Att vara borta från barnen

I dag ingår ett oroligt meddelande om att vara borta från sitt barn i rapporten från Nickby. Själv sitter jag på ett hotellrum i Stockholm, så det där med att vara borta från barnen känns kanske lite extra relevant. Och här talar vi inte hur jobbigt det är för barnen; på gott och ont verkar de små liven klara frånvaro i några dagar riktigt bra. Nej, vi talar här om mammahjärtat som vill gå sönder bara vid tanken på att åka bort.

Michaela skriver om horrorn i att vara borta två nätter från barnet och en liten del av mig fnyser åt det. Två nätter liksom. Det är ju ingenting. Men egentligen minns jag ju hur hysterisk jag var över bara enstaka nätter i början (läs: de första fyra åren) och konstaterar att två nätter kan vara en evighet i bland. Själv trodde jag ju att jag skulle dö i somras när jag åkte till Durham och Leeds och omständigheterna gjorde att det blev totalt sju nätter borta. Jag var övertygad om att barnen knappt skulle komma ihåg vem jag var när jag kom hem, och att jag skulle ligga vaken och gråta hela nätterna, men jag sov som en stock utmattad av långa arbetsdagar och barnen kallade mig fortfarande mamma när vi sågs på flygplatsen.

Visst har det säkert lite med barnens ålder att göra också, det där med hur lätt eller svårt det är att åka bort ett tag utan dem, men jag tror också att det har att göra med hur van man som förälder är att lämna dem. Just där – i den där vanan – skulle jag vilja påstå att det finns en mycket stor och väldigt betydelsefull skillnad mellan pappor och mammor. Så länge det är mammorna som är hemma med barnen ens bara när papporna är på jobbet kommer papporna att få en vana att lämna barnen som mammorna saknar. Den vanan (som jag alltså tycker är väldigt nyttig i en lagom dos) gör sedan att pappan tycker att mamman är en tråkig tönt som inte ens vill lämna barnet för en romantisk hotellhelg, att mamman tycker att pappan inte älskar sina barn så mycket som hon gör, att pappan tycker att mamman går för långt i daltandet med barnen och inte bryr sig om honom och så stannar hon hemma och han åker bort och så blir det bara värre.

För jag tror inte att det skulle vara jobbigare för mamman att åka någonstans bara för att hon är mamma utan för att hon statistiskt sett inte har vanan inne. Därför tycker jag att det är oerhört hälsosamt att göra som Micaela i Nickby och säga att barnet inte mår dåligt av att man åker bort – it’s not you it’s me – och sedan bara göra det. Åka bort ett litet tag. Lära sig att förstå att man kan vara en bra förälder fast man inte är hemma alltid. Och sedan komma hem igen förstås.