Vardagslivet

Årets mamma

Så det här med att åka till ett jobb är förvånansvärt svårt när man varit förskonad ifrån det i ett par år. Därför gick jag upp i riktigt god tid, packade noga alla barnens saker, fick frukost i dem utan hot och hade oss alla i bilen med tre minuter till godo. När vi anlände till Vilhos skola står det stora bussar på parkeringen.

Börjar. Ana. Oråd.

Bakom bussarna finns ungefär sjuttitolv tusen förväntansfulla ungar med skidor. Och så mitt barn. Utan skidor. Och det där med att lämna sin älskade skidlösa unge mitt bland alla skidförsedda ungar, med den otrevliga insikten att om inte bussarna och alla andra barnen är ute i jävligt god tid är den där heldagsutflykten till skidspåret förmodligen inte på den onsdagen man själv fört in det i kalendern. Det är inte kul. Inte alls. Särskilt inte när man nästintill alla andra dagar hade haft möjlighet att rätta till misstaget för att man inte har några tider att passa men just den dagen ser minuterna tills man borde stå väl förberedd inför ett klassrum fyllt med möjligen inte så motiverade elever bara flyga iväg. Och man i bilen fortfarande har kvar en unge som borde levereras till ett annat ställe.

Och så sväljer man gråtklumpen i halsen över att man är världens mest förkastliga moder, hoppar in i bilen och fräser iväg.

Bara för att mötas av de stora bussarna på parkeringen. Och ungefär sjuttitolv tusen ungar med jävla skidor (och en utan). Som blockerar utfarten. Sedan vi snirklat oss ut dedikerades resten av bilfärden åt att förklara för Tilda att det egentligen inte är ok att skrika men för i helvete flytta på er era jävla idioter åt folk. Egentligen. Och på att förbereda Tilda på att jag kommer att behöva väldigt snabbt kasta in henne och alla hennes grejer och att hon själv får hänga sakerna på plats för att jag helt enkelt inte hinner.

Springande i högklackat på isgata med Tilda i ena handen och mer packning än vad ett barn egentligen skulle behöva för en dag på dagis i den andra handen möter jag så en pappa som lite uppmuntrande säger något kul om hur bråttom jag har. Och ett:

– Så har ju barnen pulkadag också i dag!

Fu-uck.

Vardagslivet

Ibland känns det som om han inte känner mig alls

Vi dricker en kopp kvällste, jag och min högt vördade älskade make.

Maken: So, do you want some apple cake?
Jag (glatt överraskad): Sure! I’d love some! Can’t believe you made cake!
Maken (går till skafferiet): What? No. I mean, you made some cake.
Jag (med illa dold besvikelse): But that was two days ago.
Maken (letar i skafferiet med en självsäkerhet han borde ha förstått är dödsdömd): Yeah, but there was some left then.
Jag (försöker prata långsammare och tydligare): But. That. Was. TWO DAYS AGO.
Maken: Oh.