Etikettarkiv | Jobbet

Den ljusnande framtid

Hörrni jo alltså det är en pikuliten grej jag kanske har glömt bort att berätta. Jag är inte kvar vid Helsingfors Universitet.

Lugn, lugn. Jag ska absolut fortsätta med forskningen så länge finanserna tillåter det (och förmodligen ännu längre), vilket i nuläget är åtminstone till slutet av år 2021. Men jag är gästforskare vid Åbo Akademi, nordisk historia, resten av året. Som ni säkert gissar så har det hittills inte förändrat mitt dagliga arbete nämnvärt eftersom allting fortfarande är stängt och jag jobbar hemifrån, och jag kommer även i fortsättningen att pendla, men det känns jättekul att byta forskningsmiljö lite.

Jag älskar Helsingfors, och jag älskar universitetet, men… och jag vet inte hur jag ska skriva det här för det känns lite som att skvallra på sin käraste, men det finns en del saker i forskningsmiljön där som skulle gynnas av förbättringar. Min första officiella dag i Åbo kallade professorn mig till (digitalt) möte för att höra mer om min forskning, vilka förväntningar jag hade på dem och för att berätta vad de förväntar sig av mig. Ett sådant möte har jag inte varit på sedan… jag kan inte ens minnas när. Under studietiden tror jag. Det som kallades för höstslakten, när professorer och handledare kontrollerade hur långt man hunnit med avhandlingen.

Jag hann jobba vid Helsingfors universitet, med extern finansiering så att uni tjänade pengar på mig och i gengäld gav mig användarrättigheter till mejlen och en del program, i åtta år innan jag fick tillgång till ett arbetsrum. Efter att jag suttit i detta arbetsrum i tre månader förstod jag att det fanns ett fikarum. Det tog ytterligare ett år innan det uppenbarade sig att man i detta fikarum fick göra kaffe som uni stod för. Sånna här små saker liksom. En känsla av att inte riktigt höra hemma. Att röra sig i periferin.

Ser väldigt mycket fram emot min tid vid Åbo Akademi!

Jobbet

Jag ska jobba fast barnen har sommarlov hemma. Jag trodde inte att det skulle vara några större problem att få lite jobb gjort med två barn i huset. Och det hade det säkert inte heller, men för tillfället har vi sju barn i huset.

Då blir det svårt. Så kan vi säga.

Årets mamma

Så det här med att åka till ett jobb är förvånansvärt svårt när man varit förskonad ifrån det i ett par år. Därför gick jag upp i riktigt god tid, packade noga alla barnens saker, fick frukost i dem utan hot och hade oss alla i bilen med tre minuter till godo. När vi anlände till Vilhos skola står det stora bussar på parkeringen.

Börjar. Ana. Oråd.

Bakom bussarna finns ungefär sjuttitolv tusen förväntansfulla ungar med skidor. Och så mitt barn. Utan skidor. Och det där med att lämna sin älskade skidlösa unge mitt bland alla skidförsedda ungar, med den otrevliga insikten att om inte bussarna och alla andra barnen är ute i jävligt god tid är den där heldagsutflykten till skidspåret förmodligen inte på den onsdagen man själv fört in det i kalendern. Det är inte kul. Inte alls. Särskilt inte när man nästintill alla andra dagar hade haft möjlighet att rätta till misstaget för att man inte har några tider att passa men just den dagen ser minuterna tills man borde stå väl förberedd inför ett klassrum fyllt med möjligen inte så motiverade elever bara flyga iväg. Och man i bilen fortfarande har kvar en unge som borde levereras till ett annat ställe.

Och så sväljer man gråtklumpen i halsen över att man är världens mest förkastliga moder, hoppar in i bilen och fräser iväg.

Bara för att mötas av de stora bussarna på parkeringen. Och ungefär sjuttitolv tusen ungar med jävla skidor (och en utan). Som blockerar utfarten. Sedan vi snirklat oss ut dedikerades resten av bilfärden åt att förklara för Tilda att det egentligen inte är ok att skrika men för i helvete flytta på er era jävla idioter åt folk. Egentligen. Och på att förbereda Tilda på att jag kommer att behöva väldigt snabbt kasta in henne och alla hennes grejer och att hon själv får hänga sakerna på plats för att jag helt enkelt inte hinner.

Springande i högklackat på isgata med Tilda i ena handen och mer packning än vad ett barn egentligen skulle behöva för en dag på dagis i den andra handen möter jag så en pappa som lite uppmuntrande säger något kul om hur bråttom jag har. Och ett:

– Så har ju barnen pulkadag också i dag!

Fu-uck.

Nu är det bara lära sig på nytt

Så jag ska den närmaste månaden leka historielärare. Det är kul. Men ångesten alltså. Ångesten över att behöva vara på plats en viss tid, att förbinda sig att dagligen infinna sig när man vant sig vid att toffla runt hemma, den ångesten är inte att leka med. Dessutom tvingas man konfronteras med vissa… dåliga vanor man lagt sig till med när man inte gått ut på väldigt länge och helt ärligt inte är van vid att det finns folk runt omkring. Som att

– torka händerna på byxbaken trots att de möjligen är riktigt smutsiga för att man kanske råkade få smält choklad i handen
– gnugga sminkade ögon (panda-effekten ftw)
– pilla sig i näsan när man talar med folk (för det är inte längre endast via telefon som man talar)
– rapa, låtsas bli rädd för sitt eget ljud och sedan skratta högt
– träna moonwalks medan man väntar på kaffet
– prata med sin telefon för det är en smartphone och den förstår en
– skrika random saker för att se om det ekar

Hepp.