Tag Archive | Universitet

En lång och tradig berättelse om en forskares verklighet i byråkratins förlovade land

I dag strejkar personalen vid Helsingfors universitet. Det är första gången någonsin som även professorerna går ut i strejk, och konflikten gäller universitetets röviga anställningsvillkor. Jag stöder förstås helhjärtat den här strejken och tänkte dagen till ära beskriva hur det kan se ut för oss som inte ens har blivit anställda av universitetet, trots att vi bedriver forskning i universitetets namn (vilket vi snart säkert kommer att få upphöra med så vi inte ska börja komma och ställa krav).

Jag har nog inte ens kommit ihåg att berätta det, men jag har alltså fått ett stipendium för att fortsätta min forskning på postdoc-nivå. Det är ett halvårsstipendium och ska alltså vara i totalt 6 mån. Jag påbörjade den perioden i början av december år 2017. Det är egentligen en väldigt bra grej, men just nu har det skitit sig.

För att hänga med behöver ni bekanta er med två från varandra skilda instanser:

LPA är den instans som upprätthåller den lagstadgade pensionsförsäkringen för stipendiater (och främst egentligen för lantbrukare, men vi inkluderas här). Alla som har ett stipendium som är längre än fyra månader måste enligt lag ta den här försäkringen, som kostar ungefär 12-15 % av stipendiebeloppet. För detta får man (i teorin) en sjukförsäkring och i något skede en pension.

I praktiken är LPAs försäkring fullkomligt värdelös. Till exempel kan man inte få ut någonting ur försäkringen för vård av barn. Inte ens när Vilho var så sjuk att jag hade ett läkarintyg över att barnet på grund av mycket allvarlig sjukdom krävde extra vård i tre månader var det något som försäkringen täckte. Försäkringen är dessutom nästintill värdelös även när man själv blir sjuk om det inte är något jätteallvarligt, vilket jag skrivit om redan tidigare. Eftersom försäkringen äter upp en så stor del av stipendiet är det föga förvånande många som försöker slippa ta försäkringen.

FPA är Folkpensionsanstalten som ansvarar för all social trygghet i Finland. Barnbidrag, föräldrapenning, bostadsstöd och så vidare, ansöks hos och handläggs av FPA.

I Finland är man normalt jävligt nöjd med att skicka blanketter till varandra och det är ett helvetes besvär att få rätt sak stämplad av rätt instans för att skicka vidare det med vanlig post som om email inte existerade. LPA och FPA, däremot, är två av mycket få samkörda system. FPA får automatiskt information från LPA. Jävligt hightech.

Min anmälan

Så eftersom jag blev beviljad ett stipendium för sex månader gjorde jag en anmälan till LPA om att jag arbetar. I Finland blir man nästan obligatoriskt mammaledig 30 dagar innan beräknat datum, vilket för min del blev den 8 februari 2018. Jag gjorde således en anmälan om att jag kommer att arbeta från 1 december 2017 – 8 februari 2018, och att jag för detta har lyft endast hälften av mitt stipendium; 7 800 e för arbete samt 200 e för omkostnader för tre månader. Den anmälan lämnade jag in 4 december 2017. Man vill ju vara ute i god tid liksom.

Eftersom arbetet egentligen inte skulle överskrida den där fyramånadersregeln var jag rätt säker på att jag skulle nekas försäkring. Jag ville försöka ändå, eftersom OM jag skulle få försäkringen så skulle LPA rapportera det till FPA och FPA skulle beräkna beloppet av min moderskapspenning och senare föräldrapenning baserat på betydligt högre siffror än om jag gick oförsäkrad.

I samma veva ansökte jag om moderskapspenning från FPA och bad dem ta hänsyn till att jag inte skulle kunna få en försäkring, men att jag kan bevisa att jag lyft tre månaders stipendium och har arbetat, och därmed också förtjänar en högre dagpenning.

Sedan var det bara vänta.

Beslutet

Den 14 februari (alltså efter 2,5 månad) hade LPA sedan fattat följande beslut.

Jag fick läsa det ett par tre gånger, inte bara för att svenskan är något byråkratisk, utan för att jag inte fattade vad i hela helvete som hänt. LPA gav mig en försäkring för sex månader, vilket skulle överlappa min moderskapsledighet, och menade att jag skulle ha en årlig arbetsinkomst baserat på detta på 33 832 euro och 65 cent. Detta trots att jag totalt bara har lyft tre månader av mitt stipendium och att en av de månaderna var föregående år. Min verkliga arbetsinkomst för år 2018 är alltså 5 800 euro eftersom jag kommer att vara hemma med en baby. Man vill ju inte vara petig, men det är en ganska betydande skillnad.

Ett par dagar senare kom en räkning på försäkringspremien. Första raten ska betalas den 15 mars och ligger på 1 534,72 euro. Nästa förfallodag är i maj. Det totala beloppet – beräknat på min tilltänkta årsarbetsinkomst på 33 832,65 euro är 2 289,06 euro.

Så jag ringde förstås LPA och frågade hur det här kunde komma sig, och de hänvisade till lagen och sa att det tyvärr bara är så här det ser ut.

– Men jag kommer ju inte att jobba den perioden, försökte jag.
– Stipendiet räcker inte till för att göra ett avbrott, svarar de.
– Men ni talar ju om pengar som jag faktiskt inte har fått.
– Lagen är sådan här.

Till LPAs försvar ska sägas att de har bland den absolut trevligaste svenskspråkiga personalen en liknande instans kan ha. Det hjälper tyvärr inte så mycket just nu bara.

Och konsekvenserna

Så jag ringde till FPA för att fråga vad som händer nu. De menade att det inte var något större problem för jag kan arbeta under min moderskapsledighet. Att jag faktiskt inte fått pengarna skulle inte heller vara något problem. Njemas problemas på den här statliga myndigheten liksom! Den lilla haken är istället att den som arbetar under sin moderskaps- eller föräldraledighet endast kan beviljas minimidagpenning. Den ger ungefär 640 euro i månaden. Ja, och eftersom min årsarbetsinkomst är beräknad till över 33 000 euro är jag förstås inte berättigad att söka bostadsstöd, eller några former av andra sociala stöd. Den som har 33 000 euro i årsinkomst behöver inte det. 640 euro i månaden ska räcka finfint. Njemas problemas my ass.

Här någonstans börjar jag bli jävligt irriterad.

Överklagan

Därför ringde jag tillbaka till LPA, en smula desperat, och förklarade att jag måste få det här rättat. Jag har inte de här pengarna. Det har blivit ett systemfel. Det här går inte ihop. De förklarade att jag måste göra en skriftlig överklagan av beslutet.

Jag kontaktade därför Svenska Litteratursällskapet som beviljat mitt stipendium och de plitade snabbt ihop ett intyg i mycket klart språk. Charlotte Cederbom har endast lyft tre månader. Charlotte Cederbom är moderskapsledig. Charlotte Cederbom kommer inte att arbeta och det finns ingen vetskap om när hon kommer att lyfta resten av stipendiet. Sedan skrev jag en mycket lång besvärsskrift och yrkade på att LPA ska neka mig försäkring, trots att de sagt att de i praktiken inte låter folk gå oförsäkrade längre. Därefter ringde jag upp LPA igen, för att kontrollera att de fått min överklagan. Det hade de.

Och de lovade att börja behandla den så snart besvärstiden gått ut. Det har den gjort den 19 mars. Sedan tar behandlingen ungefär en månad, om de inte måste skicka den vidare förstås. Då kan det ta ett par månader till. Under tiden står allt annat still, i blid väntan.

Allt annat utom mitt liv då, förstås. Och däri ingår en förtvivlad massa räkningar, bland annat för en försäkring jag inte vill ha.

Efter 47 minuters telefonkö till FPA fick jag tag i en typ som menade att FPA tyvärr inte kan fatta något beslut angående min moderskapspenning innan LPA har meddelat min inkomst. Jag påpekade att det kan ta månader och att jag borde få min moderskapspenning utbetald från och med nu. Ledigheten har ju redan börjat. Typen menade att de inte vill fatta ett beslut på felaktig grund.

– Sedan tar det kanske tre veckor innan första utbetalningen, tillade han.
– Jaha, svarade jag. Och hur ska jag köpa mat och betala räkningar fram tills dess då?
– Det är nu inte riktigt vårt problem.
– Nähä.
– …
– Kan du berätta för mig hur jag rent praktiskt ska lösa det problemet ändå? Vem ska jag vända mig till?
– Du kan ju alltid söka utkomststöd.
– Även när jag står som arbetande med den sortens inkomst?
– Nå nej. Men söka kan man ju alltid.

Jo, tack så jävla mycket för absolut ingenting.

Det är jättefint att man gör försök att trygga stipendiaternas ställning i samhället, för gudarna ska veta att det behövs. Det blir lätt att vi lever i någon sorts limbo, där vi förväntas bedriva högklassig forskning utan någon form av den sociala trygghet en anställning vid – eller ens en officiell och nära koppling till – ett universitet har att ge. Ställningen för alla inom akademia i Finland är prekär nu, med massuppsägningar och besinningslösa nedskärningar. Att professorerna i dag strejkar talar sitt tydliga språk om hur svår situationen är.

Samtidigt fastnar vi som inte är anställda i ett nät av byråkrati, mellan system som teoretiskt sett är samkörda men som inte kan kommunicera, och i byråkratin finns inte ens grundläggande förståelse för stipendiaternas situation. Hur kan jag inte få vara mammaledig? Huh?

Glappet

Jag fick just ett meddelande om att Helsingfors universitet utlyser anställningar för doktorander. Det är en del av förändringen som håller på att ske vid uni, där de nystartade doktorandprogrammen är den förmodligen viktigaste beståndsdelen. Även doktorandprogrammen har ju riktiga anställningar för doktorander.

Problemet är att vi är vansinnigt många fler doktorander än vad det finns anställningar. Jo, så är det väl alltid vid anställningar – fler sökande än platser. Men vid det doktorandprogram som jag borde höra till fanns det totalt fem anställningar och en bit över 100 ansökningar. De platser uni nu öppnat upp är 13 till antalet, och varenda doktorand vid uni (det vill säga tusentals) är teoretiskt sett behörig sökande. Uni meddelar nu dessutom också att de doktorander som är i början av sina studier kommer att anställas i första hand. Liknande tankegångar fanns vid anställandet av de fem som fick avlönad plats på doktorandprogrammet. Jag och väldigt många med mig fastnar i någon sorts glapp mellan system.

För ett par år sedan, när jag började, fanns det nämligen fortfarande möjlighet att hyra ett (delat) rum på uni för oss doktorander. När jag lämnade in min ansökan till ett sådant rum fick jag höra att jag i princip var garanterad en sådan plats, men under de månader min ansökan låg på ett bord och väntade förändrades unis policy och doktorander skulle inte längre få hyra rum. I två och ett halvt år har jag därför arbetat med min doktorsavhandling hemifrån. Visst är det skönt att slippa arbetsresor, men jag är rädd för att den kollegiala aspekten av forskningen får stryka på foten när doktoranderna utestängs från uni. Ett universitet ska ju trots allt vara en sammanslutning.

Det rör förstås också doktorandernas status, alla de här förändringarna, och på ett sätt så välkomnar jag dem. Bättre trygghet och allt det där. Men för oss som kommit halvvägs, vi som skulle vara rätt säkra kort men som behöver hjälpen att komma hela vägen, finns det inte mycket hjälp att få. Vi kan i princip inte få undervisningstimmar för det finns inga pengar. Vi kan inte få rum för det finns inga pengar. Vi kan inte få anställningstrygghet för det finns inga pengar och vi kan inte få studieförmåner för vi är inte studenter. Det finns inte ens en presentation av oss doktorander på institutionens hemsida. Ingenting.

Så när uni nu vill anställa doktorander skulle jag önska att de kunde prioritera sådana som mig. Sådana som redan arbetat i flera år, som kommit långt trots allt och som bevisat att vi är värda att satsa på. För jag tycker att vi som arbetat på utsidan av unis system faktiskt förtjänar att inkluderas nu, när den omstrukturering vi fastnade i börjar bli färdig. Att vi klarat oss bra och arbetat hårt borde inte ligga oss i fatet.

Om att underkänna studenter och om skillnader mellan Sverige och Finland

Det kom en insändare från lärare i historia på universitetsnivå där problemet med studenternas bristande språkkunskaper lyftes fram. Skribenterna menade att eleverna inte längre kan tillräckligt mycket svenska för att kunna tillgodogöra sig varken muntlig eller skriftlig information och att de inte kan uttrycka sig i skrift. Det här är förstås allvarligt, och inte alls en överdrift om någon trodde det. I UNT publicerades sedan ett synnerligen uppfriskande svar på vad man som lärare kan göra när man provat allt och inget funkar; underkänna studenten.

Och det är nog många i Sverige som förfasar sig över det. Klart att man inte kan underkänna någon. Klart att alla måste kunna klara kraven som ställs på dem. Klart att alla ska ha medalj, saft och bulle vid mållinjen. Till en viss del håller jag med, så länge man talar om grundskolan. Grundskolan är obligatorisk och fullkomligt avgörande för välfärdssamhället och allas lika rättigheter. Men borde man inte kunna tänka sig att en utbildning i historia på universitetsnivå kan få hålla så hög standard, vara så specialiserad, att det krävs ett visst mått av intresse och studievilja för att klara den? Hur länge kan man sänka kvalitén för att anpassa undervisning efter studenternas kunskaper när de kommer in i stället för vad de behöver när de kommer ut?

En stund funderade jag på om det var hemskt elitistiskt att tycka att det är ok att underkänna dem som helt enkelt inte klarar kraven, om jag är en dålig människa för att min omedelbara reaktion på insändaren om att utnyttja rätten att underkänna folk var ett glatt ”jajemän”, för alla måste ju ha rätt till utbildning! Men så såg jag mig själv försöka ta mig igenom en utbildning till elektriker, och konstaterade att nivån på den elektrikerutbildningen som skulle kunna godkänna mig hade behövt vara betydligt mycket lägre än vad jag hoppas att de elektriker som kommer och fixar mina el-grejer har. Alla ska ha rätt till utbildning, men alla behöver inte ha samma utbildning. Den som har en utbildning på universitetsnivå ska ju vara expert i sitt ämne, och alla kan inte vara experter på samma sak.

Och jag menar verkligen inte att det inte är en katastrof att studenterna är usla på svenska, för det är det förstås. Inte heller tror jag att lösningen på det specifika problemet är att underkänna fler på universitetet – men jag är helt övertygad om att ingen tjänar på att dessa studenter med undermåliga kunskaper släpps ut i ett yrkesliv de inte är redo för. Som om jag skulle bli elektriker för att jag kan byta en glödlampa och alla har rätt att bli elektriker om de vill. Jag vet inte riktigt hur ska skriva för att försöka förklara vad jag menar i detta minfält av rätt och fel och klassförtryck, men det verkar nästan som att det har gått så långt med arbetet för att alla, oavsett bakgrund, ska uppmuntras till universitetsstudier att målet är att öka intagningen – inte att säkra kvalitén.  Jag är övertygad om vikten av att även studenter med arbetarklassbakgrund får den uppmuntran de behöver för att få just den utbildningen som de vill ha. Men samtidigt tror jag att många studenter (och inte bara med arbetarklassbakgrund) tror att en teoretisk utbildning på något sätt är finare (och mycket i samhället stöder idén att teoretiskt har högre status än praktiskt) och därför börjar på ett program där de egentligen inte trivs. Det är inget fel på deras intelligens, inget fel alls egentligen – utom fel utbildning. De studenter som behöver hjälp och stöd ska givetvis få det, men universitetsstudenter är trots allt vuxna människor och ska också kunna ta ansvar för sina studier.

I Sverige i dag har jag svårt att se att någon ens skulle riskera att bli underkänd om det inte var för att den saknade motivation och vilja att lära sig, när vi talar om universitetet. Kraven när jag gick på lärarlinjen var så bisarrt låga att jag som motiverad och studieglad höll på att gå i bitar av frustration över kvalitén. Flera gånger rättade inte ens läraren den som skrivit fel, för det känns inte kul att behöva rätta och säkert inte roligt att bli rättad heller, och nivån på ämneskunskaperna ska vi inte ens gå in på. Så jag flyttade till Finland och allt jag kan säga är att kvalitén här är helt annorlunda. För det första tar Helsingfors universitet endast in ca 6 % av dem som söker till historia (siffrorna för dem som läser historia på svenska tror jag är närmare 12 %). För det andra händer det titt som tätt att sådana som redan klarat de hårda inträdesproven sedan blir underkända i sina studier. Försöker man klarar man sig i allmänhet över godkäntgränsen och försöker man inte gör det avtryck i resultaten. Behöver man stöd finns det att få. Just så tycker jag att det ska vara.

Att vårda doktorander

Jag önskar att jag orkade skriva något smart med en massa statistik och siffror och annat som somliga verkar tycka är viktigt. Men just nu orkar jag bara inte. Det är bestämt att man ska göra om hela doktorandutbildningen. Det ska inte längre finnas finansiering för några nationella forskarskolor, finansieringen ska komma från annat håll. Jag vet inte riktigt vad de har tänkt sig. Allt det här rör pengar, och är det någonting som är alldeles solklart för mig så är det att det där med att lyckas som doktorand bara till en synnerligen begränsad del är en fråga om pengar.

Jag har haft finansiering via fonder sedan starten för drygt ett år sedan och jag vet att jag ska skatta mig riktigt lycklig över att fonderna har trott på mig tillräckligt mycket för att vilja ge mig pengar. Men universitetet då? Vad får jag därifrån, från den institution som kommer att tjäna pengar på min examen? Som har ett ekonomiskt intresse av att jag lyckas?

Arbetsrummet betalar jag själv och för tillfället är det ett rum hemma, eftersom universitetet trots tomma rum gör den (förmodligen korrekta) bedömningen att jag inte skulle kunna betala hyran. Datorn är min egen liksom alla program som är installerade på den. Skrivaren är betalad med delar av stipendiet, liksom papper, bläck, böcker och pennor och hade jag hellre velat sköta mina utskrifter och kopieringar vid någon av universitetets datasalar har jag 500 utskrifter och 0 kopieringar innan jag får betala för dem. Resor till och från universitetet, resor till arkiv, till seminarier, till konferenser betalas med mitt stipendium, precis på samma sätt som de kostnader som finns när man beställer kopior på arkivmaterial. Som doktorand har jag inte heller rätt till studerandesjukvården, tandvården, rabatterna på tåg och bussar, caféer eller matsalar, och jag har inte tillträde till personalmatsalen. Den sjukförsäkring till vilken 11% av mitt stipendium går, visar sig betala ut den allt annat än fantastiska summan av en femhundrafjortondedel av mitt stipendiebelopp med start på sjukdag nummer fem. Finansieringen från fonderna försvinner således ganska lätt på alla de saker som kostar pengar för att jag ens ska kunna göra vad jag har betalt för att göra, och det är en fullständig förutsättning att jag håller mig frisk.

Men pengarna är inte allt. Det går att få det att gå runt, trots att det inte är lätt. Vad jag önskar att universitetet skulle se är att jag är en resurs. Jag är en resurs som som någon annan betalar för. Jag är en resurs med en pedagogisk utbildning som vill undervisa. Att jag ens stått ut det första året är ett tecken på att jag är motiverad och driven. Det är hög tid att universiteten vaknar upp och inser att de som nu är doktorander är nästa generations professorer, lektorer och docenter och sluta behandla oss som check-rutor i en väv av statistik som någon gång ska ge universitetet pengar genom att ta examen. Vi ska vara tränade att ta över, utrustade med garnnystanet som hjälper oss att hitta vägen i den labyrint som är forskning och högre utbildning. Vi är generationen som ska bygga vidare på det fantastiska intellektuella arv en levande universitetsmiljö är.

Så hur kan det på något vis vara förnuftigt att tro att lite pengar skulle lösa våra problem? Problemet är inte att man inte som doktorand efter åratal av att vända på varje peng skulle klara av att få det att gå runt. Problemet är att det är svårt att se varför det skulle vara värt det. Vi stängs ute, får inte plats, får ingen del av den gemenskap ett universitet – universitas  – ska bestå av för att någon förvandlar oss till statistik när vi borde få bli en del av den ljusnande framtiden. Genom att inte vårda sina doktorander sågar universitetet av den gren det sitter på, och vårdar doktorander gör man inte genom att applådera fondfinansiering, stänga sin dörr och vänta på ett katching från staten fyra år senare. Vårdar doktorander gör man genom att förstå och visa att vi är framtiden, att vi är en essentiell del av universitetet. Istället stirrar man på statistik, siffror och pengar.

Universitetet ska vara min alma mater. Jag är barnet som kastades ut med badvattnet.

Det finns universitet och så finns det Universitet

Glasgow universitet grundades 1451. Den nuvarande byggnaden är från 1870 då universitetet flyttade till den kulle det ännu ligger på.

Och det är något mycket speciellt med att vistas på ett campus med sådan enorm pondus, det kommer man inte ifrån. Visst slås man av tragiken i att utbildning inte alltid är för alla och det slags utestängningens geografi en liknande byggnad står för, det kommer man inte ifrån.

Men herre gud ändå vad det är häftigt! Med en sådan universitetsbyggnad får man en helt annan känsla för det enormt viktiga kunskapsskapandet som 500 år av tänkande, diskuterande och utforskande står för.


Vad som möter besökaren innanför Main Gate. Jag skulle inte tacka nej till ett rum där.


Och så skulle jag hälsa de nya studenterna välkomna genom att nådigt vinka till dem från den här balkongen.


Många stödpelare blir det.


Den västra innergården. Eller den östra. Hur som helst. En innergård!! Komplett med solsken och träbänkar och en gräsmatta man inte får gå på!


Träbänkar. Och pelare. Igen.


Detalj från innergården.


Vägen från ena innergården till den andra går under ett hyggligt imponerande stenvalv.


Dörren till C-tornet. TORNET!!!


Interiör från huvudbyggnaden.


En byggnad med ett rosa träd på andra sidan gatan.