Lagar, strukturer och manlig diskriminering

Först hade jag inte tänkt titta på intervjun med Pär Ström och Kawa Zoleagary (som håller i FB-sidan Vita kränkta män). Pär Ström har inte tidigare imponerat beträffande debattstil, och satiren på Vita kränkta män är så genomgående att det blir för mycket – i mitt tycke. Men så tittade jag på den ändå, och hoppas att fler tar sig tiden till det. För det första måste jag erkänna att jag är oerhört imponerad över Kawa Zoleagary. Så lugn, så trevlig och så smart. För det andra insåg jag var de största problemen med Pär Ströms resonemang ligger.

För Pär Ström verkar tro att strukturer är ett begrepp som feminister har hittat på och som man inte kan mäta. Han står med sin bok och säger att den diskriminering av exempelvis invandrare och andra grupper än just män, som Kawa lyfter fram, inte går att bevisa för att den inte går att mäta, men att den utbredda diskrimineringen av män är inskriven i lagen och därför mätbar. För en rättshistoriker är ett liknande resonemang snudd på absurt. Det är en av rättshistorikens mest grundläggande principer att det som är kodifierat, alltså det som de facto står i lagboken, endast utgör en liten del av rättssystemet. För min egen tidsperiod, medeltiden, är det helt självklart, men ändå är det inte mer än några decennier sedan som många tolkade de medeltida lagtexterna som uttryck för bruket. Faktum är att folk under medeltiden inte verkar ha fäst överdrivet stor vikt vid vad som stod i lagen – man gjorde lite som man tyckte.

Självklart är dagens lagtexter betydligt mer utförliga och rättssystemet sådant att alla medborgare förväntas efterleva lagarna. Men handen på hjärtat: hur många gånger har ni kört lite över hastighetsbegränsningen? Laddat ner en piratkopierad film? Gått mot röd gubbe? Snattat i era unga år? Visst, det är inte särskilt allvarliga försyndelser, men det säger ändå något om hur man kan tolka lagtexter. Den som inte kan något alls om det svenska samhället, som kanske studerar det några hundra år in i framtiden, kommer inte att få en rättvis bild av hur samhället faktiskt fungerar genom att endast betrakta lagtexter.

Så hur ska man då kunna säga något om samhället? Jo, genom att studera de strukturer som Pär Ström och många debattörer med honom kategoriskt underkänner. Strukturer är de mönster i samhället som aktörer agerar i, och är inte ett begrepp som feminister har hittat på. En av de som kommit att starkast påverka synen på strukturer och aktörer var Pierre Bourdieu för ungefär 40 år sedan, men där finns också sociologen Anthony Giddens och rättsfilosofen Roberto Unger. Strukturer skapas och upprätthålls av aktörerna, men kommer också att påverka aktörerna. Strukturer kan vara besvärliga att mäta och vetenskaper som studerar samhällen är aldrig exakta vetenskaper – så som naturvetenskaper. Statistik kan ge betydelsefulla vinkar om mönster och riktningar, men är synnerligen problematisk om den inte tolkas inom en korrekt struktur – en given kontext. Intervjuer och mikrohistoriska studier kan öppna för specifika insikter, men kan inte utan vidare anses representera större strukturer. Samtidigt ger breda översikter generella slutsatser, men kommer obönhörligen att innehålla undantag. Alla dessa faktorer tillsammans ger bilder av strukturer – bilder av hur samhället faktiskt fungerar. Det fungerar inte riktigt likadant för alla, men det är samma tendenser.

Dessa saker är ingenting som forskare är oense om, för de är allmänt vedertagna. Begreppet strukturer kanske inte är relevant för alla forskare, men det betyder inte att forskare förkastar idén om strukturer. Att strukturer och aktörer interagerar – alltså påverkar varandra – är också helt självklart, även om forskare kan vara riktigt oense om vilken påverkan som är störst i ett specifikt fall. Pär Ström är upprörd över exempelvis att pappor måste gå och med sin underskrift bekräfta faderskap över barn och att mammor har vårdnaden om barnet automatiskt. Han ser det som att fäder diskrimineras. Men från en rent rättslig synvinkel är förfarandet helt logiskt. Att vara förälder till ett barn medför livslånga skyldigheter. Det finns (med största sannolikhet) betydligt fler vittnen till vem som är barnets mamma än vem som är dess pappa och det vore en rättsäkerhetskatastrof att förutsätta att mannen som modern bor med eller sällskapar med ska beläggas med de där livslånga skyldigheterna som föräldraskap medför utan att han får bekräfta det. Trots att jag och min man (som då var min sambo) tyckte att det var oerhört märkligt att gå på intervju för att bekräfta att vi båda var närvarande vid skapandet av Vilho förstår jag behovet av ett sådant system. Om man bara tittar på lagen – på de där sakerna Pär Ström tycker att man kan mäta och som inte är sånna där strukturer som galna feminister hittar på – finns det snarare ett skydd för män mot ofrivilligt faderskap än vad det finns diskriminering.

Och det är synd att Pär Ström vägrar gå längre, vägrar att se strukturerna som sorterar mänskligheten i två polariserade grupper, för det är där orättvisorna blir tydliga. Om man tar hänsyn till alla de där delarna – statistik, enskilda berättelser och breda översikter – står det nämligen klart att pappor i allmänhet betraktas som andra klassens föräldrar, att de inte räknas bara för att de är pappor och att mamman (även om mammor oftare kritiseras) har sista ordet. Det är inte rättvist. Men det är en orättvisa som inte syns i lagen. Det är en av många strukturella orättvisor, där män förvisso ibland drar det kortaste strået, men där gruppen män knappast har det värre än någon annan.

22 tankar om “Lagar, strukturer och manlig diskriminering

  1. Har inte just de resonemangen ganska mycket att göra med att Ström vill flirta med ”papparättsrörelsen”, alltså den som till övervägande del tycks bestå av bittra rättshaverister som åtminstone ger ganska starkt intryck av att det faktiskt fanns ganska bra skäl till att de blev av med vårdnaden?

    • Det är möjligt att det finns en tanke om att sälja sin ståndpunkt bakom hans resonemang. Jag vet inte. Men jag har på känn att Pär helt på riktigt tycker att män diskrimineras på basis av lagen. Och visst innehåller papparättsrörelsen en del som blev av med vårdnaden av en bra anledning, men undersökningar av domstolsbeslut har också visat att det finns en stark tendens att döma till moderns fördel för att hon på grund av att hon är kvinna är den bättre föräldern – och så får det förstås inte vara.

      Vad jag försöker säga är alltså att jag tycker att det finns en underliggande poäng i Pärs synpunkt, men att resonemanget haltar å det bedrövligaste och att sakfrågan därför blir lidande.

  2. Just precis, jättebra skrivet! Det är så tragiskt att se den här Ström föra pappors och mäns talan (vilket är viktigt och bra!) men sen klarar han inte av att ta till sig forskning eller ens vettiga argument och självklart accepterade analyser, bara för att de kommer från genusvetenskap, eller vetenskapliga områden som han inte tycks se som trovärdiga alls (samhällsvetenskap alltså). Det är ju bra att ha en kritisk inställning till den forskningen, men han kritiserar inte trovärdigt själv, och tycks ha enorma fördomar och förutbestämda uppfattningar som inte kan rubbas av något. Jag kan bli alldeles matt och uppgiven av den här antifeministiska diskussionen som finns på nätet nu… fylld av människor med slutna positioner och ovilja att ta till sig bra argument från ”motståndarsidan”, och en enorm upprördhet, ett obeskrivligt hat ibland… Tycker det är fint att du bemöter detta med sådan intelligens Charlotte!

  3. Jag är med på banan, och håller med dig i det mesta. Ordet strukturer har blivit lite belastat med tiden och det kanske skulle vara läge att söka en alternativ benämning?
    Vad gäller pappa-delen så har Pär en lite rimligare tanke än du ger honom cred för. Den som tror sig vara pappa, i fallet ogifta föräldrar, har INGA rättigheter visavi sitt barn såvitt inte mamman ger honom det. Han har ingen möjlighet att se till att få sitt faderskap fastställt och han har inga möjligheter att se till att han får vara pappa till barnet och ha kontakt med sin avkomma. Det är ganska orimligt när vi har enkla sätt att konkret kunna visa om den påstådda föräldern faktiskt är förälder. Det kan finnas etiska aspekter på att att inte vem som helst ska kunna hävda sig vara far och kunna tvinga fram ett faderskapstest, men det är ju precis det mamman kan göra.

    Det finns massa andra frågor där kvinnor förfördelas och där vi behöver jobba på att förändra oss själva, men det utesluter inte att vi kan se andra problem också, right?

    • Nu frågar jag inte det här för att vara uppkäftig, utan för att jag verkligen vill veta: men var i lagen står det att fadern är beroende av moderns goda vilja? Är inte den allmänna regeln att ett barn har rätt till båda sina föräldrar? Och finns det faktiskt fall då en presumtiv pappa har velat ta på sig faderskapet men nekats en utredning för att mamman sagt nej?

      Och igen alltså; att mamman är en garanterad förälder ur laglig synvinkel har säkert att göra med vittnen. Hon födde barnet. Det kan man vara mer säker på än pappans del i det hela.

      • Det finns mängder av fall där pappan velat ta på sig faderskapet men nekats av mamman. Det är t.ex. Mamman som ensidigt beslutar om ett DNA-prov får tas på barnet för att matchas mot den man som uppger sig vara pappa. Genom att neka att det görs DNA-prov på barnet så går det heller inte att genomföra någon utredning.

  4. Nja, i fallet ogift mamma så är det så att en man som tror sig vara far, har inga rättigheter förrän mamman ger honom dem. Han har inte rätt att tvinga fram en kontroll av vem fadern är och har inte möjlighet att få vara far till sitt barn. Det är sannolikt väldigt få fall av det idag, men lagen är iaf sådan. Kvinnan väljer att hävda fader okänd eller att ”peka ut” en man. I fallet okänd förblir det så, i fallet ”peka ut” så kan mannen acceptera det, vilket ju är den övervägande majoriteten av fallen eftersom man ju nästan alltid väljer att ”skaffa” barn tillsammans, eller så blir det domstolsförfarande och tvingande åtgärder för att fastställa faderskap.
    Ja, det finns fall där det skett, det finns inget lagrum för att ta upp en utredning när mamman inte vill.

  5. Och jag glömde; Nej, barnet har inga rättigheter i det här fallet annat än vad mamman beslutar. Hon är ensam vårdnadshavare och är i den rollen enväldig.

    • Precis, så är det. Underligt att en person som kallar sig forskare och som tydligen läser gamla lagar för att finna så många bevis som möjligt för att kvinnor varit förtryckta inte klarar av att läsa dagens lagbok….

      • För det första har du uppenbarligen inte en aning om vad jag gör. För det andra är det knappast märkligt att en historiker inte kan nutida lagbokens alla paragrafer, på samma vis som jurister inte kan de medeltida lagarna. För det tredje vill jag ju lära mig och frågar därför vilken paragraf det är. Så: var?

  6. Jens: Jag vill inte säga att jag sitter inne med sanningen men jag har läst föräldrabalken och haft föreläsningar från och gjort studiebesök på familjerättsbyrån (som har hand om dessa ärenden även kallad socialnämnden i lagboken).
    Så som jag förstod det har familjerättsbyrån en skyldighet att ta reda på vem fadern är. Skulle det vara så att mamman säger att han är okänd så försöker man i så stor mån som möjligt ändå ta reda på vem han är. Skulle det i så fall komma fram en man som säger sig ha haft samlag med kvinnan vid denna tidpunkt kommer detta självklart att utredas då det finns ett krav på att familjerättsbyrån ska göra allt de kan för att fastslå faderskapet. Finns det en potensiell fader så kommer han att utredas. Detta för att säkra barnets rätt till båda sina föräldrar. Så fick jag det förklarat för mig av familjerättsbyrån och jag kan inte heller hitta något i lagen som motsäger sig detta.
    Det finns inget tvingande i lagen att familjerättsbyrån måste utför DNA-test men de bör göra detta om någon begär det. Jag vet inte hur praxis ser ut på detta område men skulle vara intressant att veta om det finns några domar där någon blivit nekad DNA-test och vad länsstyrelsen säger i dessa fall.
    Det som är problematiskt är att modern måste godkänna faderskapet om det ska fastställas utan dom. Den process som blir i ett sådant fall är dock snabb då det vanligaste är att DNA-test görs och att rätten därefter fastslår att vem som är fadern. Att lagen ser ut så beror ju på att om modern vägrar erkänna fadern behövs även ett domstolsbeslut för att bestämma vem som ska ha vårdnaden om barnet. Jag vet inte hur du skulle vilja att det såg ut istället?

    • Tack så hemskt mycket för ditt svar, Olivia! Jag har tidigare blivit hänvisad till paragrafer som inte egentligen säger vad Pär Ström och andra menar. Visst skulle det kunna finnas utrymme för en tolkning där både pappans och barnets rätt åsidosätts, men jag har hittills aldrig sett det hända och det är inte så det står. Men visst, en del vårdnadstvister kan ju ibland bli väldigt obehagliga för alla inblandade, men då är det igen en fråga om rättspraxis vilket går under strukturer som Pär underkänner.

      Och som du säger; hur skulle det annars se ut?

    • Det är mamman som beslutar om barnet ska få DNA-testas eller ej. Säger hon nej så går det heller inte att göra någon utredning. Att mannen säger att han har haft samlag med kvinnan väger lätt, speciellt om kvinnan hävdar motsatsen.

      • Ja, vad baserar du det på hade jag gärna också velat veta? Familjerättsbyrån sa ingenting om det, lagen säger ingenting om det. Det de däremot sa var att om det finns en potentiell far så kommer han att utredas för familjerättsbyrån har en mycket stark praxis i barnens rätt till båda föräldrarna. Lagen kräver också att de ska göra vad de kan föra att fastställa faderskapet.
        Det är en myt att mammans röst väger tyngre än pappans. Dock har en mamma som vårdnadshavare vissa rättigheter gällande mot barnet som då en inte ännu utredd pappa har. Detta är problematiskt men svårt att komma runt. Jag hade gärna hört förslag på hur det skulle gå att komma runt…

      • Det där stämmer inte! Vi fick barn för 5 månader sedan och var inte gifta då ännu.alltså fick vi kallelse till barnatillsynsmannen för att fastställa faderskapet.väl där sa barnatillsynsmannen klart och tydligt : vill någon av er ta dnatest? Vi har alla 3 rätt att enskilt kräva det.”

        • Tack för din kommentar! Just så där har jag hört tillräckligt många säga för att jag börjar få svårt att tro att det skulle vara någon sorts allmän regel att pappan inte får kräva DNA-test.

  7. Först av allt, kanoninlägg av både Charlotte och Olivia.
    Sen undrar jag lite hur människor tänker när de går in och kommenterar saker som de uppenbarligen inte har fakta om som Jens och Fredrik här ovan. De saknar belägg, de har inga källor att tillgå och när de får korrekt fakta presenterad för sig så fortsätter de argumentera för sina myter eller flyr fältet.

    Jag hamnade i en diskussion med jämställdister en gång om påhittade våldtäkter. Det tog mig mindre än en minut att plocka fram korrekta siffror från b.la BRÅ ändå fortsatte de gapa om allt från 40 upp till makalösa 80% falskanmälningar.

    Charlotte, jag gillar verkligen att läsa dina genusinlägg och tycker att det är jätteintressant. Du är lugn och sansad, framstår aldrig som rabiat och stötande (det finns bloggare som gör det som jag älskar, men jag kan förstå om de upplevs som mindre tillgängliga) men ändå väldigt saklig och kunnig, så tack! =)

Lämna ett svar till Jens Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s