Etikettarkiv | Och så gick det liksom utför därifrån

Eller kanske det bara är mannen som utvecklas.

Det blir sällan lika uppenbart hur stark den manliga normen är i vår uppfattning av människans utveckling som när man försöker googla bilder på tidigare utvecklingsstadier. Det finns alltså inte en enda bild där utvecklingen representeras av något annat än män.

 

 

Och så där fortsätter det in absurdum. Men vad har det för betydelse då? Är det inte ganska typiskt rabiata feminister att haka upp sig på sånt här, va? Grejen är den här: Det återproducerar männens dominans och mannen som norm – det grundläggande, äkta, som allt ska relateras till. Det är som om Bibelns idé om att kvinnan skapades från mannens revben styr även avbildningarna av evolutionen. Mannen utvecklades. Kvinnan fanns någonstans där i skuggorna.

Ljusglimtar i kaoset

Just nu är det totalt kaos. Jag vet inte hur man ska kunna beskriva det på något annat sätt. Vi har ett halvt köksgolv. Vi har tapet över hela golvet (men inte på väggen). Vi har fortfarande varken disk-eller tvättmaskin och varenda vrå är fylld med byggdamm på besök hos det vanliga småbarnsfamiljsdammet. I går, när Tilda plötsligt fick ordentligt dålig mage och jag dessutom (medan jag tröstade henne där hon hängde över toalettkanten) hittade en lusjävel i hennes hår och såg framför mig ytterligare avlusning och därtill magsjuka i ett hus utan dusch och tvätt höll jag på att ge upp.

Jag kände mig lite som den där duvan förra veckan som när jag skulle svänga ut på motorvägen synnerligen målmedvetet attackerade min bil. Ibland tar man sig helt enkelt an lite väl mycket.

Men det går framåt. Vi har ett badrumsgolv (yeee!!) och imorgon ska jag börja tapetsera köket. Både rörmokaren och byggaren som vi har är genier som snabbt och effektivt ordnar allt som behövs. Och trädgården hörrni. Trädgården. Det här är ju första våren vi tillbringar här ute och det är så förkrossande vackert att man inte vet om man ska gråta eller tillägna den en sonett. Bara det här att ha tillräckligt med påskliljor för att kunna plocka in en bukett. Att marken under de krokiga gamla äppelträden (som förresten är fem före att börja blomma nu) är så vit av vitsippor att det inte ens går att fånga det på bild. Att gräset inte är grönt utan blått av scilla. Det är sånt man får försöka hålla sig fast vid.

IMG_0637-20140423  IMG_0673-20140423 IMG_0674-20140423IMG_0666-20140423

Husets herre är förstås och jobbar för vem ska annars finansiera mitt shoppande, va?

Det ringde på dörren. Det var en försäljare som ville sälja helikopterbilder av vårt hus. Jo. Han ville sälja mig bilder av mitt hus. När han inte tyckte att jag svarade tillräckligt bra på hans försäljarfrågor om huruvida jag kände till vilka fantastiskt fina tavlor man kunde få av bilderna de tagit av vårt hus frågade han om jag möjligen hade husets herre inne.

Nej, svarade jag. Och vi vill inte köpa några bilder så länge taket ser ut som skit ändå.

Det är inte direkt första gången jag blivit ombedd att kalla på husets herre av folk som kommit och knackat på dörren. Kanske jag bara ser så ung ut att de tror att jag är dottern i familjen. Jag kan tänka mig en sådan förklaring. Men det finns någonting så oerhört provocerande i hela begreppet husets herre (”isäntä” på finska) i min värld. Det symboliserar kvinnlig underordning, heteronormativitet, manlig auktoritet och patriarkat i ett och samma föråldrade paket.

Stackars försäljare. De vet nog knappast ens vad som hände.

 

En bra sak och en dålig

Dålig sak: Min högt vördade älskade make tog med min bilnyckel när han åkte till jobbet så jag fick ta taxi till jobbet.

Bra sak: Min högt vördade älskade make tog med min bilnyckel när han åkte till jobbet så jag fick ta taxi till jobbet och fick, då när jag inte själv ens får hålla i ratten, äntligen chansen att knäppa ett foto på den underbart vackra nejden.

20130304-123057.jpg

Det där med att skämta på rätt ställen

Jag tycker själv att jag har blivit bättre på att tajma mina skämt allteftersom jag blivit äldre. Inte så att jag slår in slapsticks med exakt rätt fördröjning för maximal effekt, utan så att jag har blivit bättre på att hålla käft. Men de senaste dagarna har det ändå inte alltid gått helt bra och jag har alltför många gånger funnit mig själv stå där i ett rum som plötsligt är knäpptyst och tillsammans med alla andra undrat vem i helvete som skulle säga något så korkat.

Som när jag skulle kopiera ett papper till några elever och min hjärna gjorde den omedelbara och självklara kopplingen mellan ”kopieringsmaskin” och ”rumpa” och jag kanske eventuellt inte gjorde den kopplingen enbart med min inre röst.

Eller som när jag skakar hand med en reporter som varit och intervjuat Magnus och håller kvar hennes hand lite för länge samtidigt som jag med dov röst mumlar ”samma hand som skakat Magnus hand”. En situation som inte direkt lättades upp av att jag därefter påpekade att det var ett skämt så många gånger att det blev för många.

Eller som när jag, maken och en mäklare går runt och tittar på ett gammalt hus. Maken klättrar uppför en stege upp på vinden varpå jag väser till mäklaren ”fort, vi låser och sticker”. En fullkomligt normal kommentar min inre röst skulle kunna kläcka, men som när den kommer ut i ett gammal hus där två för varandra okända kvinnor står och väntar på någon på en vind kanske inte faller riktigt väl ut. Om vi säger så.

Eller som när jag strax ska sätta mig ner för en intervju omkring näthat och om varför män verkar vara så arga på kvinnor, min make kommer hem och börjar förbereda kvällsmaten och jag glatt pekar på honom och säger ”titta vad bra jag har tränat honom”. Ett citat som sedan går i tryck. I en artikel. Om det märkliga i att män är arga på kvinnor.

Skämt gör sig sällan bra i tryck. Skämt som är en liten del av en intern jargong gör sig ännu sämre i tryck. Lägg sedan till att jag har vad som närmast måste betraktas som en åkomma; att inte skilja på inre och yttre röst riktigt så ofta som vore önskvärt. En dag kanske jag lär mig att inte alltid försöka vara rolig, och på bloggen, när jag har möjlighet att gå tillbaka och ta bort skämt som faktiskt inte borde förekomma i skrift, gör jag det ofta. Men så kommer de där gångerna där någon av alla mina grodor hamnar i tryck någonstans, och då hoppas jag att ni vet att det är en groda. Att ni känner mig tillräckligt väl för att veta att jag inte på allvar tror att jag tränat min man det minsta mer än vad han har tränat mig, och att ni har lärt känna min man tillräckligt väl för att kunna föreställa er hans inte alldeles politiskt korrekta reaktion på min träningskommentar trots att denna aldrig nådde trycket.

Årets mamma

Så det här med att åka till ett jobb är förvånansvärt svårt när man varit förskonad ifrån det i ett par år. Därför gick jag upp i riktigt god tid, packade noga alla barnens saker, fick frukost i dem utan hot och hade oss alla i bilen med tre minuter till godo. När vi anlände till Vilhos skola står det stora bussar på parkeringen.

Börjar. Ana. Oråd.

Bakom bussarna finns ungefär sjuttitolv tusen förväntansfulla ungar med skidor. Och så mitt barn. Utan skidor. Och det där med att lämna sin älskade skidlösa unge mitt bland alla skidförsedda ungar, med den otrevliga insikten att om inte bussarna och alla andra barnen är ute i jävligt god tid är den där heldagsutflykten till skidspåret förmodligen inte på den onsdagen man själv fört in det i kalendern. Det är inte kul. Inte alls. Särskilt inte när man nästintill alla andra dagar hade haft möjlighet att rätta till misstaget för att man inte har några tider att passa men just den dagen ser minuterna tills man borde stå väl förberedd inför ett klassrum fyllt med möjligen inte så motiverade elever bara flyga iväg. Och man i bilen fortfarande har kvar en unge som borde levereras till ett annat ställe.

Och så sväljer man gråtklumpen i halsen över att man är världens mest förkastliga moder, hoppar in i bilen och fräser iväg.

Bara för att mötas av de stora bussarna på parkeringen. Och ungefär sjuttitolv tusen ungar med jävla skidor (och en utan). Som blockerar utfarten. Sedan vi snirklat oss ut dedikerades resten av bilfärden åt att förklara för Tilda att det egentligen inte är ok att skrika men för i helvete flytta på er era jävla idioter åt folk. Egentligen. Och på att förbereda Tilda på att jag kommer att behöva väldigt snabbt kasta in henne och alla hennes grejer och att hon själv får hänga sakerna på plats för att jag helt enkelt inte hinner.

Springande i högklackat på isgata med Tilda i ena handen och mer packning än vad ett barn egentligen skulle behöva för en dag på dagis i den andra handen möter jag så en pappa som lite uppmuntrande säger något kul om hur bråttom jag har. Och ett:

– Så har ju barnen pulkadag också i dag!

Fu-uck.