Etikettarkiv | Nästa som klappar mig på huvudet biter jag i handen

Bitchen

Jan21

Förra året gjorde jag som Peppe och lovade mig själv att bli mer obekväm för dem som slentrianmässigt häver ur sig rasistisk och sexistisk skit. Jag fortsätter med det även det här året. Jag är den där Facebookvännen som bråkar hela tiden, party poopern, bitchen som bara måste lägga sig.

framtid

För seriöst alltså, den här bilden delades av en person jag egentligen tycker väldigt mycket om. Han är godhjärtad och en av de på riktigt schyssta typerna. Men att dela rasistiskt material från en nationalistisk grupp är ändå inte ok. Det ger stöd till de där som inte har ett gott hjärta att fortsätta vara rövhattar och då tänker jag glatt vara den som gör situationen obekväm.

Vi ska tala om för män att de ska sluta våldta. Men män måste för i helvete sluta skylla på andra hela tiden. Vad svenska män skulle kunna börja med att göra är att gå in och läsa kommentarsfält hos a) feministiska bloggar, b) dagstidningar som skrivit någonting om feminister och/eller invandrare samt c) ungefär vilken kvinna som helst som försöker förklara begreppet våldtäktskultur.

Det är bra arenor att lära sig om hur en kultur med skev kvinnosyn kan ta sig uttryck på nätet och om vad nordiska kvinnor får utstå från nordiska män. Nej, inte från alla män – men typ alla kvinnor och hela jävla tiden. Sedan kan man ju också låta bli att dela med sig av nationalistisk propaganda och rasism. Det är en bra tumregel.

För den där våldtäktskulturen i vilken män tar sig friheter med kvinnors kroppar, den lever och frodas i den västerländska kulturen också. Män här har förstått att de ska säga att våldtäkt är fel, så alla är officiellt emot våldtäkt. Likväl går diskussionen så här:

 

Det här är våldtäktskultur. Tänk hur det skulle se ut om var och en av de här schyssta snubbarna fick mothugg av en killkompis som gjorde sig obekväm, som sa ”dude, det där är fortfarande våldtäkt” och ”really, visa lite respekt för kvinnors rätt till sin egen sexualitet”.

Så gör det. Bli en bitch.

Ett nytt fenomen my ass

Jan11

Jag hade egentligen tänkt att vi skulle gå över till lättare ämnen och typ prata om fluffiga katter eller biblioteket vi håller på att tapetsera, men ämnet ”tafsande män” kombinerat med ”män som skiter i kvinnors upplevelser” bara liksom fortsätter att växa.

Här i Finland har en biträdande polischef alltså gått ut och hävdat att de asylsökande för med sig ett nytt sexbrottsfenomen – att kvinnor blir antastade i parker. Och finska kvinnor drog genast i gång kampanjer för att visa hur sexuellt ofredande inte på något vis är att ett nytt fenomen utan vardag. Vice polischefen i Helsingfors står dock fast vid sin åsikt (som är mer värd än de kvinnor som kan vittna om hur kvinnor de facto har det).

Så jag tänkte vara lite hjälpsam och visa några tidningsklipp, eftersom det tydligen inte räcker med kvinnors vittnesmål.

Västra Nyland 1 feb 1894

Västra Nyland, 1 februari 1894

Åbo Underrättelser 8 nov 1879

Åbo Underrättelser 8 november 1879

Åland 10 maj 1893 1

Åland 10 maj 1893

Tidningen Åland 10 maj 1893

Och jag skulle kunna hålla på hur länge som helst. Tilläggas bör att ordet ”antasta” på den tiden hade en betydligt vidare innebörd och inte nödvändigtvis hade någonting med sexualitet att göra. Att antasta betydde snarare att man gett sig på. Kvinnor kunde också bli ofredade.

Östra Nyland 15 aug 1908

Östra Nyland 15 augusti 1908

Helsingfors Aftonblad 24 nov 1893

Helsingfors Aftonblad 24 november 1893

Antastade, ofredade och otrygga har kvinnor varit i alla tider. För 150 år sedan fanns det inte asylsökande, så man skyllde på zigenare, arbetare, soldater, sjömän, svenskar och fyllon. Grejen är att det inte är vanliga, schyssta snubbar då heller för per definition är det inte något som vanliga schyssta snubbar sysslar med. Schyssta snubbar skyller däremot ifrån sig och har gjort så åtminstone de senaste 150 åren.

Sedan kommer Helsingforspolisens chef och hävdar att han har hört om många fall av antastande och att han ”tippar på att en del av de här minderåriga kvinnorna agerar provocerande”. Man måste därför tala med föräldrarna om hur unga kvinnor uppför sig.

BRB. Ska bara gå och dunka huvudet i en vägg.

Om det hade varit upp till kvinnor att råda över sina kroppar hade vi inte haft det här problemet från början. Vi kvinnor gör redan allt vi kan för att skydda oss. Nu är det hög jävla tid att MÄN (yes, alla män) tar lite förbannat ansvar för vad som de facto är mäns beteende. Inte asylsökande, inte romers, inte svenskars, inte arbetares, inte sjömäns utan mäns beteende. Den gemensamma nämnaren är penis*. Sluta tänka med den.

Och fan ta den polis som vill ge min dotter uppföranderåd, samtidigt som han fullkomligt skiter i kvinnors vittnesmål. Det räcker nu. Män måste sluta berätta för kvinnor hur kvinnor har det.

*All män har dock inte penis, och alla med penis är inte män. Dock tyder det mesta på att alla de som sexuellt ofredat och antastat kvinnor i de här fallen har penis.

Hej igen, Geo!

Jan15

Jag lyssnade på dig när du förklarar din kolumn. Det är bra tycker jag, att du tar dig tiden till att förklara. Till exempel förklarar du att idén till din kolumn om prostitution kom ifrån debatten om hemvårdsstödet, vilket väl inte riktigt var en koppling som jag såg som helt uppenbar. Eftersom man uppifrån vill uppmuntra (eller tvinga, beroende på hur man ser på det) pappor och mammor att dela lika på tiden hemma med barnen menar du att man är ute efter någon slags könsnivellering. Ja, och så talar du om olika familjers olika önskemål och viljor. Jag tycker också att det är jätteviktig fråga, det där om hur fördelningen av hemvårdsstödet ska se ut. Jag tycker inte heller att det är en enkel fråga, med ett självklart svar, eller ens att det otvivelaktigt är rätt lösning att dela stödet helt lika mellan föräldrarna. Felet i ditt tänk, och det som i ärlighetens namn gjorde mig heligt förbannad, är att du tror att det handlar om könsnivellering – att det handlar om biologi och mäns och kvinnors naturliga plats i ordningen som jämställdhetsideologer försöker rubba. Det handlar nämligen inte alls om vad vi är mest lämpade att göra, utan om politik, ekonomi och maktfördelning.

Att du sedan kallar prostitution för ”samma mönster” är kanske inte heller en alldeles solklar koppling, men du återkommer till att kalla indelningen i aktiva drivande män och ”försiktiga” kvinnor för uppkommen av ”naturliga skäl”. Och du får ursäkta mig om jag nu låter som århundradets akademisnobb, men när du sedan säger att belägget för denna naturliga indelning är ”omfattande fältstudier” så tänker jag att det finns ett enormt gap mellan oss som sysslar med vetenskap och journalister. Du är journalist. Du måste inte nödvändigtvis ha järnkoll på vad forskningen säger. Men att skriva en kolumn som ska baseras på vetenskaplig fakta om människan som biologisk varelse (vilket var vad du gjorde; ”hjärnforskare pekar på många betydelsefulla olikheter” – för övrigt en sanning med modifikation) och tro att ens otroligt omfattande fältstudier ska räcka till som belägg för uttalanden om sakernas beskaffenhet är ganska blåögt. Jo, du är rätt gammal, men inte tillräckligt gammal för att genom fältstudier kunna avgöra människan biologiska utveckling. Vad du ser omkring dig är inte en objektiv bild.

För när det gäller vår inställning till sexuella relationer är vi kulturella varelser i betydligt högre grad än biologiska. Bara det faktum att så många reagerade på vad du skrev tyder på det. För 150 år sedan hade säkert din kolumn bara fått nickande medhåll från mustaschprydda polisongherrar i höga hattar. Prostitution är ett nödvändigt ont, hette det då. Och det är det här som gör mig och andra rätt trötta och sura, att du förklarar manlig överordning (i formerna sexuell frihet på bekostnad av kvinnors välbefinnande samt större rätt till förvärvsarbete) med biologiska drifter. Med att män bara är så och att samhället borde rätta sig efter det. Men vet du vad? Män är inte sånna för att män i allmänhet är inkapabla att rätta sig efter samhällets regler snarare än sina biologiska drifter, utan för att de kommer undan med det. För att män som du berättigar andra mäns beteende – säger att det är sånna de är.

Ja, och din beskrivning av det historiska skeendet att det har setts som dåligt att män har hoppat mellan olika kvinnor, för att båda föräldrarna ska hjälpa till att sköta barnen, vet jag inte var du har fått ifrån. Visst vet du väl att män inte straffades för att de gick till prostituerade, och att de i de allra flesta länder fortfarande kan göra det inte bara utan rättslig påföljd utan även nästan utan sociala stigma? Och att det du säger om att kvinnors sexualitet ses som ”fin” och inom familjen har att göra med att det under väldigt lång tid varit straffbart för kvinnor att ha sex utanför äktenskapet, inte att jämställdhetsivrare eller moraltanter tycker att kvinnors sexualitet är finare med typ blommor och satinlakan. Jag säger inte att du inte gör rätt som tar upp diskussionen om huruvida det är rimligt att straffbelägga dem som köper sex – det är väl en diskussion man skulle kunna föra ur vinkeln hur man bäst ska komma åt att hjälpa dem som far illa av att sälja – men att göra det utgående från mäns biologiska drifter är mest bisarrt. Det finns män som har biologiska drifter som driver dem till våldtäkt eller som gör att de tänder på fyraåringar men det betyder inte att samhället måste anpassa sig efter det. Samhället behöver inte tillhandahålla våldtäktsmän med skrikande fruntimmer, eller pedofiler med avklädda barn. För det är ett ovedersägligt faktum att de allra flesta som är prostituerade far mycket illa. Globalt sett är de flesta offer för trafficking och många hålls instängda under slavliknande förhållanden. Samhället har, enligt mig, en betydligt större skyldighet att skydda dessa kvinnor än vad det har att tillgodose mäns behov av att utnyttja dem. Det är inte några ”stackars män”, som du säger. De som köper sex gör det frivilligt. Du får gärna tycka synd om de män som inte har ett tillfredsställande sexualliv, för det kan ju vara en jäkla trist sits, men de är inte offren när man diskuterar prostitution.

Det var bara det jag ville säga. Att jag tycker att det är synd att du får ta en massa skit även för saker som du inte menade. Det du menade hade räckt bra.

Vänliga hälsningar

Charlotte

Det manliga privilegiet i praktiken

Maj4

Det har varit spännande att ha pappa med på konferensen, inte bara för sällskapet utan för att jag på nära håll har fått det tvivelaktiga nöjet att uppleva det manliga privilegiet. Pappa behöver nämligen inte mer än visa sig på konferensen förrän folk förutsätter att han är en person att räkna med. En av professorerna cirklade runt honom för att försöka via hans namnskylt lista ut vem han är. Det viskades och funderades över om pappa var någon man borde veta vem det är, en som man borde se till att presenteras för. En av de unga studenterna försökte bortförklara sin egen okunnighet inför honom genom att påpeka att hen bara var i början av sina studier. Pappa kunde utan problem glida runt och kommentera diskussioner och automatiskt bli tagen på allvar, bara för att han är en medelålders man.

Jag har studerat och senare arbetat med historia på universitetsnivå i 8 år. Pappa är utbildad sjuksköterska. Ändå är det jag som måste bevisa att jag hör hemma i den akademiska världen, som måste arbeta för att bli tagen på allvar. Visst har vi kommit långt så till vida att det nuförtiden är möjligt för en ung kvinna som mig att arbeta mig uppåt, att få chansen att bevisa vad jag kan. Men aldrig att professorerna skulle cirkla runt mig för att ta reda på vem jag är. Inte heller skulle någon med aldrig så begränsad kunskap i historia ursäkta sin okunskap inför mig.

Och inte för att jag önskar att jag vore en medelålders man, det gör jag inte, men jag önskar att det faktum att jag är kvinna inte skulle få påverka synen på min akademiska potential. Under den här konferensen blev det skrämmande uppenbart att världen fortfarande fungerar så.

Kvinnor väljer inte efter status

Mar19

Kanske är det en rest från de många hundra år då kvinnors främsta uppgift var att gifta sig uppåt och producera arvingar, den där seglivade myten om att kvinnor vill ha framgångsrika män. Vi ser den reproducerad i populärkulturen, vi läser den och ser den på TV. Kvinnor väljer män med hög status. Ofta stöter jag på argumentet att det därför är kvinnornas eget fel att de tjänar mindre och blir behandlade som skit. Klart att den kvinna som gifter sig med en högstatusman får skylla sig själv att det inte blir ett jämställt förhållande.

Två saker är fundamentalt fel med det resonemanget.

1: Kvinnor föredrar inte män med högre status än dem själva. När kvinnor får ranka vad som är absolut måste i en partner vill de ha en partner som respekterar dem, som de kan lita på. Det betyder inte att pengar, status och utseende inte påverkar, men det betyder att om kvinnan skulle tvingas välja mellan respekt och lyx så väljer kvinnan respekt. Till och med långt innan det var socialt accepterat hände det att kvinnor valde med hjärtat. Agneta Horn skrev dagbok på 1650-talet. Hennes far, fältmarskalk Gustaf Horn, hörde till den absoluta gräddan i den svenska stormakten. Hennes mor, Kristina, var dotter till Axel Oxenstierna. Agnetas väg var således redan utstakad. Kvinnor som Agneta var värdefulla för de kunde forma förbindelser mellan släkter, de skapade allianser och godskomplex. Därför valdes den adlige Erik Sparre ut som lämplig make för Agneta. Hon, däremot, var vansinnesförälskad i kavalleriofficern Lars Cruus. I sin dagbok skriver hon ”[e]n brav soldat vill jag hava och inte en sådan där som han [Sparre]”. Till slut får hon sin vilja igenom. Det vore att gå för långt att säga att Cruus var lågstatus, men i jämförelse med Sparre var han det statusmässigt betydligt sämre valet. Även i en tid när kvinnor som säger nej är synnerligen ovanligt så förekom det. Status var inte allt ens då.

2: De kvinnor som efter några år, liksom jag själv, sliter med jämställdheten i ett förhållande där mannen är vad som klassas som högstatusman har inte nödvändigtvis ensamma satt sig där. När vi träffades, jag och min man, var han hovmästare på en restaurang i stan och studerade deltid. Jag föll inte för honom för hans classy jobb, om vi säger så. Jag föll för honom för hans snälla klarblåa ögon, för hans sätt att hålla om mig när vi gick över den där halkiga bron och vinden ven, för hans sätt att visa att han hade lika svårt att fokusera på vardagen som jag hade när allt vi kunde tänka på var hur vi skulle kunna passa ihop våra scheman och få träffas. För många andra börjar det likadant. Mannen kanske är några år äldre och har därför kommit längre, men oftast är man på någorlunda samma nivå. Det är nämligen så man träffas. Så man blir förälskade. Så man tänker sig att man skulle vara bra tillsammans. Sedan kommer det barn in i bilden och delar man inte föräldraledigheten jämt kommer den enas karriär att stanna av och den andras att dra ifrån. Med den traditionella uppdelningen av vem som tar hand om barnen och vem som siktar på karriären har man efter ett par ungar och några års föräldraledighet möjligen en skillnad i status som inte fanns när man träffades. Ett glapp som inte fanns när man förälskade sig. En faktor man kanske inte räknade med när man för många år sedan tänkte att man skulle vara bra tillsammans. Då ställs man inför nya utmaningar som kräver uppoffringar och tuffa beslut, men som man förhoppningsvis tycker är värt det.

Jag säger inte att det här är några klara svar eller enkla lösningar, eller ens hela sanningen. Men jag hävdar bestämt att det är fel att tro att kvinnor alltid vill ha högstatusmän och att de skillnader som finns i status efter tio år tillsammans är sådant som man skulle ha fattat redan då när man började dejta. Och män som stöter på argumentet att kvinnor får skylla sig själva om det är svårt att leva jämställt borde bli förbannade. Konsekvensen av att det enbart skulle vara kvinnors fel är nämligen att män är oförmögna att göra egna val, att anpassa sig, att visa kvinnor den där respekten som kvinnor vill ha och förtjänar.

På feministfronten intet nytt

Feb27

När man diskuterar genus så är det av någon outgrundlig anledning väldigt många som går in med inställningen att debatt bäst förs genom att man väljer sida, gräver ner sig i en skyttegrav av retoriskt klatschiga men innehållsmässigt ihåliga argument och kastar floskler tills motståndarna ger upp. Det här gäller förstås inte bara dem som aktivt är emot feminism, utan det gäller minst lika mycket för somliga feminister. Att den här uppdelningen finns och är könsbaserad blir extra tydlig i mitt fall. När jag började blogga var jag nämligen övertygad om att jag var emot feminismen så som den blivit. Jag tyckte att debatten var för ensidig och att man inte tog mäns problem på tillräckligt stort allvar, exempelvis vad gäller partnervåld.

Första gången jag kommenterade på någonting som Pär Ström skrivit blev det tydligt att jag överhuvudtaget inte förstått hur debatten förs. Jag hade inte grävt mig en skyttegrav eller förberett ett försvar. Jag visste inte ens att det behövdes. Därför blev jag fullkomligt uppäten. ”Feminister är nazister”. ”Du är feminist”. ”Du godkänner mansförtryck”. Från nästintill alla andra i kommentarsfältet. Jag kan inte ens med ord beskriva hur förvånad jag blev. Första gången någon argumenterade för att kvinnor i Sverige är makteliten som klär sig offerkoftor och förväntar sig kanderade rosenblad och livslång service medan det är män som är underordnade och förtryckta var jag övertygad om att det var ett dåligt skämt. Inte för att jag tycker att kvinnor i dagens Sverige är förtryckta, utan för att argumentet grundar sig på att kvinnor bara underskattar sin egen makt och tror att de är förtryckta och därför ska betraktas som våp medan män på riktigt är förtryckta. Kvinnor bara tjatar om hur synd det är om dem. Det är egentligen männen som har det sämst.

Mäh. Vänta här nu…

Att försöka lyfta fram problem som är specifikt kvinnliga är omöjligt. Det finns nämligen inga kvinnligt könskodade problem. Inte näthat riktat specifikt mot kvinnor, ingen skillnad i lön, inget glastak, inget särskilt våld mot kvinnor. Det är bara männen som har könsspecifika problem. Misär, fattigdom och psykisk ohälsa. När kvinnor är extra utsatta för trakasserier är det för att kvinnor är så känsliga att de inte kan ta lite skit, när kvinnor tjänar mindre än män så är det för att kvinnor inte förtjänar att få lika mycket pengar, glastaket beror egentligen på kvinnors ovilja att klättra på karriärstegen och våldet mot kvinnor är inte lika betydande som det mot män. Nej, istället är det männen som är mest utsatta för trakasserier men tiger om det för att det tillhör den manliga kulturen, män kanske tjänar mer på pappret men jobbar fler timmar och får alltså egentligen mindre lön, män stängs ute från höga positioner för att dessa öronmärks för kvinnor och män löper högre risk än kvinnor att misshandlas.

Mäh. Du kan ju inte på riktigt mena…

Och där sitter man sedan i sin skyttegrav och kommer ingen vart. Istället för att diskutera verkliga problem, orsaker och konsekvenser, lösningar och möjligheter, så går man tillbaka till att tvingas försvara saker som är fullkomligt grundläggande och väl belagda med forskning och parera argument som att forskning bara bevisar det för att forskningen styrs av den feministiska makteliten och att den enda anledningen till att forskning inte bevisar motsatsen är att ingen ens forskat om det.

Mäh vad i…

Så man måste välja sida. Är man kvinna och dessutom en sådan som forskar i genushistoria är man självklart på feministernas sida. Står man på den sidan ska man också stå till svars för allt som feminister säger eller har sagt. Eller allt som någon som blivit anklagad för att vara feminist har sagt. Eller allt som någon som blivit anklagad för att vara feminist kanske skulle ha sagt om den inte sagt vad den faktiskt sagt. ”Ha. Du använder cirkelargument och vet inte ens själv vad du säger. Typiskt feminister.”

Say whaaat?

Varför ska det vara så svårt att se samband? Om vi för enkelhetens skull tar värnplikten. Jag har fått höra att kvinnor inte förtjänar rösträtt eftersom de inte omfattas av värnplikten. Då jag försiktigt påpekade att det lär bli väldigt få med rösträtt om man ska tänka så eftersom värnplikten avskaffats gled vi ganska snabbt över på hur feminister är nazister istället. Men om vi lyfter oss från det absoluta bottenskrapet av argument finns det många som menar att på den tiden det fortfarande var värnplikt så var det värst för männen eftersom de var tvingade till värnplikt. På andra sidan står upprörda människor i sin skyttegrav och skriker att det är kvinnoförnedrande att kvinnor inte ska få göra lumpen. Och båda sidor gör det utan att se kopplingen. Att det som slår mot det ena könet kommer att slå mot det andra också. Det samma gäller att det är flest kvinnor som är hemma med barnen. Det slår både mot kvinnor som hamnar efter i karriären, blir förstaföräldrar och bär allt ansvar själva och mot män som inte får bli delaktiga, som alltid förblir andraklassens föräldrar och som måste jobba extra för att försörja familjen. Det hänger ihop, allt det där.

Men trots att det hänger ihop så måste man få utrymme att diskutera könsspecifikt. Alltså, att kvinnor blir überföräldrar hänger ihop med att män blir nummer två, men är inte beroende av samma strukturella faktorer. Kvinnor som sköter sina barn uppfyller en könsroll på samma sätt som män som förvärvsarbetar. Dessutom är det möjligt att se vad vissa kallar för fördelar som lika mycket nackdelar. Som kvotering. Kvotering ses som att det gynnar kvinnor, att det är idel fördel och att det är förtryckande mot män. Jag skulle absolut inte vilja bli kvoterad in någonstans. Jag skulle aldrig vilja att någon kan säga att det som jag har uppnått inte är för att jag har jobbat för det, att jag förtjänat det. Kvotering kan alltså lika gärna ses som nedlåtande mot kvinnor som mot män, och båda synsätten kan vara lika rätt. Det samma gäller att kvinnan är den som automatiskt blir förälder när ett barn föds medan en man måste tillerkännas faderskap. Många män anser att det är förnedrande att inte få bli förälder på samma premisser som kvinnan, men att som kvinna behöva förklara att man inte har legat runt är inte direkt kul det heller. Lika gärna skulle det dock kunna ses som ett skydd för männen; de kan inte bli förklarade pappor med livslånga skyldigheter utan att gå med på det.

Ingen tjänar på att man delar in världen i män och kvinnor med olika färdigbestämda roller. Ingen tjänar på att sitta i sin skyttegrav och tro att man är förfördelad och att ingen förstår det. Ingen tjänar på att tvingas välja sida i en debatt som bör föras genom att olika röster och olika erfarenheter ges utrymme att skapa förståelse för andras verklighet. Hur många gånger har jag inte stött på argument i stil med att det jag säger låter bra men att feminister som jag ”inte tycker så på riktigt” och så är man tillbaka vid att försöka försvara sig istället för att föra diskussionen framåt. Folk måste sluta använda ”feminist” och ”vit, kränkt man” som skällsord och istället lyssna på vad andra säger. Samtidigt måste retoriken i argumenten förändras och begrepp som ”härskarteknik” och ”patriarkaliskt förtyck” sluta vara sköldar för att inte behöva medge att någon från motståndarsidan har en poäng. Det måste vara möjligt att hålla med varandra, om inte i allt så åtminstone i lite. Så att det finns en grund att stå på. Några första trevande steg i Ingenmansland.

Utan att tala om genus

Feb5

Det verkar finnas någon sorts allmängiltig uppfattning om att genusforskning är, om inte det enda som får statliga bidrag, så åtminstone det som får mångfaldigt mer än allt annat. Det är förstås inte sant. Genusforskning precis som all humanistisk forskning som det inte omedelbart kommer att tjänas pengar på får se sina tillgångar strypta. En del tycker att det är det bästa som kan hända eftersom genusforskningen är den sämsta ”forskningen” i typ hela världen och förmodligen gör mer skada än forskning som går ut på att testa läppstift på små vita fluffiga kaniner.

Samtidigt finns det också en utbredd missuppfattning att genusforskningen liksom ses som helig och att man inte får röra den. Säga vad man vill om hur de olika disciplinerna nu är indelade och om genusforskning borde vara en egen disciplin eller integrerad i andra, det tycker jag absolut att man kan diskutera, men jag har hittills inte träffat på ett enda ämne som man med så begränsad intellektuell spänst och så fördomsfulla, nedlåtande antiargument får häva skit över. Jag rör mig inom tre olika (rättshistoria, medeltidshistoria och genushistoria) så jag vet. Säger man att avhandlingen är rättshistorisk nicka folk nådigt och säger ”bra, bra”. Är det medeltidshistoria får man ungefär samma reaktion, ibland med kommentaren om att medeltiden är väldigt spännande eftersom det handlar om kungar och krig.

Säger man däremot att det är genushistoria, då har man glatt öppnat sig för kritik. Och nu talar vi inte bara om kritik från Anonym på internet – vilket det kommer drösar av – utan om ”skojiga” skämt inom akademien. En klapp på huvudet och ett ”jasså du är sån”. Ett ”tona ner de feministiska bitarna bara” eller ett ”det är ju inte ett riktigt ämne”, ”genus är väl bara för arga kvinnor”, ”bäst att du inte säger något om genus”. Unt so vidare. Då återstår bara frågan; hur i hela helvete ska man kunna studera äktenskapet – den av nästan samtliga medeltidsforskare klassade som mest betydelsefulla ekonomiska och sociala faktorn – utan att tala om genus? Hur ska man kunna förklara och problematisera kvinnors begränsade juridiska rättigheter – som ingen medeltidsforskare ifrågasätter – utan att tala om genus?