Vardagslivet

Det här med att vara rädd och att åka snabbt

I går var vi för första gången den här vintern och åkte skridskor (på annat ställe än ute på den isiga gården) och barnen älskar det! Med snoret rinnande över röda kinder staplar de fram på skridskorna och skriker förtjust ”titta mamma vad jag kan åka FOOOORT” och jag tittar och låtsas förfasas över hastigheterna och barnen har så fasansfullt roligt att blåa knän och mörbultad svanskota inte gör något alls. Vid mitt barndomshem hade vi under min uppväxt en prima skridskoplan kallad Plan. Där lärde Johan, som var mycket äldre och mycket bättre och som jag betraktade som skridskokungen, mig allt om att åka skridskor. Med en ängels tålamod drog han mig runt, runt på Plan medan jag höll i andra änden av hans hockeyklubba. Och uppe på Plan lekte alla ungar Under hökens vingar kom, vi åkte i kapp, vi körde runt med målen, vi hade som sport att köra så hårt mot planket att vi gjorde volter över det – med skridskorna käckt snurrande. När det var dags att åka hem, åkte vi på skridskorna nedför backen till huset. Tjong in i staket och så var man framme. Det var härliga vintrar!

I går var det barnen som åkte snabbast, och så här mellan mig och er – det var inga jättefarter direkt. En gång i tiden var jag rätt duktig på att åka skridskor. Inget isprinsesse-ämne direkt, men helt ok. Visst var det länge sedan jag åkte aktivt, så det är förstås förståeligt att det inte går riktigt lika bra som förut, men det stora problemet är något helt annat. Jag är rädd. Jätterädd faktiskt. Och när jag står där på mina skridskor och ser barnen älska åkningen med samma passion som jag gjorde en gång i tiden undrar jag hur i hela världen det blev så här. När blev jag så här rädd?

För det är inte bara åka skridskor jag är rädd för. Det samma gäller pulkaåkning, cykling, skateboarding, skidåkning, ridning. Typ allt. Någonstans har jag blivit vuxen och lärt mig att komma ihåg hur det känns att slå svanskotan i isen, falla av hästen, ramla på cykeln och skrapa upp knäna. Jag kommer ihåg alla de sakerna bättre än det där pirret i magen man får när man klarar det. Någonstans har jag lärt mig själv att glömma hur det känns när man helhjärtat hänger sig åt något med en viss smärtpotential och vet att det kommer att vara så roligt att det är värt det.

Så den här vintern ska jag åka skridskor ofta. Och riktigt, riktigt snabbt.

4 kommentarer på “Det här med att vara rädd och att åka snabbt

  1. Har du varit på Borgbacken på länge? Jag bara ryser när jag åker dit, vill inte åka i någo som helst maskiner längre. Huuu

    1. Jag har alltid varit den som står och väntar med allas väskor. Men det kan förstås också förklaras med att jag blir otroligt åksjuk. Till och med barnen vet det. ”Mamma ska inte åka med för hon bara spyr”. Och på Legoland förra året provade jag faktiskt en bergochdalbana och mådde så skit efter att jag aldrig kommer att göra om det.

Lämna ett svar till Charlotte Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s