Prinsessträdet

Min dotter är vad många skulle kalla flickig. Väldigt flickig. Hon älskar rosa, att dansa, klä sig i klänningar och pyssla om sina Barbies. När jag läser vad många feminister och genusmedvetna skriver om barn som mitt är jag rätt säker på att de, om de skulle se Tilda, skulle klassa mig som en synnerligen misslyckad genusförälder. Mamma till en flickig flicka. Misslyckande.

Förutom att det är ett oerhört nedvärderande av det klassisk feminina – samma nedvärderande som ligger till grund för mängder av jämställdhetsproblem – är det att vara blind inför barns fantastiska fantasi och barns bristande respekt för vuxnas definitioner. När man tittar på prinsessfilmer är det inte svårt att se vad som är lockande. Alla är glada, alla sjunger hela jävla tiden, alla dansar, alla får vara med och svassa runt i det vackraste de har, alla äter cupcakes och tårtor och glass och alla skrattar i slutet. Vem kan klandra ett litet barn för att tycka att det låter som en helt schysst grej? Vem skulle inte vilja ha det så? Nä, problemen som många feministiska skribenter och genusmedvetna föräldrar skapar av detta fluffiga, rosa paradis kommer av vuxnas nedvärdering av vad som är typiskt flickigt, kommer av när barnen lär sig att det är sämre att gilla Barbie än Spindelmannen om man är flicka, sämre i största allmänhet med allt det som flickor i populärkulturen gör. Här någonstans blir prinsessorna begränsande och kvävande, dåliga förebilder och oförstående våp. Men det måste inte vara så. Små flickor som till synes är fast i prinsessträsket kanske i själva verkat simmar runt i den kristallklara prinsessjön av fantasifulla möjligheter.

I går var jag ute i trädgården och beskar äppelträd med min egen lilla prinsessa. Lycklig dansade hon runt ett av träden och förkunnade att det var det vackraste trädet i hela världen och att det var ett prinsessträd. Varför? För att de lägsta grenarna var tillräckligt låga för att hon skulle kunna klättra upp i trädet, snabbt och högt. Sedan kunde hon sitta i sitt prinsessträd och sjunga sina egna sånger och lyssna på naturens resonans av hennes förvånansvärt starka, klara röst. Det hade säkert Spindelmannen också velat göra om han inte tvingats in i det manliga rädda-världen-idealet. Stackars Spindelmannen. Hoppas att han en dag får leva som en prinsessa.

IMG_7071Prinsessor älskar midsommar för då får de blommor i håret. Och då kan de kolla hur högt de kan hoppa utan att blommorna faller av. Ganska högt, visade det sig.

 

9 tankar om “Prinsessträdet

  1. Läser ofta hos dig men gör väl inte så mycket avtryck! Vill bara säga att du skriver så himla bra och är så mitt i prick oftast. Jag skakar mest huvudet åt alla dessa genus-personer och deras, i mina ögon, helt galna tankar. Du däremot ger mig en helt OK bild och har sunda tankar i ämnet!
    Mer prinsessor åt till både pojkar och flickor!

  2. Jag förstår din poäng! Och håller helt med om att det råder en nervärdering av ”typiskt kvinnliga” saker. Men det kopplar jag inte alls ihop med feminism och genusmedvetenhet, tvärtom. Jag tycker det är fel att dra feminister och genusmedvetna föräldrar över en kam och påstå att dom alla (eller största delen?) nervärderar kvinnligt. Min bild av genusmedvetna föräldrar och feminister stämmer inte alls ihop med det påståendet. För mej handlar feminsim och genusmedvetenhet om frihet, både gällande vuxna och barn. Att man ska få vara som man är oberoende av kön, att ingendera är bättre el sämre än det andra. Jag är själv mamma och feminist och tänker en del på genus gällande mitt eget barn. Vill min pojke leka med dockor och klä ut sig till prinsessa så fine. Vill han leka spindelmannen och köra med leksaksbilar så är det också fine. Vill han leka prinsessa och köra med leksaksbilar är det också fine. Tänker att man kanske inte skulle behöva ge denhär tudelningen så stor betydelse överhuvudtaget. Hade själv som barn en mycket stark prinsessfas och älskade mina fina klänningar som jag bytte många gånger per dag. Men jag tyckte också om att klättra upp på taket, springa, brottas och äta godis. Tycker ännu om fina kläder och vackra smycken, men ser det inte som kärnan i min identitet. Samma gäller barn tänker jag.

    • Tack för din kommentar! Om det lät som att jag menade att alla feminister och genusmedvetna föräldrar fungerar likadant så uttryckte jag mig klumpigt. Jag skrev ”många”, därför att det verkar som att det är många. En av de mest högljudda är Lady Dahmer, men även i Facebookgrupper om genus och föräldraskap stöter jag ofta på samma tendenser (”fy fan den flickan är en prinsessunge”) och länkar till ännu fler som tycker samma sak.

      Jag tycker precis som du att det ska handla om frihet, men ibland verkar det slå slint hos folk när den där friheten gör att somliga barn väljer att följa könsnormen.

  3. Jag har på Internet fått lära mig det inte är fel om flickor tycker om rosa. Det är fel säga flickor skall tycka om rosa eller om de tycker om det av fel orsaker.

    Egentligen tror jag inte de föräldrar som anser rosa vara sämre än ljusblått är värst genusmedvetna. Jag tror de blandar ihop en form av genusmedvetenhet med en form av komma-långt-i-en-mansdomierad-värld-medvetenhet.

    Men riktigt intressant blir det ju sen om vi gjorde antagandet att du styrt henne till att tycka om rosa för att flickor skall tycka om rosa. I vilket skede skall man göra vad för att styra henne ur denna värld som bevisligen gör henne lycklig?

    • Det är nog en viktigt skillnad, det där med att vara genusmedveten kontra medveten om vad som funkar i den mansdominerade världen.

      Och jag har inga som helst planer på att någonsin styra henne bort från något som gör henne lycklig. Oavsett hur rosa det är.

  4. Charlotte, du är en ljuvlig prinsessa! Mera kakor och katter och vilda barn åt folket Och mera ljuva trädgårdar med nattliga kristallklara sjöar. Puss

  5. Ja jag håller verkligen med dig, bra skrivet! Sen är jag av åsikten om att se ner på Disney/prinsess-/Spindelmannen/cars- kläder och prylar bottnar mycket mer i ett klassförakt än i något annat. Att välja könsneutralt (polarn och pyret, me &I etc) är främst (också) ett sätt att särskilja sig (vi har råd! vi är medvetna! vi är intellektuella) från den lite trashiga arbetarklassen och ett sätt att manifestera sig själva och sitt kulturella kapital. Nu kanske jag generaliserar väldigt hårt här men det tål att tänkas på klassaspekten här tycker jag 🙂

Lämna ett svar till Ennet Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s