Etikettarkiv | Underbara barn

Välkommen!

En av de nyanlända syriska familjerna vi umgås med har en son i sjuårsåldern. Han behövde kläder, särskilt vinterkläder. Eftersom jag redan har gjort mig av med allt i den storleken efter Vilho satte jag ut en kort förfrågan i en nätloppis för svenskspråkiga mammor. På nästan ingen tid alls hade givmilda mammor skrapat ihop allt vad en liten pojke skulle kunna behöva. Skor, overall, underställ, tröjor, byxor. Allt.

Och i en av påsarna låg det två vackra teckningar. Mitt i all ondska i världen växer det upp en ny generation, med öppna sinnen, öppna hjärtan. Det finns hopp för framtiden!

välkommen

Ulliga gulliga djur-dagen

I dag har barnen och jag haft total cute overload. Först åkte vi en god bit i bilen för att komma ut till en kaninuppfödare som vi ska köpa en kaninunge till Vilho ifrån. Vilho var (förstås, duh) helt begeistrad av den lille parveln. Om typ 3 veckor får vi hem honom. Kaninen alltså, Vilho fick vi ju hem direkt.

IMG_0105-20140322 IMG_0108-20140322Medan jag och Vilho stod och beundrade kaninungen som låg så stilla och tryggt i Vilhos famn gick Tilda med kaninuppfödaren för att titta på hästarna. Just som jag hade beslutat mig för att det var dags att sluta titta på kaninungen och börja titta efter min yngre människounge kom hon ridande förbi. Bästa kaninuppfödaren i världen, jag säger bara det! Helt otroligt trevlig ung tjej, fina välskötta kaniner och lite ridning på köpet. Gissa om barnen var nöjda!

IMG_0122-20140322Vi hade packat med oss matsäck och stannade vid en rastplats på vägen hem, för att käka nybakade korvmackor och några nävar lördagsgodis.

IMG_0126-20140322 IMG_0129-20140322

Därefter åkte vi direkt hem till Äggväktarna som numera snarast är Kycklingväktare. Jag har aldrig sett kycklingar på riktigt så här nära håll tidigare. En dag gamla är de och jestas vad söta! En av dem kurade ihop sig i mina kupade händer och somnade. Att ha en liten fågelunge sovande i handen alltså. Den känslan går ju inte ens att beskriva. Tillit. Trötthet. Überfluff.IMG_0146-20140322 IMG_0157-20140322 IMG_0163-20140322Någon frågade om rasen; dvärgkochin. Sånna med fjädrar på fötterna.

Praktiska lösningar – Tildas logik del typ 11

Vi drömmer om ett stort hus på landet. Jag vill ha en hönsgård, precis som Malin, en enorm trädgård, högt till tak, utrymme, luft att andas. Mer och större.

Jag (till barnen): Fatta vad härligt att ha egna höns, hörrni. Och små kycklingar. Och så får vi egna ägg!
Vilho: Och så ska vi tjugo katter till!
Jag: Njae, alltså…
Tilda: Och kaniner!
Vilho: Och ankor!
Jag: Ehh…
Tilda: Och kossor!
Vilho: Och tjurar!
Jag: Nj…
Tilda: Och hästar!
Jag: HÖRRNI! Ska man ha djur så ska man också kunna sköta om dem. Vi kan inte ha fler djur än vi hinner med att pyssla om. Vi skulle nog inte hinna sköta kossor och hästar och tjurar och ankor och allt det där.
Tilda (studsar som en pingisboll med ADHD): Ni måste först sätta ihop den där mammadelen och den där pappadelen och så blir det fler barn och så kan de hjälpa till att sköta djuren!

Tildas logik del 10: Hur man blir gravid

I bilen. Vi konstaterar att nästan alla vi känner väntar barn.

Tilda: Du mamma. Tänk om du får en baby i magen.
Jag (försöker att inte köra av vägen i blind panik): Nej herregud ändå! Inga mer babysar in den här familjen!
Tilda: Men tänk om det blir så ändå.
Jag: Men det blir det inte.
Tilda: Hur kan du veta det?
Jag (svär inombords): För att det är jag och pappa som bestämmer det.
Tilda: Men hur ska magen kunna veta vad ni tycker. Den har ju inga öron!
Jag (försöker förtvivla kväva skrattet och snärja mig ur diskussionen på ett mer pedagogiskt sätt än att locka med att vi köper en ny Barbie om vi bara kunde släppa det här ämnet): Jo alltså. Det behövs delar från både mamman och pappan för att det ska bli en baby. Och sätter man inte ihop de delarna, då kan det inte bli någon baby.
Tilda (tystnad)
Jag (djupare tystnad)
Tilda: Mammaaaa….
Jag (helvete): Ja, älskling?
Tilda: Hur ska jag då få en baby om jag gifter mig med en flicka?
Jag: Då får ni adoptera en baby.
Tilda: Hos barntjuvarna.
Jag: Nej. Det kallas barnhem. Därifrån kan man adoptera en baby.
Tilda: Vad bra! Det ska jag göra då!

Vilda flickor och snälla pojkar

I dagens Helsingin Sanomat finns det en kolumn som handlar om hur en väluppfostrad flicka inte lyder. Det är en bra kolumn, och om man kan finska ska man absolut läsa den! Barn ska få vara barn och bli starka av trädklättring, utmattade av vattenpölshoppning och inte bannade för att de inte kunde sitta still och vara tysta lika länge som vuxna. Jag har, som ni vet, en fyraårig flicka som heter Tilda. Hon är bäst i kvarteret på att hoppa i vattenpölar och lärde sig cykla ett år tidigare än alla andra. Det är en flicka som är snabb och stark och som vill att jag känner på hennes biceps varje gång hon ätit för ”NU har mina muskler vuxit, mamma”. Hon var två år när hon tog en pinne och drämde till de äldre dagispojkarna som tagit hennes hink. Hon var tre år när hon kastade sig från kanten på simbassängen med en lätt övertro på sina simkunskaper. Hon var fyra när hon sedan satt högst upp på den stora vattenrutschkanan och helt obekymrad över sin väna moders svindel och dödsrädsla svuschade ner innan någon hann säga nej. Det är inte bara en eller två gånger som jag fått höra att hon är vild på ett sådant sätt som inte anstår en liten flicka. Kanske folk blir lurade av att Tilda också älskar rosa prinsessklänningar, smink, glitter och väskor och tror att hon (liksom vuxna) uppfattar dessa som begränsningar av hennes rörelseutrymme och som yttre tecken på hennes inre mildhet och då är det klart att somliga blir besvikna över att hon sedan visar sig vara den som skrålar högst och skrattar rått åt tillrättavisningar hon anser obefogade.

Men trots att det finns ganska gott om just sådana som tittar på Tilda och tycker att hon är vild för att vara flicka, sådana där som Rosa Meriläinen beskriver i sin kolumn, är jag ganska övertygad om att Tilda kommer att klara sig riktigt bra. Världen är redo för flickor som tar för sig. Eller snarare, världen är redo för vem som helst som tar för sig.

Och ni vet att jag tycker att man ska få diskutera specifika genusproblem bara utgående från ett genus och slippa kasta in den där brasklappen med att andra också kan ha det svårt. Men i det här fallet vill jag ändå lyfta fram den andra sidan, pojkarnas sida. I kolumnen berättar Meriläinen om en bekant som blev glad över att hon skulle få en flicka eftersom hon förväntade sig att det skulle bli betydligt lättare att uppfostra en snäll liten flicka. Det är tragiskt för flickornas skull, visst, men vad säger det om de sociala förväntningarna på en liten pojke? Jo, är det en pojke kan man förvänta sig en stor dos trubbel. Pojkar bråkar, smutsar ner sig och lyder inte. Jag har, som ni vet, en sexårig pojke som heter Vilho. Han gick med på att ta av stödhjulen på cykeln två månader innan hans syster krävde att vi tog bort hennes också, trots att det är två års ålderskillnad. Vilho kan brodera mönster som är så svåra att dagispersonalen till slut inte kunde hjälpa honom med dem, han kan sitta i timmar och bygga LEGO och är vi på ett nöjesfält vill han i allmänhet hellre titta på än prova själv. Han kan ligga i sängen och mysa med mig nästan hur länge som helst men gömmer sig om det kommer gäster som förväntar sig kramar. Han är helt enkelt den tystare, mer betraktande typen.

Vad blir det av en ganska tyst och ganska snäll pojke i en värld där föräldrar känner lättnad över att få en flicka för att det inte blir lika svårt att uppfostra henne? Vad blir det av den som är tyst och snäll i en värld där bara framåtanda och utåtagerande premieras? Jag blir uppriktigt förbannad över hur man lägger genusspecifika förväntningar på små barn, och visst fräser jag till varje gång någon förfasas över revor i Tildas klänningar för att hon just hoppat ner från ett träd för så borde inte flickor göra, men jag blir betydligt argare över att någon förväntar sig att min älskade son, underbare, intelligente Vilho, ska spela hockey, bråka på skolgården och ställa till bekymmer bara för att han är pojke. På skolgården hör jag att ”i den klassen är det så många pojkar så inte konstigt att den är svår att hantera”. Men i det här samhället tror man ju att pojkar är jävliga så inte konstigt om de är svåra att hantera. Vilho och andra små pojkar som egentligen är tysta och snälla möts alltför ofta av vuxna med uppfattningen att de förmodligen innebär trubbel. De blir en självuppfyllande profetia.

Jo, det är ett problem att flickor förväntas vara tysta och milda. Ett jätteproblem faktiskt. Men de flickor som bryter mot flicknormen är betydligt mer accepterade än de pojkar som bryter mot pojknormen genom att vara just tysta och milda för det här samhället kretsar kring att man inte ska vara tyst och mild. Här ska man säga sin åsikt oavsett kontext och man ska stå upp för sina rättigheter även om man råkar stå på någon annan. Att bryta mot sin könsroll och bli något som samhället inte premierar, att bli snäll och betraktande, det kräver riktigt mod och betydligt större stöd än vad som ofta ges.

Barn måste få vara barn och det är härligt när de inte låter sig tyglas av vuxenvärldens genusförväntningar. Men det är hög tid att vi gör upp med den manliga normens totala dominans och säger att det är ok att vara tyst, ok att vara försynt och ok att vara vårdande – oavsett om man är pojke eller flicka. Ingen ska få tvinga min flicka att låta bli att göra saker hon vill göra. Men ingen ska heller få tvinga min pojke att göra saker han hellre låter bli.

Varför man vill vara Askungen

Helt utan att hon läser min blogg har Tilda valt att vid morgondagens fotografering på dagis ta på sig sin Askungeklänning. Vi sitter vid köksbordet och diskuterar detta.

Tilda (med just en sån där knyck med huvudet som Disneyprinsessor gör): Åh, mamma! I morgon ska jag vara Askungen.
Jag (i ett försök att vara uppmuntrande och pedagogisk): Njae. Du är ju dig själv. Du är ju Tilda och det är jättebra!
Tilda (blänger): Men jag VILL vara Askungen!
Jag (undrar en kort sekund om jag har gjort något fel som fått en prinsessfanatisk dotter): Varför vill du egentligen vara Askungen?
Tilda (så uppspelt att hon inte kan sitta still): Jo vet du vad! För att Askungen har muskompisar! Och Carina på dagis hon är jätterädd för möss och då kommer jag till dagis och så säger jag ”hej Carina det är bara jag” och så säger hon ”hej Tilda” och då (ställer sig upp på stolen och spänner ut händerna som klor) säger jag ba’ ”nä jag är Askungen” och då skriiiker hon!
Jag (förundrad tystnad)
Tilda (fnissar så hon håller på att ramla av stolen): Alltså Carina är helt jätterädd för möss! (kastar huvudet bakåt och skrattar så där bubblande som källvatten porlar)

När somliga (och vi ska nu inte nämna några namn) beklagar sig över småflickor som vill klä ut sig till prinsessor och spyr galla över dessa barns mödrar är det bra att komma ihåg att barn inte tänker lika inrutat som oss vuxna innan vi lärt dem det.