En av de där sakerna som alltid tycks komma upp när man diskuterar genus är att alla feminister och alla genusvetare eller annat löst genuspack tror att kön skapas – att kön inte är något man föds med. Jag vet inte riktigt var den idén kommer ifrån, men för första gången hörde jag den nu sättas i samband med Judith Butlers tankar om genus som performance och kanske är det där någonstans som det har blivit fel. För det Butler menar med genus som performance är att man förvisso föds med ett biologiskt kön men att genus skapas, omförhandlas och upprätthålls genom yttre påverkan – framförallt språk – snarare än inre och att även den som föds med ett visst kön kan leva ett annat genus. Det vi ser som en man eller som en kvinna är alltså beroende av kulturen, inte av biologin.
När man betraktar historien framstår detta som helt självklart. Som ett exempel kan vi ta Largillieres målning från slutet av 1600-talet. Här ser vi de manligaste männen, manligheten personifierad, de absoluta alfahannarna. Topdog. King of the Hill. The Man.
I 1600-talets Frankrike hade alla känt igen den här manifestationen av genus som den yttersta manligheten. Idag hade reaktionen knappast blivit den samma. Kläderna, poseringen, mouchen, håret, sminket – allt med den här bilden säger att det är kvinnor. Typ så här:
Det vi uppfattar, det vi reagerar på, är en manifestation av vårt biologiska kön – det som kallas för genus. Beroende på vilket biologisk kön man föds med förväntas man göra olika saker. Vissa saker kanske kommer naturligare än andra och det kan ha samband med sådant som hormoner, men det förhindrar inte att genus är performance. En del forskning har visat att små flickor föredrar dockor framför bilar, men det betyder inte att att flickor är mer lämpade som sköterskor och män som läkare, eller att kvinnor skulle bli dåliga bilmekaniker – det är samhälleliga förväntningar; genus som performance.
Vad som har ansetts passande, vad som varit rätt mall för att leva ut ens biologiska kön är kulturellt betingat. De här sågs som okvinnliga kvinnor på sin tid i början av 1900-talet, trots att allt vi tror oss veta om kvinnor idag säger att det nog inte blir mycket tydligare kvinnligt än så här; i dag uppfattar vi dem som kvinnor. Men de här kvinnorna betedde sig inte som kvinnor. De slogs mot poliser, sa fula saker, trodde att kvinnor skulle platsa på universitet och rent av att kvinnor förtjänade en egen röst. Det här var kvinnor som var så okvinnliga att de var skrattretande för de gick emot kvinnans natur. De här räknades inte som riktiga kvinnor.
Så när folk i dag kommer och säger att genusvetenskap bara är skit för att det faktiskt är skillnad på könen så blir jag rätt trött. Alltså, ingen säger att det inte är skillnad på könen. Men att samtidens syn på genus – syn på manligt och kvinnligt – påverkar hur kön manifesteras – hur man visar att man är man eller kvinna – det är fullkomligt självklart. Visst påverkas vi av biologi, men människan är också en kulturell varelse som gång på gång trotsar biologiska betingelser för sin kulturella tillhörighet. Och det är här som talet om människan som biologisk varelse och styrd av sina hormoner blir synnerligen problematiskt. För om människan borde fungera på ett särskilt sätt på grund av biologin så skulle det inte finnas en sådan enorm variation på manifestation av genus, varken över tid eller rum. Och om människan ska fungera på ett visst sätt om allting är som det ska betyder det att alla som inte fungerar så är anomalier. Med ett sådant synsätt blir exempelvis transsexuella, homosexuella och bisexuella i dag avvikande från vad en människa ska vara, och det är farligt. För om man tittar på historien, på damerna på bilden ovan exempelvis, och tänker på alla de manifestationer av genus som inte kan förklaras av biologi eller av ett naturligt ”rätt” eller ”fel” så förstår man vikten av att studera genus och av bland andra Judith Butlers tankar om genus som performance. Det biologiska könet kanske förblir konstant, men manifestationen förändras.
Hit och dit och tillbaka igen 
De rikaste 1600-talsmännen markerade sin status genom att INTE se ut som män, de visade att de hade råd. Sånt påfåglande hittar du nog inte bland allmogen på den tiden. Den röda tråden du ska titta på genom historien är väl snarare att män värderas efter duglighet, där ärvda pengar kan vara en fribiljett till sån status.
Hur menar du när du säger att de markerade sin status genom att inte se ut som män?
De visar att de inte behöver arbeta och sånt som vanliga män sysslar med, utan att de har råd att hålla på och fjolla sig.
Nej. Du missar hela poängen. Det där ÄR manliga män. De höll inte på och ”fjolla sig”. Det där är högt uppsatta ämbetsmän och officerare. Den man som ville ta sig någonstans i världen skaffade sig en peruk, ett par högklackade röda skor och smink. Alla män hade säkert inte målet att nå toppen, men det där var den ultimata manligheten, det som var på modet för män.
Du måste glömma utan och se vad som är orsak och verkan. Det är deras status som gör dem manliga, inte deras peruker. Statusen är orsak, perukerna är verkan. En fattig man fick inte status för att han tog på sig en peruk.
*ytan
Det är ju långt ifrån självklart vad som är orsak och vad som är verkan. Deras status är beroende av peruken och stilen – symboler för statusen. En fattig man kunde inte få status UTAN att ta på sig en peruk om vi säger så. Men faktum kvarstår alltså; den utstyrseln sågs inte som fjollig av någon sorts ”riktiga män” som var arbetare.
Påfåglandet är klassmarkör, inte genusmarkör
Jag förstår hur du tänker, tror jag. Självklart påverkar klass, absolut. Men under 1600-talet så beskriver man den perfekte mannen och det är en adelsman, i all sin ståtliga glans.
Självklart var den perfekte mannen adelsman. Men det var inte adligheten som gjorde honom perfekt, utan dugligheten. De allra dugligaste männen blev adlade om de inte redan var det. Jag mötte min gamla faster igår, för första gången på 30 år, och hon har släktforskat ända bak till 1440. Hon berättade att vi är släkt med Erik Dahlberg, en av 1600-talets dugligaste män i Sverige. Peter Englund har skrivit två tegelstensromaner om honom. Dahlberg såg på äldre dar ut ungefär som påfåglarna på din bild, men han föddes inte adlig, utan adlades först efter att han visat sin duglighet i kronans tjänst.
De markerade alltså sin status genom att inte se ut som ”arbetarklassmän” De markerade sin status genom att klä sig i dyra kläder, peruker och sminka sig. De kunde utöva makt över de ”vanliga” männen eftersom de hade ekonomiska resurser men även ett övertag vad gällde utbildning och inflytande.
Eller kanske menade du DIN bild av hur män borde vara?
Jag har ingen åsikt om hur 1600-talsmännen borde vara, det är redan försent att ändra på.
Men du sa ju att de rika inte såg ut som män, då måste du väl ha haft en åsikt om hur män skulle se ut eller hur? 🙂
Med ‘män’ menade jag förstås en majoritet av männen på den tiden. Allmogen. Hur de männen såg ut har Charlotte i sin Apex Fallacy inte berättat. Men jag har som sagt ingen åsikt om hur män på den tiden ‘borde vara’.
Bra skrivet Charlotte! För övrigt har ju konstruktionismen (som ju inte ligger jättelångt från performativitetsteori alla gånger) lite olika inriktningar. Vissa riktningar pratar mest om socialisation, medan andra har mer poststrukturalistiska drag. Det tror jag kan förvirra ibland. Jag jobbar ju i ett helt annat sammanhang än du, men som jag använder ‘konstruktion’ så är det överhuvudtaget ingen motsats till biologi, för biologi konstrueras också socialt. Sjukdomar, svält, död, bord och stolar konstrueras. Det är det vi gör när vi pratar om dem. I vetenskapliga sammanhang är detta inget konstigt, men börjar man säga sådant ‘bland vanligt folk’ så uppstår ganska ofta förvirring och ilska (‘menar du att svält inte finns på riktigt?!’). Och det kanske inte är så konstigt egentligen.
Nej, det är inte konstigt alls. Det blir ibland väldigt abstrakt och svårhanterligt om man inte jobbar med det. Men att de flesta av oss som arbetar med genus i någon form inte ser biologi som genus motsats, det borde inte vara så svårt.
Eller hur! Det upprepas ju liksom gång på gång på gång.
Nu är jag ju endast intresserad på hobbynivå men om jag skulle beskriva hur en evolutionsbiolog/psykolog ser på samverkan mellan arv/genetik och miljö/genus/socialt konstuerade beteenden så skulle jag göra följande generalisering.
Det finns ett ramverk av beteendemönster hos människan som har förändrats genom evolution under miljontals år. De beteendemönster som har gynnat överlevnad och reproduktion har skalats fram och förändrats långsamt på grund av förändringar i yttre förhållande (miljö) så som teknisk utveckling (när människan började tillverka vapen etc. En given grundfaktor är the parental investment theory men innebörden att eftersom det är kvinnan som investerar mest kraft och säkerhet vid reproduktion är det även kvinnan som är den mer kräsna vad gäller partnerval (bl a på grund av att kvinnan är mycket mer begränsad i hur många barn hon kan få). Detta innebär att det är mannen som i mycket större utsträckning måste visa sig mer lämplig än andra män, vilket genom evolutionen har gynnat de mer extrema männen framför genomsnittsmannen. Man brukar även säga att gruppen män är överrepresenterad i alla extrema beteenden, både positiva och negativa sådana. Tävlinginstinkt har premierats mycket mer hos män än hos kvinnor.
Samtidigt har den samhällsform vi ser idag endast funnits i några tusen år och dagens moderna samhälle med relativ fred, välstånd, mat i överflöd och trygga sociala förhållanden (i relativ mening) i något hundratal år. Det är ingenting i evolutionssammanhang. Vad gäller människans gener så är det i princip ingen skillnad mellan dagens människa och en stenåldersmänniska. Och det är det genetiska ramverket som styr våra beteenden.
Men dessa har alltså vuxit fram genom att olika beteendemönster har varit olika gynnsamma, vilket såklart är en extern miljöfaktor. Ingen kan ju säga att vi endast är våra gener, eftersom de formats av miljön (om man inte vill hävda att samma slags gentiskt betingade beteende fanns i några fåcelliga organismer i havet för några miljarder år sedan).
Däremot så blir ju frågan knivigare vad gäller dagens människa med sin genetiska ram och dagens miljöer. Hur mycket påverkar dagens miljöer vilken slags människa vi blir? Troligtvis rätt mycket, skulle nog de flesta biologer säga. Vi triggas ju garanterat igång av yttre förutsättningar idag, men hur våra beteende hanterar de yttre förutsättningarna tror jag styrs väldigt mycket av hur motsvarande skulle hanterats för några miljoner år sedan.
Jag personligen tror ju att ovanstående förklarar rätt mycket av den överrepresentation av endera könet vi ser på massor av platser i samhället.
Jag försöker förstå hur en genusvetare ser på samhällefenomen och skulle uppskatta input. Om vi tar några av de vanligaste (och träligaste) frågorna om gruppskillnader i representation vid bolagsstyrelser och gruppskillnader i lönemassa. Jag antar att en genusvetare inte nöjer sig med att konstatera annan fördelning än 50/50 och säga ”könsmaktsordning/genusordning, jajamän, förtryck och diskriminering!” utan försöker hitta orskare till skillnaderna. Vad tittar man på?
Blev säkert långt och flummigt men jag hoppas någon poäng gick fram.
Och en av poängerna jag nog inte gjorde så tydlig var att en evolutionsbiolog knappast heller kan säga att genus (eller annan miljöpåverkan) är motsatsen till biologi/gener eftersom det genetiska ramverket har skapats genom en växelverkan mellan biologi och miljö.
Jag tycker Charlottes inlägg fokuserar för mycket på ytan och glömmer det som verkligen räknas.
Ska man försöka hitta någon slags universell mansnorm, som sträcker över både tidsålder, samhällsklass och kultur, så kan man säga att en man ska vara stark, trygg, hederlig och arbetssam. Ha förmåga att försörja och beskydda. En sån man vinner respekt och status bland både män och kvinnor. Och det är förmodligen biologiskt/evolutionspsykologiskt betingat. En sån man vill andra män ha vid sin sida när fienden kommer och kvinnor vill ha honom som far till sina barn.
Och en rik man som inte lever upp till allt det där, kan ändå behålla sin status genom att anställa andra män som gör det åt honom. Den som är både fattig och svag vill ingen ha, varken män eller kvinnor.