Julens leksakskataloger rasar in. Barnen fröjdas och sitter dagarna i ände och ringar in vad de vill ha, med oroväckande lite förståelse för den avgörande skillnaden mellan att ”önska sig” och ”beställa”.
Vilho: Asså ba så du vet mamma. Den här julen kommer bli helt MEGADYR för dig.
Hit och dit och tillbaka igen 
Jag känner igen fenomenet! Igår fick jag en föreläsning om att antalet kryss vid en leksak visar hur mycket dottern vill ha den. Jag tycker att det ser ut som om det är mer kryss ju dyrare prylen är… 🙂
Det lär bli en dyr jul, som sagt… 😉
Mina har int snajat ännu att de där katalogerna är för att önska eller beställa. De härliga små tror att de är sagokataloger. Att man ska berätta sagor och berättelser kring bilderna. I ett par leksaker har den större sagt att ”toi olis kiva olla kotonakin” men… inga ringningar, inga kryss, inga tahtoo tahtoo tahtoo -skrik. Ännu.
Snart tror jag att andra barn i dagis har berättat sanningen åt mina.
Ja suck. Befolkningsregistret kunde ha lite överseende och inte dela ut ens kontaktuppgifter så vulgärt åt diverse leksakskatalogfirmor. Ja, jag vet att det finns ett ställe jag kan kontakta för att få slut på det men jag är nu lite sen och framförallt slö (läs: lat) när det kommer till sånt.
I vårt hus har dottern rivit sönder katalogerna och paketerar in de lösa sidorna till små paket åt oss. Frågar fortfarande var julen är.
Hahaha! Jo, en del sidor har blivit presentpapper här också, men bara de med babyleksaker.