Jag önskar att jag orkade skriva något smart med en massa statistik och siffror och annat som somliga verkar tycka är viktigt. Men just nu orkar jag bara inte. Det är bestämt att man ska göra om hela doktorandutbildningen. Det ska inte längre finnas finansiering för några nationella forskarskolor, finansieringen ska komma från annat håll. Jag vet inte riktigt vad de har tänkt sig. Allt det här rör pengar, och är det någonting som är alldeles solklart för mig så är det att det där med att lyckas som doktorand bara till en synnerligen begränsad del är en fråga om pengar.
Jag har haft finansiering via fonder sedan starten för drygt ett år sedan och jag vet att jag ska skatta mig riktigt lycklig över att fonderna har trott på mig tillräckligt mycket för att vilja ge mig pengar. Men universitetet då? Vad får jag därifrån, från den institution som kommer att tjäna pengar på min examen? Som har ett ekonomiskt intresse av att jag lyckas?
Arbetsrummet betalar jag själv och för tillfället är det ett rum hemma, eftersom universitetet trots tomma rum gör den (förmodligen korrekta) bedömningen att jag inte skulle kunna betala hyran. Datorn är min egen liksom alla program som är installerade på den. Skrivaren är betalad med delar av stipendiet, liksom papper, bläck, böcker och pennor och hade jag hellre velat sköta mina utskrifter och kopieringar vid någon av universitetets datasalar har jag 500 utskrifter och 0 kopieringar innan jag får betala för dem. Resor till och från universitetet, resor till arkiv, till seminarier, till konferenser betalas med mitt stipendium, precis på samma sätt som de kostnader som finns när man beställer kopior på arkivmaterial. Som doktorand har jag inte heller rätt till studerandesjukvården, tandvården, rabatterna på tåg och bussar, caféer eller matsalar, och jag har inte tillträde till personalmatsalen. Den sjukförsäkring till vilken 11% av mitt stipendium går, visar sig betala ut den allt annat än fantastiska summan av en femhundrafjortondedel av mitt stipendiebelopp med start på sjukdag nummer fem. Finansieringen från fonderna försvinner således ganska lätt på alla de saker som kostar pengar för att jag ens ska kunna göra vad jag har betalt för att göra, och det är en fullständig förutsättning att jag håller mig frisk.
Men pengarna är inte allt. Det går att få det att gå runt, trots att det inte är lätt. Vad jag önskar att universitetet skulle se är att jag är en resurs. Jag är en resurs som som någon annan betalar för. Jag är en resurs med en pedagogisk utbildning som vill undervisa. Att jag ens stått ut det första året är ett tecken på att jag är motiverad och driven. Det är hög tid att universiteten vaknar upp och inser att de som nu är doktorander är nästa generations professorer, lektorer och docenter och sluta behandla oss som check-rutor i en väv av statistik som någon gång ska ge universitetet pengar genom att ta examen. Vi ska vara tränade att ta över, utrustade med garnnystanet som hjälper oss att hitta vägen i den labyrint som är forskning och högre utbildning. Vi är generationen som ska bygga vidare på det fantastiska intellektuella arv en levande universitetsmiljö är.
Så hur kan det på något vis vara förnuftigt att tro att lite pengar skulle lösa våra problem? Problemet är inte att man inte som doktorand efter åratal av att vända på varje peng skulle klara av att få det att gå runt. Problemet är att det är svårt att se varför det skulle vara värt det. Vi stängs ute, får inte plats, får ingen del av den gemenskap ett universitet – universitas – ska bestå av för att någon förvandlar oss till statistik när vi borde få bli en del av den ljusnande framtiden. Genom att inte vårda sina doktorander sågar universitetet av den gren det sitter på, och vårdar doktorander gör man inte genom att applådera fondfinansiering, stänga sin dörr och vänta på ett katching från staten fyra år senare. Vårdar doktorander gör man genom att förstå och visa att vi är framtiden, att vi är en essentiell del av universitetet. Istället stirrar man på statistik, siffror och pengar.
Universitetet ska vara min alma mater. Jag är barnet som kastades ut med badvattnet.
Hit och dit och tillbaka igen 
Amen.
Jag är i den lyckliga positionen att min forskningsgrupp betalade lön åt mig (via Uni så jag fick all the benefits) det första året och nu då jag kommer tillbaka från mammaledigheten (fick dessutom lön dom tre första månaderna av mammisen av Uni, LYX!) så börjar min doktorskoleperiod som betyder att Uni fortsätter att vara min arbetsgivare och jag får lön och benefits ända till slutet av 2015. Så jag är VERKLIGEN lyckligt lottad. Men jag bävar för framtiden eftersom jag vet hur jag skulle kunna ha det nu och hur många av mina kolleger har det.
Jag förstår inte hur det kan vara så svårt att skapa ett system som skulle vara mer rättvist och behandla oss som vanliga arbetstagare istället för tiggare.
Det låter alldeles lysande! Sådär i princip har jag inget emot att jobba på stipendium, men det är just det där med att inte ha några av fördelarna med att vara studerande och inga av fördelarna med att vara anställd som är problemet.
Vad tråkigt att höra! Hos oss har stipendiaterna arbetsplats och dator samt rätt till kopiering, utskrifter, kontorsmaterial och personallunch på samma grunder som de övriga anställda. Jag tror dock att de olika institutionerna (som det hette förr i tiden) har själva rätt att bestämma hur de gör, och det har nog från och till hotats att stipendiaterna slängs ut om det blir utrymmesbrist. Och jag tycker att det är ett grymt orättvist system att doktorander som i princip gör exakt samma sak och bidrar med lika mycket kan ha så olika förutsättningar på grund av var de råkar få sin finansiering.
En fråga: Betalar du från ditt arbetsstipendium dina konferens- och arkivresor?
Jo, som jag har förstått det skiljer det sig en hel del mellan olika institutioner, men i mångt och mycket är det också en attitydfråga. Positionen som doktorand borde innehålla en högre status som är likvärdig mellan alla doktorander, oavsett hur man är finansierad.
Jag har fått extra stipendium från fristående fonder för en del av mina konferens- och arkivresor. Annat har jag betalat själv. Kopior ur arkiven är sånt som jag betalat själv (alltså med arbetsstipendiet).
Jag har väl hela tiden vetat att det inte är någon guldgruva att vara doktorand, men det där låter ju inte så uppmuntrande. Är det att man får forska i något jättespännande värt, allt pengatiggande?
Jag älskar vad jag gör. Det här är min dröm! Men jag tror att man måste känna så för att orka. Dessutom har jag tur som har två fullkomligt lysande handledare som stöttar, uppmuntrar och pushar och det är livsviktigt. Att få göra vad jag verkligen vill göra är absolut, utan tvekan värt pengatiggande. Det jag önskar att universitetet kunde göra är ge doktoranderna (oavsett finansiering) en bättre ställning. Just nu är man ganska mycket ett ingenting.