojkvän åkte och träffade Kattkatt som flyttade in i vår etta. Nu hade vi inte fått adoptera honom. Nu hade han inte fått nästan 9 lyckliga år i en familj som älskade honom och som visade honom det sorts kattliv även gamla sura gubbar som han förtjänar. Det finns ett enormt problem för alla de katter som inte har något hem, som behandlas som ägodelar, som kastas ut ur bilar, som överges vid sommarstugor, som ställs ut i skogen i en liten låda. En del människor borde inte få ha katter. Men det är någonting som är ordentligt fel med dagens djurskyddshem när man underkänner familjer som vår som potentiell adoptivfamilj. Inte som att vilken katt som helst skulle passa i vilken familj som helst, men av de tusentals katter som överges årligen i Finland borde det väl gå att hitta en som skulle passa i en barnfamilj? En som skulle tycka om att få springa ute på åkrar och i skogar ibland?
För det finns ett enormt behov av familjer för katter, men det finns också ett ganska stort behov av katter för vissa familjer. Som för vår till exempel. Och jag orkade inte lyssna mer på hur jag inte är duglig som kattägare, läsa mer om hur sådana som jag inte får adoptera katt, så vi köpte lilla Noppa från en härlig barnfamilj ute på landet. ”Så behöver du inte vara så ensam mera, mamma” säger Tilda och stryker en spinnande Noppa över ryggen. Noppa är just en sån där underbar söt liten kattunge som inte hade haft några problem att hitta ett hem. Hon är mer välanpassad och uppför sig bättre nu så här efter ett halvt dygn hos oss än vad Kattkatt efter ett par år. Det är skönt och lätt, med en liten Noppa.
Men jag hade kunnat göra en betydligt större insats för en katt i verkligt behov. Just nu orkar jag bara inte slåss för att få vara med och hjälpa till. Just nu orkar jag bara snusa på vår lilla kattunge och glädjas över att vi fick just henne. Så är jag inte så ensam längre.
Hit och dit och tillbaka igen 