Militanta kvinnorörelsen för hundra år sedan

Den tidiga rörelsen som arbetade för kvinnors rättigheter i Storbritannien, suffragetterna, tränade jiujitsu. Somliga för att kunna försvara sig själva mot våldsamma män, andra för att kunna försvara rörelsens medlemmar och framförallt ledare mot poliserna. Suffragetterna fick nämligen inte hålla möten eller utföra andra aktioner utan blev brutalt slagna tillbaka och titt som tätt tillfångatagna (bara år 1912 blev Emmeline Pankhurst arresterad 12 gånger). År 1913 gick den såkallade Cat and Mouse Act igenom, och myndigheterna fick rätt att tvångsmata hungerstrejkande suffragetter tills de blivit starka nog att släppa ut endast för att strax därefter arrestera dem på nytt.

Edith Garruds man skulle egentligen ha varit den som höll en uppvisning i jiujitsu för några av suffragetterna, men när han var tvungen att lämna återbud steg Edith fram. Det var tidigt 1900-tal och de asiatiska kampsporterna var förvisso på väg att bli mode men var fortfarande i stort okända i väst. Edith blev suffragetternas tränare. Med en suffragett utklädd till polis visade Edith hur man skulle försvara sig och knappa trettiotalet kvinnor utsågs till The Bodyguard, elittränade jiujitsu-suffragetter som skulle försvara kvinnorna som sammanträdde mot poliserna – åtminstone tillräckligt länge för att ledarna skulle kunna hinna iväg. Kvinnorna beväpnade sig med en slags indiska klubbor som de gömde bland sina kjolar, de hade förklädnader, taggtråd dold i blomstergirlanger och body doubles för Emmeline Pankhurst.

Kvinnorörelsen blev bara utbrett militant i Storbritannien eftersom de flesta andra länder införde rättigheter för kvinnor genom politiska diskussioner. Men Edith var också övertygad om att det inte bara var suffragetterna som måste försvara sig mot polisen utan att det var varje kvinnas skyldighet att lära sig att försvara sig själv mot de män som våldförde sig på henne. I en artikel för den första hälsotidningen, Health and Strength, år 1910 skrev Edith en artikel kallad Damsel vs. Desperado i vilken hon menade att kvinnor nuförtiden var utsatta för allsköns faror ”för så många som kallar sig själva ‘män’ är inte värda den upphöjda titeln”. Året efter skrev hon den illustrerade ”Ju-Jutsu as a Husband-Tamer” där hon låter Liz slå tillbaka när Bill ger sig på henne. Bill är en bra make när han är nykter, men det är inte så ofta.

I sina tjusiga hattar, långa klänningar och hårt snörda midjor lärde sig kvinnorna att försvara sig. Det handlade aldrig om att attackera, aldrig om att bli mindre kvinnlig eller att initiera våld. Istället handlade det om rättigheter. Rättigheter att rösta och att få bestämma över sig själv förstås, men också om att kvinnan skulle ha rätten och framförallt kunskapen att försvara sin kropp och sin själ mot vad eller vem helst som försökte ta henne.

För den som vill läsa mer kan jag rekommendera Emelyne Godfreys Femininity, Crime and Self-Defense in Victorian Literature and Society: From Dagger-Fans to Suffragettes (2012)