Så jag har väl redan gjort rätt klart att jag tycker att det är viktigt att diskutera även det våld som män utsätts för – misshandel på väg hem från krogen och liknande. Och det är viktigt, men samtidigt går det liksom inte att jämföra med det våld som många kvinnor utsätts för. Anledningen är var våldet sker. Det våld som kvinnor utsätts för sker nämligen oftast i hemmet och för våldets effekt har det en oerhört stor betydelse. Att bli misshandlad på väg hem från krogen är hemskt. Det ska inte förringas. Men att misshandlas i sitt eget hem, det ställe som ska skydda en för omvärldens potentiella fasor, det är liksom i en helt annan kategori. Man har ingen annan stans att ta vägen. Man kan inte springa genom den mörka skogen och komma hem. Man kan inte låsa dörren om sig och veta att man är säger. Det är ett våld som även i små doser långsamt bryter ner skillnaden på rätt och fel, skillnaden på mitt fel och ditt fel. Det är ett övergrepp som går bortom själva det fysiska våldet.
Jag fick en gång frågan om jag tyckte att den medeltida lagstiftningens koncept med kvinnofrid var relevant fortfarande i dag, och svaret är ett tveklöst ja. Under år 2008, då Kvinnofridslinjens telefon för våldsutsatta kvinnor öppnades, fick de ta emot nästan 38.000 samtal. Vi kan väl leka med tanken att hälften var påhitt, felringningar, strunt och annat. Då blir det kvar 19.000 samtal. Ska vi säga att hälften av dessa samtal var från kvinnor som bara var arga över att mannen var dålig på att städa? Då har vi kvar 9500 samtal. Hur många fler bisarra halveringar kan man göra för att försöka intala sig att kvinnofrid inte skulle vara relevant även i dag? Och hur ska man i så fall förklara att det är över 10.000 kvinnor årligen som uppsöker vård på grund av skador orsakade av män de har en nära relation till. Och de där som protesterar mot kvinnojourer och tycker att det är feministiskt manipulativt trams, har förmodligen inte sett sig om bland kvinnorna i sin närhet. Sannolikheten är nämligen överhängande att någon av dem varit utsatt. I Finland har 43 % av kvinnorna utsatts för våld i nära relation. I Sverige är siffran 28%. Och jo. Jag är en av dem som upplevt våldet från insidan.
En del saker vet jag inte riktigt hur jag ska skriva för att inte förringa någon. Män som utsätts för våld i hemmet har förmodligen redan nu en enorm tröskel innan de anmäler. Jag vill på intet sätt förminska dessa män. Men någonstans måste man ändå ta fysiska skillnader mellan män och kvinnor i beaktande. Jag är inte liten. Jag är inte heller särskilt svag. Ändå har jag inte dejtat någon som inte är fysiskt starkare. Det vill säga, om min man skulle få för sig att slå mig skulle jag inte ha en jävla chans mot honom. Den mannen som en gång i tiden gav sig på mig kunde jag inte komma undan ifrån utan hjälp. Att bli slagen av någon som är mindre och svagare är inte ok, men det utgör inte ett hot på samma sätt. Genom sin större styrka har mannen som utövar våld mot kvinnan ett helt annat övertag. Som min man sa när vi pratade om det här, att visst har han blivit slagen av kvinnor men han har aldrig varit rädd. Och även om själva slagen är brott och förkastliga så är den rädslan som överhängande hot om stora skador skapar en betydelsefull del i det könsspecifika i våldet mot kvinnor. Tryggheten kommer av att man kan lita på att mannen inte skulle slå, inte av att man skulle ha en sportslig chans att försvara sig om det skulle hända.
Och den dagen det händer, den där första lilla knuffen, första gången han tar tag i armen lite för hårt, då förstår man inte att det börjat. Den första knuffen då man faller till golvet, första blåmärkena på armen, de är bara bitar av ett mönster man för länge sedan accepterat som normalt. Och den där dagen när man plötsligt inser att man inte känner igenom honom, när han gör sig så där stor att man krymper i hans skugga, när han skriker att man är en jävla hora som inte fattar någonting då är det redan för sent. Den hopplösa stunden då man inser att nästa bit av det där mönstret kommer att vara bloddränkt och att det inte finns något man ensam kan göra för att förhindra det. Då behövs kvinnojourerna. Då behövs kvinnofriden. Med över 10.000 kvinnor varje år som finner sig själva i den där hopplösa stunden men utan någon som kunnat gå emellan behövs all hjälp som går att få för att ge kvinnor den trygghet de förtjänar i sina egna hem.
Hit och dit och tillbaka igen 
Bra skrivet. Och tråkigt att du har de upplevelserna.
Jag gillar det Patrick Stewart säger:
Jag såg videon av det talet (som var ett svar på en fråga ur publiken). Så himla bra!
Charlotte:
”Att bli slagen av någon som är mindre och svagare är inte ok, men det utgör inte ett hot på samma sätt.”
Våld i parförhållanden, som kvinnor utövar lika mycket som män, är inte en boxningsmatch där den starkare har fördelen både när det gäller att slå och ta mot slag. Du förminskar mäns utsatthet genom att hänvisa till deras manlighet att våldet inte kan vara lika illa för att de är större.
Om manligt våld nu är så mycker speciellare och grovare och någonting kvinnor måste vara extra rädda för, hur kommer det sig att våld i parförhållanden är oftast ömsesidigt? Lite kostigt med tanke på hur överlägsna du får män att verka vara. Och kvinnor står ju för majoriteten av det ensidiga våldet, för att inte tala om psykologiskt våld och kontroll, hur kommer det sig att kvinnor inte är rädda för de grova manliga repressalierna här?
Våld i parförhållanden handlar till största del om psykologiskt våld som föregår slagen och det psykologiska våldet är kvinnor lika bra på som män om inte bättre och jag skulle inte bli överraskad om kvinnor var överrepresenterade här också.
Den här gången var ämnet FYSISKT våld. Varför flyttar du fokus till PSYKOLOGISKT våld? Och det handlar inte om att män skulle vara ondare än kvinnor heller, bara att de generellt sätt är större och starkare och därmed i allmänhet rent fysiskt farligare för sina kvinnliga partners än deras kvinnliga partners är för dem. Charlotte inleder ju med att uttryckligen fastställa att hon på intet sätt vill förminska våldet mot män utanför hemmet och skriver sedan längre ned att hon heller inte vill förminska våldet mot män som blir misshandlade i en relation. Kan du inte hålla med om att våld rent generellt är värre för den person i en relation som är mindre och/eller svagare eftersom den personen riskerar att bli allvarligare skadad? Och att vetskapen om det fysiska underläget förvärrar situationen för den mindre och/eller svagare personen? Har du läst Ondskan av Jan Guillou? Den handlar visserligen inte om våld i en parrelation, men Guillou fångar den där förlamande rädslan rätt väl. (Att en av de främsta våldsverkarna (huvudpersonen) i den boken inte är så storväxt kompenserar han med att vara mycket bra på att slåss, så visst kan även den mindre personen vara farligare.) Guillou tar förresten även upp psykologiskt våld på ett intressant sätt i den boken.
Mvh Matilda
Frågan är väl snarast om det är särskilt meningsfullt eller lämpligt att göra en distinktion mellan psykiskt och fysiskt våld. Exempelvis har jag svårt att se att det finns många relationer där det förekommer endast fysiskt våld (hur kan den utsatta personen undgå att känna rädsla för när nästa utbrott kommer etc.).
Det måste väl dock inte nödvändigtvis finns en liknande koppling vid psykiskt våld.
Däremot, som sagt, så vet jag inte om det är särskilt lönt att försöka särskilja dem. Jag är inte helt säker på att den som endast utsätts för psykiskt våld mår bättre eller inte behöver hjälp lika mycket. Denne bör dessutom ha mycket svårare att få hjälp (pga färre bevis etc.).
Vidare anser jag att rubriken istället borde vara ”… om det fortsatta behovet av hemfrid”. Det borde spegla verkligheten bättre. Kvinnor som är utsatta för våld av sin partner borde definitivt få hjälp. Det borde även män som är utsatta för våld av sin partner (oavsett om det ”endast” är psykiskt våld och oavsett kön på förövaren).
Jag menar att det är både meningsfullt och lämpligt att göra den distinktionen. Ofta är psykiskt våld ett förstadium till fysiskt våld, även om inget av det är försvarbart eller per definition mildare. Enligt Socialstyrelsen söker mellan 12000 och 14000 kvinnor och 600 flickor vård för fysiska skador orsakade av männen i deras närhet (motsvarande siffra för män och pojkar sammanslaget är ca 2000). I genomsnitt mördas 17 (20-26 i Finland) kvinnor per år av män de har en nära relation till (motsvarande siffra för männen är 4 per år, och två av dessa har varit resultatet av att han först misshandlat henne). Så länge siffrorna ser ut så finns det all anledning i världen att tala om både fysiskt våld och om behovet av kvinnofrid.
PS: I Finland är det huvudsakligen kvinnor som utsätts för psykiskt våld i parförhållande också.
Tack Matilda!
Kvinnor utövar inte lika mycket våld i parförhållanden i Sverige och Finland som män gör.
Jag har uttryckligen sagt att jag tycker att det är oerhört viktigt att ta män som utsätts för våld på allvar, och det menar jag. Att du sedan tycker att jag inte menar det måste klassas som ditt eget problem.
Män är inte överlägsna, men de är ofta fysiskt starkare och har alltså potentialen att göra större skada. Varifrån får du uppgiften att kvinnor står för majoriteten av det ensidiga våldet?
”Våld i parförhållanden, som kvinnor utövar lika mycket som män, är inte en boxningsmatch där den starkare har fördelen både när det gäller att slå och ta mot slag.”
Var hittar du statistik som stöder det?
Matilda:
”Charlotte inleder ju med att uttryckligen fastställa att hon på intet sätt vill förminska våldet mot män utanför hemmet och skriver sedan längre ned att hon heller inte vill förminska våldet mot män som blir misshandlade i en relation.”
Det spelar ingen roll vad hon vill eftersom en sådan behandling av problematiken leder till att man osynliggör män som offer kvinnor som förövare.
”Kan du inte hålla med om att våld rent generellt är värre för den person i en relation som är mindre och/eller svagare eftersom den personen riskerar att bli allvarligare skadad?”
Att kvinnor riskerar värre skador, pga. mäns fysiska styrka, stämmer men Charlotte skrev ju inte om det utan hon menade att våld mot kvinnor är värre pga. att män är starkare. Majoriteten av våld i parförhållanden handlar inte om grovt våld utan om mildare våld och psykologiskt våld och i typiska fallen är män lika utsatta som kvinnor.
Chade:
”Frågan är väl snarast om det är särskilt meningsfullt eller lämpligt att göra en distinktion mellan psykiskt och fysiskt våld.”
Exakt. Våld i parförhållanden har alltid en psykologisk dimension vilket gör att styrkan inte har så stor betydelse och fokuseringen på styrka stärker endast bilden av att mannen inte kan vara ett offer och kvinnan kan inte vara en förövare.
Mattias. Du har uppenbarligen aldrig behövt ringa vänner och fly från ditt hem mitt i natten för att någon som är starkare än dig bestämt sig för att du inte får gå någonstans. Grattis.
@Matias Vill du med flit flytta över diskussionen på män, alltid alltid på män. Gudförbjude att Charlotte fokuserar på våld mot kvinnor, som trots allt är statistiskt överrepresenterat. Hon påpekar att hon är fullt medveten om att också män utsätts för våld, men det är inte vad hon vill fokusera på nu.
Men det vill du. Så då tycker jag att du kan skriva din egna, välformulerade bloggpost och underbygga den med seriös statistik. Varifrån hämtar du t.ex. argumenten: ”våld i parförhållanden är oftast ömsesidigt?” och ”kvinnor står ju för majoriteten av det ensidiga våldet, för att inte tala om psykologiskt våld och kontroll”?
Tack Koko!
Och våld i parförhållanden är alltså INTE oftast ömsesidigt (utan av män mot kvinnor).
Ni kan börja här:
”http://www.stm.fi/sv/pressmeddelanden/pressmeddelande/-/view/1544148
Så du läste det här då?
”Rapporten visar att det är lika allmänt för män som för kvinnor att bli utsatta för fysiskt våld i närrelationer. Därtill hade män och kvinnor ungefär lika ofta blivit utsatta för våld av sin dåvarande partner. […], påpekar minister Stefan Wallin, som svarar för jämställdhetsfrågor.
Men kanske inte det här?
”Verkligheten är annorlunda för kvinnor: kvinnor utsätts för hotelser och sexuellt våld av sin partner oftare än män. Också våldets konsekvenser är allvarligare för kvinnor än för män, och i det värsta fallet kan våldet i närrelationer leda till offrets död”, konstaterar Wallin.
Jo jag läste det också. Läste du att jag skrev att kvinnor riskerar större skador? Men grova skador är inte typiska.
Den bild ni målar upp av våld i parförhållanden är förvrängd, den ger en bild av att kvinnor skulle hamna att utstå ett extraordinärt våld från mäns sida som är väsenskild från våldet de riktar mot män. Så är det inte, mäns och kvinnors våld, både som offer och förövare, är ganska lika med vissa skillnader som att kvinnor riskerar större skador och utsätts mera för sexuellt våld.
Kvinnor och män har visat sig vara ungefär lika våldsamma i relationer så det är dags lyfta fram kvinnors våldsamhet och delaktighet i våldet.
https://www.turvakoti.net/site/?lan=1&page_id=94
http://acta.uta.fi/teos.phtml?10882
Är svensk och kan tyvärr inte finska. Vågar ändå skriva följande: Du förringar mäns våld mot kvinnor. Statistiken från Socialstyrelsen som Charlotte refererar till i en annan kommentar är tydlig.
Sedan instämmer jag naturligtvis helt och fullt med er minister och anser det målet vara det enda rimliga (från rapporten som du länkade till ovan):
Målet är en nolltolerans för alla former av våld, oberoende av könet på förövaren eller på offret. Både ord och nävar kan göra ont: också mentalt våld är våld”, betonar Wallin.
@Matias Det pressmeddelandet du länkar till understryker just det Charlotte säger: män är inte lika utsatta, känner sig inte lika hotade:
”Trots att män utsätts för mycket våld, känner dem sig ändå ganska trygga, vilket låter motstridigt. Man ska inte tåla våld därför att man kan slå tillbaka”, funderar Wallin.
Och våldet mot kvinnorna är oftare förekommande och allvarligare:
”Verkligheten är annorlunda för kvinnor: kvinnor utsätts för hotelser och sexuellt våld av sin partner oftare än män. Också våldets konsekvenser är allvarligare för kvinnor än för män, och i det värsta fallet kan våldet i närrelationer leda till offrets död”, konstaterar Wallin.
Ingen har försökt bortse från det faktum att våld (fysiskt&psykiskt) kan förekomma mot män också, men du verkar vilja förringa det faktum att det är värre för kvinnor, rent generellt. Som om du med det skulle kunna bortse helt från alla kvinnor som skadas och dör varje år. Som om du med att lyfta fram att män faktiskt också är utsatta skulle få det att på något sätt vara okej.
Det är inte okej.
Koko:
”Det pressmeddelandet du länkar till understryker just det Charlotte säger: män är inte lika utsatta, känner sig inte lika hotade:”
Man kunde ju se på det att män är mera utsatta eftersom de upplever våldet som något de måste utstå? Och män är ju lika utsatta för själva våldet det är endast följderna som skiljer. Och man är redan skadad om man är avtrubbad inför våldet. Kvinnor är helt enkelt inte lika avtrubbade, vilket man måste beakta.
”Trots att män utsätts för mycket våld, känner dem sig ändå ganska trygga, vilket låter motstridigt. Man ska inte tåla våld därför att man kan slå tillbaka”, funderar Wallin.”
Alltså, män är bara lika utsatta för våld i parrelationer om man bortser från sexuellt våld. Och att tolka Wallins uttalande som att män är mer utsatta och därmed avtrubbade är inte så lite fantasifullt. Wallin säger ju uttryckligen att männens större trygghet bottnar i vetskapen att de kan slå tillbaka.
Och är han expert på området? Det är ren spekulation (min också) som är ett uttryck för konventionell könslighet hos Wallin. Är det inte samma reaktion som män som ringer till larmcentralen när de blir misshandlade blir avfärdade med? Och om man inte tas på allvar är man mera utsatt än den som tas på allvar.
Men vad är poängen med att betona det speciella i våldet mot kvinnor annat än att försöka förminska mäns utsatthet. Vad vill ni egentligen?
Så där. Då var din insatts i den här diskussionen färdig. Det var du som lyfte fram Wallin, och när vi nu påtalar att han menar något som du inte menar så avfärdar du honom. Det är inte samma reaktion som en del män får när de ringer larmcentralen – det är många mäns egen syn på våld mot dem som Wallin talar om.
Och angående vad jag vill: läs inlägget. Är det fortfarande oklart: gör något annat.
Att män inte känner sig lika utsatta beror på den (av feminister ofta så förhatliga) manliga könsrollen. Män får lära sig att bita ihop och inte börja gråta så snart de möter en liten motgång. Män får lära sig att inte offentligt visa sig svaga.
Det finns inget som kvinnor föraktar mer än svaga män och män som inte klarar av ett slag eller två. Det är ofta just detta som kvinnor utnyttjar när de slår sina män. Kvinnor kan i tysthet slå och misshandla sina män utan att det kommer till allmänhetens kännedom. Den man som berättar att han blir slagen av frun föraktas då inte längre bara av frun, utan av hela det kvinnliga samfundet. Där har du grunden till den psykiska misshandeln också.
Jag tror också att den manliga rollen som tuff och stark är jätteproblematisk här. Men att kvinnor föraktar svaga män är ungefär lika sant som att män bara vill ha kvinnor med modellkroppar.
Jag har aldrig behövt ringa mina vänner mitt i natten för att kunna fly från mitt hem, men jag har blivit uppringd. Till slut, en av gångerna var hon inte dryga fem mil bort när hon ringde, för fast jag körde dit varje gång hann jag aldrig innan hon ångrade sig. För en gångs skull var hon fem minuter bort om jag sprang fort, och det gjorde jag. Jag var starkare än henne men kanske hälften så stark som honom. Jag kunde lika lite som hon lyfta ut honom genom dörren, dessutom stod han och viftade med en Crocodile Dundee-kniv. Han var inte till räckligt hög för att tro att det skulle vara en bra idé att sticka den i någon, men nästa gång skulle han kanske vara det, han måste bort. Det enda jag kunde göra, som hon inte kunde, var att inte stänga lägenhetsdörren efter mig, se honom rakt i ögonen och ringa 112. Kniven ihop med mordhoten kanske, de lovade att skicka över en bil och han såg till att inte vara där när de kom. Hon visade poliserna blåmärkena, hon såg ut som jag brukade göra efter en Nordic på Cudgel för ungefär fem år sedan. Hon ville anmäla men de vägrade, sa att hon skulle bara gå tillbaka till honom hur som helst så det var ingen idé. Eftersom det inte bara var ingen idé att anmäla, HON FICK INTE ANMÄLA, så var han tillbaka efter ett par dagar. När jag hörde det gick jag inte dit själv, jag tog med män. Lång, stora män. Otäcka morrande män med muskler. Och vi tog henne till en kvinnojour, som ordnade ett skyddat boende.
Jag kan ärligt talat inte förstå varför inte soc eller polisen kan göra det de här organisationerna kan, men så är det, de behövs.
Hon gick aldrig tillbaka till honom och blev aldrig misshandlad i sitt hem igen.
Allt detta sagt kan jag ändå inte förstå varför vi inte bara kan prata om relationsvåld istället för kvinnomisshandel; det är en mer träffande beskriving, får med alla förövare, offer och förhållandetyper (homo, poly, osv), och så får gnällskallarna hitta något annat att hitta på låtsasstatik runt.
Tack för den här (som vanligt) lysande kommentaren! På många håll tycker jag att det är helt relevant att tala om relationsvåld istället för mäns våld mot kvinnor (för det är verkligen inte samma sak!). Men därmed inte sagt att det inte kan vara relevant att lyfta fram de specifika aspekterna av det relationsvåld som riktas mot kvinnor från män (och vice versa, för den delen) som exempelvis den där känslan av trygghet och kontroll. Det är en sak att vara så psykiskt nedbruten att man inte orkar lämna, och det är en sak att fysiskt hindras från det. Och för tydlighetens skull; jag menar inte att det ena skulle vara värre än det andra, bara att det är olika saker som kan diskuteras i olika kontexter.
Jag kräks verkligen på personer som vill göra könsfrågor (=100/0) av problem som drabbar båda könen tämligen lika. Därför har jag för evigt raderat Charlotte från min bloggrulle, trots att jag respekterade henne i början och under lång tid. Men hon har visat sig vara en av de där som spär på de stereotypa fördomarna vi har om könen, samtidigt som hon påstår sig vilja bekämpa sagda fördomar. Dubbelmoral en masse. Tack och hej…
Att du läser det här inlägget som att våld skulle vara en fråga om 100 % kvinnliga offer säger nog mer om dig än om mig. Det är inte (vilket länkarna visar) alls en stereotyp fördom att kvinnor oftare måste uppsöka vård och dessutom lever under större hot än män. Det är forskning. Och jag har aldrig sagt mig vilja bekämpa forskning.
Charlotte du far med osanning gällande proportionaliteten mellan mäns och kvinnors våldsutövande. Gör om och gör rätt.
Vad är din kommentar till följande studier
This bibliography examines 282 scholarly investigations: 218 empirical studies and 64 reviews and/or analyses, which demonstrate that women are as physically aggressive, or more aggressive, than men in their relationships with their spouses or male partners. The aggregate sample size in the reviewed studies exceeds 369,800.
—————–
Amendt, G. (2008). I didn’t divorce my kids!: How fathers deal with family break-ups. Campus Verlag Publishers. (In Chapter 5 author presents data from an internet survey of 3600 divorced German fathers. Results reveal that 1/3 of men reported episodes of physical violence during the divorce process and 2/3 of these were initiated by ex-partners.)
Vuxna män Tyskland
Anderson, K. L. (2002). Perpetrator or victim? Relationships between intimate partner violence and well-being. Journal of Marriage and Family, 64, 851-863. (Data consisted of 7,395 married and cohabiting heterosexual couples drawn from wave 1 of the National Survey of Families and Households . In terms of measures: subjects were asked ”how many arguments during the past year resulted in ‘you hitting, shoving or throwing things at a partner.’ They were also asked how many arguments ended with their partner, ‘hitting, shoving or throwing things at you.'” Author reports that, ”victimization rates are slightly higher among men than women and in cases that involve perpetration by only one partner, more women than men were identified as perpetrators .”)
Gifta par USA
Arias, I., Samios, M., & O’Leary, K. D. (1987). Prevalence and correlates of physical aggression during courtship. Journal of Interpersonal Violence, 2, 82-90. (Used Conflict Tactics Scale with a sample of 270 undergraduates and found 30% of men and 49% of women reported using some form of aggression in their dating histories with a greater percentage of women engaging in severe physical aggression.)
Universitetstuderande Canada
Bernard, M. L., & Bernard, J. L. (1983). Violent intimacy: The family as a model for love relationships. Family Relations, 32, 283-286. (Surveyed 461 college students, 168 men, 293 women, with regard to dating violence. Found that 15% of the men admitted to physically abusing their partners, while 21% of women admitted to physically abusing their partners.)
Universitetstuderande USA
Mwamwenda, T. S. (1998). Reports of husband battering from an undergraduate sample in Umtata. Psychological Reports, 82, 517-518. (Surveyed a sample of 138 female and 81 male college students in Transkei, South Africa, regarding their witnessing husbanding battery. Responses reveal that 2% of subjects saw their mother beat their father, 18% saw or heard female relatives beating their husbands, and 26% saw or heard female neighbors beating their husbands.)
South Africa Vuxna kvinnor
Nisonoff, L. & Bitman, I. (1979). Spouse abuse: Incidence and relationship to selected demographic variables. Victimology, 4, 131-140. (In a sample of 297 telephone survey respondents found that 15.5% of men and 11.3% of women report having hit their spouse, while 18.6% of men and 12.7% of women report having been hit by their spouse.)
Vuxna 1979
Moxon, S. (2011). Beyond staged retreat behind virtual ‘gender paradigm’ barricades: the rise and fall of the misrepresentation of partner-violence, and its eclipse by an understanding of mate-guarding. Journal of Aggression, Conflict and Peace Research, 3, 45-56. (Author offers an original analysis of findings in the area of partner violence. Suggests that gender-symmetries in intimate partner violence can best be understood from an evolutionary psychological perspective. In particular, ”the greater need for women than for men to maintain the integrity of the pair bond” is offered as an explanation to account for the finding that women are as physically aggressive or more aggressive as men in their relationship with spouses or male partners.)
England 2011 Vuxna
Munoz-Rivas, M. J., Grana, J. L., O’Leary, K. D., & Gonzalez, M. P. (2007). Aggression in adolescent dating relationships: prevalence, justification, and health consequences. Journal of Adolescent Health, 40, 298-304. (A sample of 2416 high school students from 20 different schools in Madrid, Spain completed a modified CTS. Results reveal that significantly more women, 41.9% compared to 31.7% of men, admitted to perpetrating some form of physical aggression toward their dating partners. Women were significantly more likely to hit or kick , slap and shove or grab than men.)
Spain 2007 Tonåringar
Fergusson, D. M., Horwood, L. J., & Ridder, E. M. (2005). Partner violence and mental health outcomes in a New Zealand birth cohort. Journal of Marriage and Family, 67, 1103-1119. (Examined extent of domestic violence experience and perpetration in a sample of 828 young adults who were 25 years old. Subjects were part of a long term longitudinal study and were administered the CTS2. Results reveal that ”there were more men exposed to severe domestic violence than women” and that mild and moderate rates were similar for men and women. Overall, 39.4% of women and 30.9% of men reported perpetration scores of 3 or higher. Authors report that men and women reported similar rates of injury . In terms of initiation of partner assaults, 34% of women and 12% of men reported initiating physical assaults.)
New Zealand 2005 25-åringar
Magdol, L., Moffitt, T. E., Caspi, A., Fagan, J., Newman, D. L., & Silva, P. A. (1997). Gender differences in partner violence in a birth cohort of 21 year Olds: bridging the gap between clinical and epidemiological approaches. Journal of Consulting and Clinical Psychology, 65, 68-78. (Used CTS with a sample of 861 21 year Olds in New Zealand. Physical violence perpetration was reported during the previous 12 months by 37.2% of women and 21.8% of men, with severe violence perpetration by women at 18.6% and men at 5.7%.)
Nya Zealand 1997 21-åringar
Stets, J. E. & Henderson, D. A. (1991). Contextual factors surrounding conflict resolution while dating: results from a national study. Family Relations, 40, 29-40. (Drawn from a random national telephone survey, daters between the ages of 18 and 30, who were single, never married and in a relationship during the past year which lasted at least two months with at least six dates were examined with the Conflict Tactics Scale. Findings reveal that over 30% of subjects used physical aggression in their relationships, with 22% of the men and 40% of the women reported using some form of physical aggression. Women were ”6 times more likely than men to use severe aggression …Men were twice as likely as women to report receiving severe aggression .” Also found that younger subjects and those of lower socioeconomic status were more likely to use physical aggression.)
18-30åringar 1991
Felson, R. B., & Outlaw, M. (2007). The control motive and marital violence. Violence and Victims, 22, 387-407. (Study based on an analysis of data obtained through the National Violence Against Women Survey . Authors looked at 10,000 respondents out of 16,000 total sample who were currently married. Results reveal that adult women are just as controlling and jealous toward their male partners as the other way around. Also report that, ”While controlling spouses in current marriages are more likely to act violently there is no evidence that this relationship is gendered.”)
Gifta vuxna 2007
Russell, R. J. H., & Hulson, B. (1992). Physical and psychological abuse of heterosexual partners. Personality and Individual Differences, 13, 457-473. (In a pilot study in Great Britain 46 couples responded to the Conflict Tactics Scale. Results reveal that husband to wife violence was: Overall violence= 25% and severe violence= 5.8%; while wife to husband violence was: Overall violence= 25% and severe violence=11.3%.)
Gifta vuxna Great Britain 1992
Brinkerhoff, M., & Lupri, E. (1988). Interspousal violence. Canadian Journal of Sociology, 13, 407-434. (Examined Interspousal violence in a representative sample of 562 couples in Calgary, Canada. Used Conflict Tactics Scale and found twice as much wife-to-husband as husband-to-wife severe violence . The overall violence rate for husbands was 10.3% while the overall violence rate for wives was 13.2%. Violence was significantly higher in younger and childless couples. Results suggest that male violence decreased with higher educational attainment, while female violence increased.)
Gifta vuxna Canada 1988
osv
http://www.csulb.edu/~mfiebert/assault.htm
De siffrorna jag tog var från Sverige, från svensk forskning. Din kommentar är att jag far med osanning och så vill du att jag tar ställning till din lista med utländska studier, där vissa är så gamla som 30 år. Nej. Jag talade om Sverige. Utländsk forskning är inte relevant.