Så det här med att åka till ett jobb är förvånansvärt svårt när man varit förskonad ifrån det i ett par år. Därför gick jag upp i riktigt god tid, packade noga alla barnens saker, fick frukost i dem utan hot och hade oss alla i bilen med tre minuter till godo. När vi anlände till Vilhos skola står det stora bussar på parkeringen.
Börjar. Ana. Oråd.
Bakom bussarna finns ungefär sjuttitolv tusen förväntansfulla ungar med skidor. Och så mitt barn. Utan skidor. Och det där med att lämna sin älskade skidlösa unge mitt bland alla skidförsedda ungar, med den otrevliga insikten att om inte bussarna och alla andra barnen är ute i jävligt god tid är den där heldagsutflykten till skidspåret förmodligen inte på den onsdagen man själv fört in det i kalendern. Det är inte kul. Inte alls. Särskilt inte när man nästintill alla andra dagar hade haft möjlighet att rätta till misstaget för att man inte har några tider att passa men just den dagen ser minuterna tills man borde stå väl förberedd inför ett klassrum fyllt med möjligen inte så motiverade elever bara flyga iväg. Och man i bilen fortfarande har kvar en unge som borde levereras till ett annat ställe.
Och så sväljer man gråtklumpen i halsen över att man är världens mest förkastliga moder, hoppar in i bilen och fräser iväg.
Bara för att mötas av de stora bussarna på parkeringen. Och ungefär sjuttitolv tusen ungar med jävla skidor (och en utan). Som blockerar utfarten. Sedan vi snirklat oss ut dedikerades resten av bilfärden åt att förklara för Tilda att det egentligen inte är ok att skrika men för i helvete flytta på er era jävla idioter åt folk. Egentligen. Och på att förbereda Tilda på att jag kommer att behöva väldigt snabbt kasta in henne och alla hennes grejer och att hon själv får hänga sakerna på plats för att jag helt enkelt inte hinner.
Springande i högklackat på isgata med Tilda i ena handen och mer packning än vad ett barn egentligen skulle behöva för en dag på dagis i den andra handen möter jag så en pappa som lite uppmuntrande säger något kul om hur bråttom jag har. Och ett:
– Så har ju barnen pulkadag också i dag!
Fu-uck.
Hit och dit och tillbaka igen 
Jag tycker väldigt synd om dig. Hatar själv att vara stressad och blir det lätt när jag ska göra ‘nya’ saker (typ första föreleäsningen på terminen eller bara åka hemhem). Stackars stackars. Hur gick det? Hade studenterna stuckit när du kom?
Nädå, jag kom fram med två minuter till godo. Svettig och stressad, utan nycklar, utan pennor och utan lösenord till datorn…
Kan dom inte bara sitta där i klassrummet och läsa snällt i en och samma bok tills dagen är slut?!
Skidor. Skridskor. Pulka.Handduk.Jumppakläder.Lappar. Frågeformulär: Hem och Skola. Läxor. Pennorna. Extra vantar. Extra strumpor. Inneskor.Uteskor. Tunn mössa vid skidning. Tröjan efteråt.Diktamen.Hälsogranskning. Finska ordförhör. Kaveri hem. Varm kakao. Kvartssamtal(värst av allt och FULLSTÄNDIGT MENINGSLÖST att skynda till skolan för att sitta i en halvtimme och lyssna på väggklockan och läraren som säger att allt är bra, inte finns det någonting extra som vi borde prata om……………………………..
Jo, det är ibland lite väl mycket att försöka komma ihåg…
Du är i gott sällskap. Hoppas det löste sig och hejaheja för att du säkerligen rockar både som morsa och som lärare. I morgon är dagen glömd, eller så får du i all evighet höra hur du var morsan som ALLTID missade skiddagar och sånt. I bästa fall lär sig glina att hålla reda på sina egna skiddagar. Hur som helst är du inte den enda föräldern i världshistorien som missat skiddagar, knappast ens i Vilhos skola i dag, om du är till någon tröst. Jag kommer säkerligen också att lyckas med det, och jag lovar att blogga om det.
Han hade fått låna skidor och hade skidat typ 7 km. Var riktigt nöjd med sig själv när han kom hem!
Nej men fy, vilken jobbig start på dagen! Nu är ju inte Vilho så gammal, men har de inte pratat om det i skolan dagen innan? Är det inte då naturligt att när man kommer hem säga något om det till sina föräldrar? Jag tycker att du ska fördela ut lite skuld i stället för att ta allt själv, även om jag riktigt känner paniken och illamåendet som uppstod.
När vi kom till skolan och jag såg bussarna sa jag något i stil med ”shit, undrar vad alla bussarna är till för” och han tittade på mig som om jag var dum i huvudet och sa ”men vi har ju skiddag idag ju”. Men det var liksom lite sent då.
Åh, fy, jag kan tänka mig hur det kändes. Vi är familjen som alltid är försenad. Som glömmer bort att ta med plastfickor till förskolan fast vi blivit påminda om det otaliga gånger. Som glömmer bort att ta med nya innetossor när de gamla blivit för små. Som glömmer Lovis skolväska hemma varannan dag.
Och det värsta av allt: för ett par veckor sen, när Caj var hemma med Idun, som var sjuk, skulle jag ta en paus från jobbet mitt på dagen och åka iväg för att hämta Lovis. Och jag GLÖMDE HENNE! Min telefon var på tyst och nästan en timme senare än planerat kom nån från jobbets kontor och meddelade att min dotter satt och väntade på att bli hämtad. Och jag blev så förkrossad att jag fem minuter senare stortjutande stövlade in i rektorns kansli, ylande ”förlåt! förlåt!” åt mitt stackars barn… som inte tyckte ett dugg synd om sig själv utan som var nöjd över att ha fått vara på eftis (det får hon aldrig annars vara) och över att ha fått titta på rektorns alla papper i hans kansli. (Det kan också hända att jag hade klarat av att behärska mig lite bättre om det inte var min farbror/gudfar som var rektorn. Han berättade godmodigt att det verkligen inte är första gången nån glömmer ett barn).
Så nu vet du. Att glömma en skiddag är inte så farligt i jämförelse.
O-M-G.
Kan tänka mig att det där är en sån där grej som kommer att sitta med dig vääääldigt länge. Jag minns fortfarande när jag för ett par år sedan levererade min lille tomte till dagis luciatåg just när tåget tågade tillbaka från sitt framträdande. Mammahjärtat ba’ *KRÄCK*.
Har jag sagt att det är skönt med vuxna barn?
Men jag minns i och för sig när de var små. Det glömdes dagar hit och dit då också. 😉
Det verkar vara ganska vanligt, jo. Men den dagen man själv står där är det ändå tungt. Men snart är de åtminstone så stora att man kan börja skylla på dem. 😉