I Finland diskuteras nu hur man ska kunna disciplinera eleverna i skolan sedan en lärare blivit avskedad efter att ha knuffat en elev som del i ett sätt att få den störande eleven ut ur matsalen. Och sånna här grejer är så himla svåra. Hur ska man kunna skapa en arbetsro för alla de elever som sköter sig utan att stänga ute dem som inte gör det? Så nu talar man om att det kunde vara dags att införa relegering i den finska skolan så att de värsta bråkstakarna kan skickas hem. Lite som att gå från skolplikt till skolprivilegium.
Självklart är det inte bara barn från trasiga hem som beter sig illa i skolan, det är det inte, men det är barnen från trasiga hem som med ett sådant system kommer att råka mest illa ut. För många barn är nämligen skolan den enda fasta punkten. Visst skriker man åt lärarna, visst stör man och visst testar man alla gränser, men det är också den enda platsen i världen där det finns vuxna närvarande, där det gör något att man stör och där någon sätter gränser – allt det där som barn behöver. För alla barn behöver vuxna, behöver få känna att de kan kontrollera sin omgivning (en del genom att störa och få skäll, andra genom att uppföra sig och få beröm) och alla barn behöver gränser. Om vi skickar hem de barnen som behöver skolans trygghet mest, vad händer med dem då? Att skicka hem barnen förutsätter ju ändå att de kan få den där vuxna närvaron, uppmärksamheten och gränserna hemma. Att den dubbelarbetande pappan kan ta ledigt och vara hemma med sin relegerade illbatting för att barnet inte istället ska tillbringa sin tid på stan – rätt nöjd med att slippa skolan. Att den alkoholiserade mamman kan ge uppmärksamheten och sätta gränserna för det barnet som skolan frånsagts sig ansvaret för – när det brukar vara knepigt nog att ens se till att det blir mat på en daglig basis.
Det finns en grundläggande fråga i vem som ska ta ansvaret för barnet när det relegeras. Men det finns en ännu viktigare fråga i vem som har rätt att frånsäga sig ansvaret för barnet. Är det någonting jag lärt mig sedan jag fick egna barn så är det att de små monstren somliga dagar gör sitt allra bästa för att jag ska vilja frånsäga mig ansvaret, stänga dem ute och säga att de inte får vara med längre. Så kryper de upp i famnen och frågar om jag fortfarande tycker om dem. Och jag svarar att jag alltid älskar dem mer än något annat i hela världen, fast de är små monster, fast man inte får måla på trappen, tömma tvål över golvet eller leka åskväder med askan från öppna spisen. Det är den viktigaste gränsen jag som förälder kan sätta: jag ger aldrig upp. Hur mycket mina barn än försöker jävlas, kommer jag aldrig att ge upp.
Att relegera ett barn är att ge upp, att ge barnet rätt i sin rädsla över att misslyckas och att inte vara viktig.
Vi ska inte tolerera att barn beter sig hur som helst. Eleverna i skolan ska ha arbetsro och de få som missköter sig ska inte få förstöra för alla andra – de ska inte få sätta gränserna. Därför behöver lärare kunna känna sig trygga i sin roll som auktoriteter. Det betyder att det borde ingå saker som konflikthantering i lärarutbildningen och att lärarna måste ha rätten att även fysiskt hjälpa elever ut (genom dörrar, inte fönster), att ställa sig i vägen, att leda i armen och så vidare. Det tabu på att lägga sig i hur andra sköter sina barn som vi har här i Finland och i Sverige måste bort så att lärarna och andra vuxna i barnens närhet får säga ifrån och hjälpa till att sätta gränserna.
Och framförallt så måste det finnas tillräckligt många vuxna på plats i skolan. I en grupp med 30 elever har en lärare inte en chans om ett par av dem börjar bråka. I en grupp på 18 elever är chanserna redan betydligt bättre – både att det inte blir bråk från början och att läraren kan reda upp det. Dessutom ska de vuxna på plats inte vara väktare, som en del föreslår, utan utbildad skolpersonal; lärare, kuratorer, psykologer, assistenter till exempel. Och ingen, ingen, på skolan har rätt att knuffa någon annan.
Hit och dit och tillbaka igen 
I stort sett håller jag med det du skriver och tycker inte heller att man skall ”stänga ut problemen” och att tillräcklig personal och ömsesidig respekt är nyckelord, men måste ändå kort inflika att det i Finland inte råder någon SKOLplikt överhuvudtaget, utan allmän LÄROplikt.
Tack! Läroplikt är ännu bättre! Då ska eleverna inte bara sitta av sin tid i skolan utan också lära sig något. Eller?
Jag tycker själv att läroplikt är bättre! Ingen säger dock att lärandet måste ske just i skolan heller, utan t.ex hemundervisning (antingen bokstavligen eller annars utanför skolan. I skolans regi eller med anmälan/anhållan från föräldrarnas sida) är möjlig (och i vissa fall också nödvändig, t.ex. vid sjukdom eller i specialfall om man inte längre ”är välkommen” i skolan). Visst medför det också sina svårigheter (t.ex. med praktiska arrangeman och logistik), ibland problem och också merarbete (vem har ansvaret om det är skolan som arrangerar hemundervisningen och hur ska den skötas, med vilka medel osv.) men den ger också möjligheter och bidrar å sin sida till att det inte är lika ”lätt” att ”bara sparka ut någon” heller. Blev många parenteser här, men kanske min poäng kommer fram i alla fall, en till en del?
Du sätter fingret på en jätteviktig sak där, nämligen att fokus inte bör ligga på att åtgärda ett visst beteende, utan orsaken bakom beteendet. Men det är förstås lite mer komplicerat än att bara visa ut en individ som av någon anledning inte uppför sig på ett önskvärt sätt, men det kommer att löna sig i längden. Och någonstans här börjar ju också den utslagning som det talas om och som ”alla” tycker att vi bör förhindra. Om det skulle vara så enkelt som att ge lärarna mer befogenheter skulle vi inte ha några som halkat in på samhällets skuggsida i (delvis) min eller mina föräldrars generation.
Överlag tycker jag ändå att skolan har utvecklats åt det bättre hållet jämfört med när jag gick i skolan. För att inte tala om hur det var för ett par generationer sedan…
Charlotte, du har rätt i det du skrev. Fler vuxna, finna orsakssammanhangen, ingen straffexercis, aldrig ge upp! – Skolans tendens att lägga det mesta på föräldrarna allt från läxläsning i ämnen där föräldrarna för länge sedan passerats av barnen till relegeringsvaktande Jag har mer än 30 års erfarenhet av undomsarbete och lärarjobb både i Sverige och Finland.
I Finland har man sakta under de senaste 15 åren gått emot en auktoritetskris (som kom tidigare i Sverige) Och nu står man med häpnadens finger i förvåningens mun, när elever inte lyder sin lärare utan ber dem dra åt helvete- När ingen skräms av att man lovar dem en fyra i betyg – när han/hon redan har det osv….- att lägga socialkuratorsansvar på vanliga lärare, som redan har en tung börda. Inte helt förlåtligt men stundtals förståeligt att frustrerad lärare tar i mer än vad nöden kräver – och har tur om han/hon inte får en smocka i retur
Alltså fler vuxna med olika kompetenser i skolorna bra ”fritis” vettiga ungdomsgårdar med väl utbildad och väl betald personal – inte lågbetalda vakt -ordningsmän som plockar fram pingisracket och vaktar biljardborden.
Skolplikt eller läroplikt -skitsamma så länge vi som vuxna inte tar ett ”holistiskt”ansvar för de unga – framtiden kommer bara att bli dyrare……
Och jag sitter och nickar så jag nästan får nackskador när jag läser vad du skriver. Holistiskt ansvar är superviktigt!
För det mesta så kan väl orsaken till ”problembarn” hittas i hemmen. Så nej, det är ingen långsiktig lösning att relegera någon. Men relegering betyder inte heller att man ger upp. Relegering kan också vara ett nödvändigt andrum. T.ex. den som blir mobbad skall ha rätt till en trygg skoldag. Det är jätte fint att man med skolpsykolog, kurator, lärare och kanske föräldrar försöker hitta en lösning. Men när det bara blir till en massa tal som aldrig leder till något konkret för den mobbade? Skall den mobbade faktisk behöva tåla åratal av mobbning, för att skolan inte får pli på en ”buse”?
Relegering är en form av bestraffning. Speciellt för de eleverna var skolan är den enda gemenskap de har (problemfamiljsbarn) är det en bestraffning. Människor, även barn, måste ta en viss mängd personligt ansvar. Det är kanske bättre lära sig det i tid? Jag tror inte piska är den bästa uppfostringsmetoden, men jag tror den ibland kan fungera bättre än morötter man inte har.
Respekt och auktoritet är svårt. Man måste förtjäna båda. Jag tror inte på större fysiska befogenheter för lärarna. Det finns ändå så många lärare som inte skulle rå på en stor del av eleverna redan på de högre lågstadieklasserna.
”Älska mig som mest när jag förtjänar det som minst” är ganska lätt att följa med egna barn, men ack så svårt med andras.