Kanske är det en rest från de många hundra år då kvinnors främsta uppgift var att gifta sig uppåt och producera arvingar, den där seglivade myten om att kvinnor vill ha framgångsrika män. Vi ser den reproducerad i populärkulturen, vi läser den och ser den på TV. Kvinnor väljer män med hög status. Ofta stöter jag på argumentet att det därför är kvinnornas eget fel att de tjänar mindre och blir behandlade som skit. Klart att den kvinna som gifter sig med en högstatusman får skylla sig själv att det inte blir ett jämställt förhållande.
Två saker är fundamentalt fel med det resonemanget.
1: Kvinnor föredrar inte män med högre status än dem själva. När kvinnor får ranka vad som är absolut måste i en partner vill de ha en partner som respekterar dem, som de kan lita på. Det betyder inte att pengar, status och utseende inte påverkar, men det betyder att om kvinnan skulle tvingas välja mellan respekt och lyx så väljer kvinnan respekt. Till och med långt innan det var socialt accepterat hände det att kvinnor valde med hjärtat. Agneta Horn skrev dagbok på 1650-talet. Hennes far, fältmarskalk Gustaf Horn, hörde till den absoluta gräddan i den svenska stormakten. Hennes mor, Kristina, var dotter till Axel Oxenstierna. Agnetas väg var således redan utstakad. Kvinnor som Agneta var värdefulla för de kunde forma förbindelser mellan släkter, de skapade allianser och godskomplex. Därför valdes den adlige Erik Sparre ut som lämplig make för Agneta. Hon, däremot, var vansinnesförälskad i kavalleriofficern Lars Cruus. I sin dagbok skriver hon ”[e]n brav soldat vill jag hava och inte en sådan där som han [Sparre]”. Till slut får hon sin vilja igenom. Det vore att gå för långt att säga att Cruus var lågstatus, men i jämförelse med Sparre var han det statusmässigt betydligt sämre valet. Även i en tid när kvinnor som säger nej är synnerligen ovanligt så förekom det. Status var inte allt ens då.
2: De kvinnor som efter några år, liksom jag själv, sliter med jämställdheten i ett förhållande där mannen är vad som klassas som högstatusman har inte nödvändigtvis ensamma satt sig där. När vi träffades, jag och min man, var han hovmästare på en restaurang i stan och studerade deltid. Jag föll inte för honom för hans classy jobb, om vi säger så. Jag föll för honom för hans snälla klarblåa ögon, för hans sätt att hålla om mig när vi gick över den där halkiga bron och vinden ven, för hans sätt att visa att han hade lika svårt att fokusera på vardagen som jag hade när allt vi kunde tänka på var hur vi skulle kunna passa ihop våra scheman och få träffas. För många andra börjar det likadant. Mannen kanske är några år äldre och har därför kommit längre, men oftast är man på någorlunda samma nivå. Det är nämligen så man träffas. Så man blir förälskade. Så man tänker sig att man skulle vara bra tillsammans. Sedan kommer det barn in i bilden och delar man inte föräldraledigheten jämt kommer den enas karriär att stanna av och den andras att dra ifrån. Med den traditionella uppdelningen av vem som tar hand om barnen och vem som siktar på karriären har man efter ett par ungar och några års föräldraledighet möjligen en skillnad i status som inte fanns när man träffades. Ett glapp som inte fanns när man förälskade sig. En faktor man kanske inte räknade med när man för många år sedan tänkte att man skulle vara bra tillsammans. Då ställs man inför nya utmaningar som kräver uppoffringar och tuffa beslut, men som man förhoppningsvis tycker är värt det.
Jag säger inte att det här är några klara svar eller enkla lösningar, eller ens hela sanningen. Men jag hävdar bestämt att det är fel att tro att kvinnor alltid vill ha högstatusmän och att de skillnader som finns i status efter tio år tillsammans är sådant som man skulle ha fattat redan då när man började dejta. Och män som stöter på argumentet att kvinnor får skylla sig själva om det är svårt att leva jämställt borde bli förbannade. Konsekvensen av att det enbart skulle vara kvinnors fel är nämligen att män är oförmögna att göra egna val, att anpassa sig, att visa kvinnor den där respekten som kvinnor vill ha och förtjänar.
Hit och dit och tillbaka igen 
Tack för den här texten (och den förra), har nästan suttit och väntat otåligt på ett svar.
Skulle jag vara ute (ha varit ute) efter en högstatusman skulle jag definitivt inte bo ihop med min sambo. Samtidigt är jag dock fullt övertygad om att han är en ”alldeles osedvanligt bra man”. Iofs kan jag kanske inte säga så mycket än eftersom vi ännu varken har hus, barn, djur, eller bil – däremot är vi båda studerande som jobbar deltid och har en gemensam hobby (genom vilken vi träffades).
🙂 Det är många kvinnor som säger precis samma sak. Tittar på sin man och liksom: ”inte var det ju för statusen om vi säger så”.
Vad kvinnor säger att de föredrar och väljer är inte samma sak som vad de i verkligheten gör, liksom det inte är för män heller, den medvetna rationella delen har väldigt lite att säga till om som forskning och studier visar.
Vi är inte rationella varelser utan rationaliserande varelser som rationaliserar våra känslomässigt styrda val i efterhand.
Det är ju ingen slump att det i snitt skiljer 2-3 år mellan män och kvinnor i relationer och det är ingen slump vilka konsekvenser det får heller.
Män och mansrollen har problematiserats i decennier nu och det kanske är dags att använda de ”verktyg” som används till att titta på kvinnor och kvinnorollen utifrån ett mer förutsättningslöst perspektiv än att de är ”offer” för alla omständigheter.
Menar du att kvinnor och kvinnorollen inte har problematiserats? Jag förstår i ärlighetens namn inte riktigt hur man kan komma fram till en sådan slutsats men det är väl helt enkelt så att man har olika utgångspunkter och referenser att förhålla sig till. Jag skulle dock snarare påstå att mycket av de förbättringar av kvinnors villkor som vi har sett i Sverige sedan andra världskriget och fram till idag har drivits just av att kvinnorollen har problematiserats och ifrågasatts av framför allt kvinnor. Det är kvinnors eget arbete och ständiga kamp som har skapat utrymme för frigörelse från gamla trånga ideal och öppnat möjligheterna för en mer diversifierad kvinnoroll.
Det stora problemet är väl egentligen att detta arbete inte har mötts av samma ansträngning från oss män. Medan kvinnor tagit steget ut i arbetslivet, det politiska livet och offentligheten överlag så har mansrollen utvecklats sorgligt lite de senaste 50 åren. Vi har ett stort arbete som vi borde göra i att problematisera, ifrågasätta och utveckla vår egen mansroll. Kostymen är fortfarande sjukt trång för många män, men kvinnors historiska framgångar i att omforma och utveckla sin roll ger stort hopp om att om vi jobbar hårt så kan vi nå väldigt långt.
Bloggen meddelar härmed att bloggen är förälskad i Max. På ett asexuellt, icke objektifierande sätt.
Åh tack, det är ömsesidigt! Jag har skrivit ett argt svar till men jag ska försöka hejda mig lite också. Jag vill egentligen inte bidra till att även en blogg om familjeliv och jämställdhet blir till en plats där män dunkar varandra i huvudet med sina ”fantastiska” argument. Sådana platser finns det tillräckligt av redan. Men jag tänker fortsätta läsa dina tankeväckande inlägg och glädjas över ljuset dom sprider över min vardag.
Kanske han menade att kvinnorollen i relation till män inte har problematiserats lika mycket som manlighet i relation till kvinnor? Mao. idag vet vi rätt mycket om hur konventionell manlighet är problematiskt för kvinnor, och bra är ju det. Men diskussionen kring hur konventionell kvinnlighet skapar problem för män, och vilka krav det ställer på män, verkar uppfattas som ganska tabubelagd. Jag antar att det var så Fender menade, och i såna fall – är det inte uppenbart att det ligger sanning i en sådan utsaga?
Du har väl rätt till en del. Man får inte göra en lag av en generations beteende. Jag tror att dagens och kanske din generation inte ”medvetet” väljer partner efter status. Man bygger familj, framtid och status tillsammans. Men jag vill påstå att det var lite värre – i min ungdom i 50-taltes finlandssvenska borgerliga miljö – Helsingfors. Vi var en generation som växte upp med ”Fickjournalen” (kanske mest flickorna) och de normer som mammornas veckotidningar gav. Vi var nog fjärrstyrda och mycket få hade ork eller möjlighet att gå utanför det som ansågs lämpligt. Som ung man skulle jag helst ha gått på hanken, äga en bostad, ha del i en en bil etc. – eller vara inom räckhåll för detta. Visst många gjorde efter några år ett andra försök som låg utanför konvenansen och lyckades bättre den gången.
I all hast..
Tack för det här! Jag skulle kunna tänka mig att det har att göra med vad man uppfattar som status. I dag är det kanske status att ha en jämställd man, så det är vad kvinnor vill ha, men för kvinnor som har kommit förbi tonårsshysterin är pengar och traditionell status inte nog.
Funderade mycket på det där när jag som medelålders singel började dejta igen. Det var inte intressant vad mannen ifråga jobbade med. Vilken TITEL han hade. Det som däremot var väldigt viktigt var om han gick att prata på riktigt med. Läste han böcker? Var han allmänbildad? Kunde han prata om stort och smått och föra sig i olika situationer som ibland uppstår utan ens förskyllan? Var han trevlig mot sina medmänniskor? Hade han empati? Förståelse?
Sen kom resten då. Snygg? Charmig? Sexig?
Inget av det har med inkomst/titel att göra.
Och jodå. Jag hittade honom. Han är världsbäst på att hålla om mig. Få mig att skratta hysteriskt. Och han kan prata MED mig hur länge som helst.
Awww… 🙂 Tack för att du delar med dig!
Sjukt intressant med den där Agneta!
Visst är det! Det finns en hel del skrivet om henne, populärvetenskapligt också.
ett oerhört viktigt ämne, men det som man kanske ofta missar här är att den sortens män som är duktiga på att göra ashård karriär, ofta också satsar väldigt ambitiöst under parbildningsstadiet och ger kvinnan den bild av sig själv som han vet att hon vill ha. sen, när förhållandet är ordentligt spikat och det finns barn i bilden, och strebermannen inte behöver satsa särskilt mycket för att kvinnan ska känna sig bunden (barnen, ekonomin, bostaden), då börjar han oftast satsa betydligt mindre på förhållandet, och i hennes ögon verkar det som att han ”har förändrats” (”han är så stressad på jobbet”). alltså det här skriver jag nu ur egna erfarenheter av par omkring mig.
det här beteendet är i ganska svårt att upptäcka, förrän han börjar göra bort sig i sitt beteende för att han fokuserar på annat och tror att hon ska förbli nöjd, och då blir det tråkigt med skilsmässa, delad vårdnad, etc. men ibland kan man också märka det tidigare, tack och lov.
sen finns det det omvända problemet, att mycket känsliga/ömsinta män ganska ofta har en väldigt låg karriärkurva, eftersom de inte vill slå sig fram inom t.ex. det ekonomiska eller tekniska området, och här tror jag nog gammaldags föreställningar om att det är viktigt att mannens utveckling följer vissa trygga spår gör att de här männen är s.a.s. orättvist lågt i kurs på parbildningsmarknaden (dvs. de kanske sist och slutligen inte blir utan partners, men det kan ta lång tid, och de riskerar att lida ganska mycket av sin ensamhet under tiden, vissa utvecklar drogproblem, igen skriver jag om egna erfarenheter ur bekantskapskretsen)..
sorry för en lång kommentar, det här hör till mina favoritdiskussionsämnen.
Oroa dig inte för lång kommentar. Den där är inte ens i närheten av lång på den här bloggen… 🙂
Jag tror att du har väldigt rätt i båda dina beskrivningar, och det stämmer väl in på min bekantskapskrets också. Och vad gäller beskrivning av män som gör bra karriärer gör du en väldigt viktig poäng. Många av de kvinnor som till slut skiljer sig från högstatusmän visste inte alls vad de gav sig in på, precis som att många av dessa män inte verkar förstå att jämställdhet har praktiska konsekvenser även för mannen i förhållandet. Det är lätt att säga att det är självklart att man ska dela på allt tills man står där och ska försöka välja bort något som man bara inte hinner med längre.
Ditt argument nr 1 bygger på en enda anekdot, vilket inte är tillräckligt för att bevisa något i detta sammanhanget. Självklart finns det undantag från ‘regeln’ om kvinnors hypergami. Men hur ser fördelningen ut? Vidare så skriver du om vad kvinnor SÄGER att de vill ha, som om det hade någon betydelse. De som studerat PUA (jag hör inte till dem), brukar hävda att det är VAD KVINNOR FAKTISKT VÄLJER som räknas. Och vad kvinnor säger att de vill ha är inte alltid detsamma som vad de sedan faktiskt väljer. De kanske påstår att de vill ha en ödmjuk och jämställd man, men går sen ändå hem med den självsäkre skrävlaren.
Ditt argument nr 2 är också anekdotiskt, men bortsett från det så fattas det information – vilken status hade du själv när ni möttes? Var den högre eller lägre än hans? Hur som helst verkar han ha haft god potential att göra fortsatt karriär, eftersom han fortfarande tjänar mer än dig. Och i unga år är det väl partnerns talang, potential och ambitioner som är viktigast? Statusen når inte sin kulmen förrän senare i livet.
Hur som helst, hypotesen om kvinnors hypergami är inget folk bara hittar på, det finns forskare som sysslar med sånt:
”Women today have more choices than men, including real choices between a focus on family work and/or paid employment. For the first time in history women in developed societies are free to take up any occupation or career on the same basis as men.
One indicator of women’s lifestyle preferences is found in patterns of educational homogamy: whether women choose husbands with equal levels of education, or prefer a better- educated and higher-earning spouse.
Women’s aspiration to marry up, if they can, to a man who is better-educated and higher-earning, persists in most European countries. The Nordic countries share this pattern with all other parts of Europe. Women thereby continue to use marriage as an alternative or supplement to their employment careers.[54] Financial dependence on a man has lost none of its attractions after the equal opportunities revolution. Symmetrical family roles are not the ideal sought by most couples, even though they are popular among the minority of highly educated professionals.[55]
It is thus not surprising that wives generally earn less than their husbands, and that most couples rationally decide that it makes sense for her to take on the larger share of childcare, and use most or all the parental leave allowance. This is just as true of the Nordic countries as elsewhere. For example in Norway, only one-third of mothers have earnings roughly equal to the father’s earnings (up to one-quarter less), and two-thirds of wives earn far less than their spouse, in part because many work part-time. There is thus no incentive to share parental leave.[56]
[54] Hakim 2000, Work-Lifestyle Choices in the 21st Century: Preference Theory, Oxford: Oxford University Press pages 193-222; Domanski and Przybysz 2007, ‘Educational homogamy in 22 European countries’, European Societies, 9: 495-526.
[55] Hakim 2003, Models of the Family in Modern Societies: Ideals and Realities, Aldershot: Ashgate, page 51.
[56] Lappegard 2008, ‘Changing the gender balance in caring: fatherhood and the division of parental leave in Norway’, Population Research and Policy Review, 27: 139-159, page 147.”
http://www.google.se/url?sa=t&rct=j&q=feminist%20myths%20and%20magic%20medicine&source=web&cd=1&ved=0CC8QFjAA&url=http%3A%2F%2Fwww.dads-r-us.se%2Fwp-content%2Fuploads%2FFeminist-Myths-and-Magic-Medicine_Catherine-Hakim_2011-01.pdf&ei=xNZIUa2sH-iM4gSN4oDIBg&usg=AFQjCNF3_PCydFj-BRoGREMwyec97xvqew&bvm=bv.43828540,d.bGE
”Women today have more choices than men, including real choices between a focus on family work and/or paid employment. For the first time in history women in developed societies are free to take up any occupation or career on the same basis as men.”
Snacka om anekdotiskt uttalande. Påståendet bygger på att framförallt barnafödande par tar lika stort ansvar för avkomman. Annars kommer inte män och kvinnor att ha lika stora möjligheter att bygga sin karriär (oavsett val av yrke). Påståendet att kvinnor har fler val än män får också svårt att hålla tätt när det möter verkligheten utanför Cathrine Hakims fantasi. Det bygger helt enkelt på att ta hand om avkomman enbart bygger på ett val. Men så är det ju knappast för någon. Den ”bistra” verkligheten för alla föräldrar är att barnen måste tas omhand och det som styr möjligheten att göra yrkesmässig karriär är (utöver tillgänglig offentlig barnomsorg) att den andra föräldren tar det ansvaret. Och utan av bli alltför anekdotiska så kan vi ju göra en vild gissning på vem av föräldrarna det ansvaret oftast faller på. Det är knappast en slump att 25 procent att svenska manliga näringslivstoppar har hemmafruar (2 procent i befolkningen i övrigt). Ytterligare en orsak till att valfriheten inte är så enkelt analyserad som Hakim verkar tro är att förväntningarna på män och kvinnor fortfarande skiljer sig väldigt mycket åt när vi blir föräldrar. En kvinna som inte tar någon föräldraledighet alls blir starkt ifrågasatt på ett helt annat sätt än alla de män som inte gör det. Kvinnor förväntas ta föräldraansvar medans män får applåder för varje bidrag de gör. Tar jag två månaders föräldraledigt är jag dukig, tar jag 3 månader är jag fantastisk, tar jag ett halvår är jag en hjälte! Samma med hämtningar, lämningar osv. Som man är det bara att dyka upp på skola och förskola så har man gjort rätt, barnens mamma förväntas göra det så hon måste dessutom hålla ordning på allt från extrastrumpor till ledighetslappar för att bli godkänd som ”bra förälder”. Anekdotiskt eller inte, jag skulle gärna se den förälder har kunnat undgå att uppmärksamma ovanstående.
”Symmetrical family roles are not the ideal sought by most couples, even though they are popular among the minority of highly educated professionals.[55]
It is thus not surprising that wives generally earn less than their husbands, and that most couples rationally decide that it makes sense for her to take on the larger share of childcare, and use most or all the parental leave allowance. This is just as true of the Nordic countries as elsewhere. For example in Norway, only one-third of mothers have earnings roughly equal to the father’s earnings (up to one-quarter less), and two-thirds of wives earn far less than their spouse, in part because many work part-time. There is thus no incentive to share parental leave.”
Det tyder på en ytterst fattig uppfattning av rationalitet när man som författarinnan begränsar rationalitet till att bara omfatta ekonomiska faktorer. Det är inte alls säkert att det är rationella bedömningar utifrån ekonomiska faktorer som gör att familjer väljer att dela föräldraledighet som de gör. Svenska försäkringskassan har inte sett samband mellan ekonomiska vinster och fördelning av föräldrapenningen, snarare tvärtom. Det är par som förlorar mycket pengar på att mannen tar föräldraledigt som oftast delar lika. Det beror helt enkelt på att vi som delar på föräldradagarna ser rationella skäl till det som går utanför de direkta ekonomiska incitament som Hakim hänvisar till. Rationella incitament handlar inte bara om pengar.
Inte heller finns det någonting i det du har klippt ut ovan av Hakims text som visar att kvinnor (eller män som väl oftast också brukar vara en del av åtminstone den heterosexuella ekvationen) ”väljer efter status”. Att resultatet i förhållanden blir att män och kvinnor har olika hög inkomst kan lika väl förklaras med att män och kvinnors villkor i ett förhållande med barn är olika. Utrymmet för kvinnor att satsa på karriären och tjäna pengar är mindre, kvinnodominerade arbetsplatser har ofta större fokus på flexibilitet och kunskapsspridning för att möjliggöra att kvinnor ska kunna sköta barnen samtidigt medans manligt dominerade arbetsplatser har större fokus på expertis som driver löneutvecklingen. Att vi väljer våra intellektuella likar kan helt enkelt få ojämställda konsekvenser om det samhällsförhållanden vi lever inom inte är jämställda.
Två saker lär vi nog alltid få leva med. Det kommer alltid finnas ideologiskt drivna forskare som Cathrine Hakim och det kommer alltid finnas män som anser att den absolut största frihetsfrågan är deras rätt att slippa vara hemma och ta hand om sina barn eftersom deras jobb är så viktiga. Vi andra jobbar vidare mot en mer jämställd framtid.
Den där kommentaren är så lång, så jag orkar inte svara på allt. Jag tar två detaljer: ‘25% av näringslivstopparna har hemmafruar’. Ja, i en rik familj går det ju att leva gott på en persons inkomst. I en fattigare familj behövs bådas inkomst för att det ska gå runt.
‘En kvinna som inte tar någon föräldraledighet blir starkt ifrågasatt’. Av vem då? Knappast sin man i allafall, för den biten lär de ha pratat igenom innan de skaffade barn. Och vad andra än hennes man tycker är fullständigt ointressant. Det angår ju inte dom.
Hakims text refererar huvudsakligen till andra av hennes egna texter, och den text som det ovan är taget ifrån har som syfte att motverka feminismen. Hennes teorier om vad kvinnor väljer (preference theory) har fått massor med kritik och jag har inte hittat en enda annan forskare som använder dem i det formatet hon har lagt fram dem. Tvärtom finns det andra forskare som skriver att de förhållandevis fria val män och kvinnor idag har tenderar till att göra att män och kvinnor väljer homogent – en partner som liknar dem själva vad gäller exempelvis utbildning.
Om vi nu accepterar Hakims teori (vilket absolut inte är någon självklarhet) finns det fortfarande inga bevis för att kvinnors högsta prioritet är status. Man måste skilja på vad som attraherar och vad kvinnor de facto sedan faller för i en partner. Personligen tycker jag att Ewan McGregor är vansinnessnygg, men jag skulle inte vilja gifta mig med honom ändå.
Så några saker som skulle öka din trovärdighet en smula:
* Gå in på Ninnis inlägg om ”levd verklighet” och avfärda det som anekdoter på samma sätt som du gör med mitt. Eller är anekdoter bara förkastliga om de visar en verklighet som inte överensstämmer med din?
* Ställ dig bakom och argumentera för Hakims andra slutsats angående preference theory, nämligen att män har betydligt mer valmöjligheter när det gäller att hitta partner och att männen där har övertaget. Eller får man cherrypicka forskningsresultat ur en och samma skrift?
Mitt syfte med att posta Hakims text var att visa att det finns forskare som hävdar kvinnors tendens till hypergami. Men jag har inte själv läst hela hennes rapport, utan det är genusdebattören Ulf T som plockat ut citatet, så därför kommer jag inte här att diskutera några detaljer om det.
Men du lär nog inte hitta någon forskare som påstår att kvinnor gärna gifter sig neråt, så jag tror att Hakim och hennes kritiker gör två olika påståenden utifrån likvärdiga data. Hennes kritiker hävdar, om jag förstår dig rätt, att kvinnor oftast gifter sig i samma socialgrupp och det är säkert helt korrekt. Men det är ju inte de individerna som orsakar skevheten i fördelningen. Skevheten uppstår därför att de hypogamiska kvinnorna är långt färre än de hypergamiska. Få kvinnor vill försörja en arbetslös man, medan ganska många män kan tänka sig att försörja en arbetslös kvinna.
Angående anekdotisk bevisning – Det finns förstås lägen där den är giltig. T.ex. om någon hävdar att något är 100 % fördelat åt ena hållet, så räcker det med en enda anekdot för att motbevisa påståendet. Men om någon hävdar att det finns tendenser till något, så funkar det sämre med anekdoter åt vare sig ena eller andra hållet. Där är det statistik och fördelningskurvor som gäller.
Ninnis inlägg handlar inte alls om anekdotisk bevisning. Hon pratar om sina egna empiriska observationer i sin bekantskapskrets under 30 års tid, med andra ord en population på kanske hundratals individer. När du i argument 2) ovan utgår från vad du själv känner, så är den studerade populationen begränsad till 1 individ. Förstår du skillnaden?