I vår familj är det främst jag som tar hand om barnen. Inte för att vi egentligen tycker att det är så det ska vara, utan mer för att det liksom har blivit så. Jag tjänade mindre och var därför föräldraledig. Jag har ett mer flexibelt jobb och kan därför lättare ta sjukdagar, lovdagar, whatnotdagar. Jag jobbar dessutom hemifrån och är därför hemma när barnen kommer från skola och dagis, så dagligen får jag liksom ett par timmar extra barntid. Så har det blivit, fast vi egentligen hade tänkt och ganska länge trodde att vi lyckats dela jämnt.
I princip tycker jag inte att det är något problem så här. Det funkar rätt bra, på det stora hela. Barnen har minst en förälder närvarande nästan jämt. Grejen är bara att den föräldern oftast är jag – jag blir en sorts default – och att min man därför blir en extraförälder som man tar till när defaulten inte är där. Och att ”inte vara där” är exempelvis inte att vara i duschen istället för i samma rum som extraföräldern, för även om maken sitter bredvid barnen kan de gå och leta rätt på mig för att fråga om de kan få ett glas saft. Förmodligen utan att ens tänka på det.
Och jag är inte en sån där mamma som myser av den sortens uppmärksamhet, som tycker att det är trevligt att barnen har mig som defaultförälder. Dels för att det säkert inte är så kul att alltid vara den som inte är default och att jag är övertygad om att föräldraskap är bäst delat, men mest för att jag aldrig får vara ifred. Att jag går på toaletten ses av barnen som det ultimata tillfället att diskutera oförrätter. Ta en dusch är en inbjudan till jaga-lekar i badrummet. Sitta ner med bok betyder serva med saft, bröd, inte den sortens bröd, svagare saft, hellre gröt än bröd förresten, mera saft, inte hungrig längre nu när gröten är färdig. Min man har det inte så. Under hela den tiden kan han sitta och titta på film helt ostört. Det är inte hans fel. Det är bara så det har blivit.
Någonstans blir det liksom en ond cirkel där jag sköter barnen mest så att jag sedan måste sköta barnen mest. Han får vara den där föräldern som kommer in i vår vardagsrumba och gör roliga extrasaker. Han tar dem till simhallen. Han bygger kojor. Han spelar spel. Jag svarar på förtitolvtusen varför-frågor per dag. Lagar billig mat som räcker länge. Medlar i konflikter. Svarar tålmodigt nej på alla ”men jag vill”. Funderar på om det är värt att mikra kaffet en fjärde gång eller om det bara är dags att ge upp.
Och det största problemet som jag ser det är att det ibland känns som att vi är en familj på tre. Två barn och en mamma. Och så en pappa som försöker hänga med så gott han bara kan men som blir utanför varje gång barnen av vana kommer till mig istället för till honom. Som får oförtjänt mycket skäll och gnäll av mig för att han köper med sig fel saker från affären (de tycker inte längre om sånna nuggets, bara sånna andra), har ätit upp dotterns yoghurt hon sparat, inte vet vilka av barnens kläder som blivit för små eller vilka storlekar de har. Jag undrar hur i helvete han inte kan veta, men egentligen så förstår jag ju. Jag är defaultföräldern. Det är jag som förväntas veta. Han är extraföräldern. Han vet bara det jag berättar.
Det här är inte ett system som kommer av biologiskt betingade förkunskaper, utan ett system som vi sakta men säkert – genom våra val som föräldrar – själva har arbetat fram. Och det är ju inte som att det liksom för alltid skulle vara kört och hugget i sten och klappat och klart och så. Men det krävs medvetenhet om vad som händer när en förälder (läs: mamman) tar största delen av föräldraledigheten för man är grundlurad om man tror att det inte kommer att påverka barnens relation till föräldrarna och i förlängningen dessutom föräldrarnas relation till varandra och inte minst faderns relation till resten av familjen. För det finns få saker som är så farliga som just det där att fadern har en relation till sin familj, inte att han är en del av den. Och jag hoppas att den nya trenden med hemmamammor ger gladare familjer med mer tid för varandra, inte familjer och utanförpappor.
Hit och dit och tillbaka igen 
Good post, but I cant help but feel somehow insulted.
Just so that this is perfectly clear and my fabulous evening with you grilling that steak isn’t in jeopardy: You are NOT to blame. You get undeserved crap for stuff which aren’t really your fault.
(And these two disclaimers are only valid in the blogosphere.)
Jag är den som handlar och lagar mat 95% av gångerna. När frun gör det tycker jag alltid det blir nåt fel, men kanske man bara borde tvinga fram det till en 50-50-situation? I och för sig vill jag verkligen handla och laga mat, så jag vet inte om vi borde ändra på det heller. Fast hon t.ex. sköter om tvätten och klipper barnens naglar.
Fast det gör kanske inte lika mycket om ni inte utvecklar samma relation till mataffären eller grytorna…? 😉
Jag vet inte om man ska tvinga fram något annat än medvetenhet för vad man gör. Till exempel vill jag inte att min man tvättar för han kan tamefan aldrig vända strumporna rätt och då blir skiten kvar i dem och så blir jag arg och så blir hela kvällen förstörd och. Ja. Du vet. Men som Ugglan påpekar känns det inte så viktigt att vi har en likvärdig relation till tvättmaskinen. 🙂
Det är viktigare att man har en likvärdig relation till barnen. Tycker jag.
Du är bra!
Tackar! Jag har mina stunder. 🙂
Vi har samma sak hemma, fast även jag jobbar 8-16 på kontor och fast jag aldrig varit dendär överhysteriska, överbeskyddande gulle gulle mamman. Ändå är det jag som får de flesta frågorna, jag som måste ge ett glas mjölk fast jag står med andra saker i händerna just då och mannen sitter på soffan och ”har inget att göra”.. Om JAG sitter och har en ”lugn stund” vid datorn i arbetsrummet så får jag sällan sitta där länge. Om min man sitter där, så störs han aldrig… Någon gång får jag nog och ”ryter”: ni har en annan förälder också som ni kan fråga…
Okej, kanske det är inlärt, jag har alltid varit den som hör och ser barnen – inte NÅGOT negativt med pappan, han gör det också, han är en superpappa – men kanske mer typisk ”man”, dvs. han lyckas koppla bort onödigt tjafs… Ofta märker jag att han inte ens hör frågorna och då svarar jag åt barnen = lär dem att mamma alltid svarar… Hmh…
Det hade kunnat vara jag som skrev det där. Och att svara för att han inte hör? Så jävla korkat egentligen, ändå så är det sååå svårt att låta bli!
Du Beskrev det så bra. Jag är defaulten. Och alltid när pappan är fysiskt närvarande tvingar jag kidsen be honom ge mjölk, torka rumpan, byta blöja. Första veckan är horror, andra veckan får jag ta en dusch ensam, tredje gör vi 50-50 (eller typ ditåt) och sen brukar han fara igen… Men den första veckan är inte vacker… Barnen Vet inte att pappan kan. Pappan vet inte att han kan. Jag är trött på att vara default. Jag behöver brejk. Ja, det kräver aktiv jobbande att båda sku kunna vara defaulten.
Urk. Att behöva träna in det där varje gång igen och igen.
(Och du kan ju alltid komma hit och låta barnen springa av sig lite om du vill. Skyddsnät till trampolinen är fixat.)
Härligt! Tack! Bara vi nu kommer norrut från mellersta Europas megaregnet så.. 😉
It is not pleasant being the extra parent. As the home and kids become the domain of the default parent, it becomes more difficult for the extra parent to effect that environment. If the default parent (logically) sets the standards for how things should be in the home, the extra parent’s attempts to help /participate will become and infringement on the default parents domain. This can easily lead to conflict. Even though this can be solved partially by setting standards and common rules, it is never the less an imbalance in the relation ship, with one partner having less power and the other having more power int their common home.
At the same time it’s also about one parent (usually) having more spare time than the other. Which is also an imbalance.
Hej, tack ska du ha för detta inlägg! Det fick mig att inse att jag inte ska ha dåligt samvete för att jag 10 gånger per dag säger ”fråga pappa” när någon av de ovan nämnda händelserna sker i vårt hem. Jag har faktiskt många gånger känt att jag är lat eller att jag borde ge service åt barnen när de ber mig, men efter att ha läst detta inlägg känns det helt annorlunda. Pappan får den uppmärksamhet han behöver och jag får vara ifred. För det behöver jag också.
Vad härligt att höra att du får styrka av det här! Har ni en bra pappa i familjen så ska barnen kunna få hjälp av honom också. Det gäller bara att få dem att se det. Det är en tjänst du gör deras pappa att du ser till att göra honom delaktig och viktig i familjen!
Ja, jag tror det bara är fråga om vanor. Eftersom jag är mera med barnen blir de vana vid att få allt av mig och därför frågar de automatiskt mig i stället för pappa. Jag var fyra veckor ensam med barnen och hälsade på deras mor- och farföräldrar medan pappan jobbade. När de såg pappa igen kallade treåringen honom av misstag för mamma när hon bad honom om något. Hon hade tydligen blivit van vid att man alltid ska fråga mamma om man vill ha något.
Våra gör det också! Pappan är ”mamma kan jag få…” första veckan 🙂 (eller veckoslutet, första dagarna hemma anyways).
Hahaha! Känner igen det där! Min femåring kallar också den som servar henne för mamma.
Tack Charlotte för ett tankeväckande inlägg. Nu är jag ännu starkare i min åsikt att min make ska vara pappaledig en väsentlig del av den tid som våra framtida barn vårdas hemma.
Om ni bara har chans till det så satsa på det! Det kommer att göra alla gott!
Jag håller helt med dig och din man.
Jag tror lösningen är att båda accepterar det finns mera än ett rätt sätt göra det på. Och frågan ”Pappa, var är mamma?” måste pappa ibland svara annat på än var mamma är… Och min fru är nog riktigt bar på att säga ”be pappa hjälpa” när hon vet jag är närmast till hands. Och så skall det ju vara.
Sen tror jag pappor sådär stereotypiskt oftare än mammor säger ”gör det själv” åt barnen. Och då frågar de mamma, för hon serverar…
Faran är lite sådär som Basse säger att man tycker man gör det bättre själv. Och snabbare. Och enklare. Sen gör defaultföräldern alltid något och extraföräldern har ingen aning om hur knepigt det egentligen är.