Etikettarkiv | Genuskritiker

Genusvetenskaplig gamer-forskning och att hetsa upp sig över inget

Inne på Vetenskap och Folkbildnings FB-sidor fick jag en länk till forskning om gamers som exempel på riktigt dålig genusvetenskaplig forskning.

gamers2

gamers1

Så jag satte mig ner för att hitta avhandlingen.

Den titeln Patric angav leder dock inte till en avhandling utan till ett paper. För den som inte är så insatt i akademia kan jag berätta att det är en sjuhelvetes skillnad. En (doktors)avhandling tar flera år i anspråk och går igenom att mycket noggrant maskineri av akademiska kontroller innan det släpps ut på andra sidan. Ett paper är vad man presenterar vid en konferens och själva den skriftliga delen går i allmänhet inte igenom många instanser av kontroll om den inte ska publiceras (vilket i allmänhet inte händer).

Det finns dock en artikel i en tidskrift, med liknande titel: ”He Could Be a Bunny Rabbit for All I Care! How We Connect with Characters and Avatars”, publicerad år 2014.

Kanske har jag missat något, men enligt Shaws egen hemsida finns det inga större publikationer från år 2011. Shaws doktorsavhandling publicerades år 2010 med titeln Identity, Identification, and Media Representation in Video Game Play: An audience reception study och finns fritt tillgänglig för alla. Vad det är för avhandling Patric talar om och varför han inte lyckats läsa den är för mig oklart.

Hur som helst.

Patric menar att Shaws forskning drivs med frågan hur man ska kunna få bättre representation i spel. Personligen tycker jag att det är en väldigt intressant och relevant fråga, men grejen är att Shaw inte alls driver den. Hon skriver:

”Rather than approach the issue of representation in game texts, I use an ethnographic approach to study marginalized players of video games” (s. 48).

I sin avhandling skiljer Shaw på begreppen ”diversity”, ”pluralism” och ”representation” och jag tror att det var här någonstans det sket sig för Patric och de andra som menar att Shaws forskning är ideologisk, ohederligt trams. Hon använder betydligt fler begrepp för att, så som är brukligt i forskning, kunna beskriva specifika faktorer och kritikerna har inte förstått distinktionerna.

När Patric skriver att Shaw i sin avhandling går ut med antagandet att ”spelare gillar spel för hur väl de kan identifiera sig med karaktärer” hade han inte behövt göra mer än läsa abstractet till hennes avhandling för att se att det inte stämmer. Där skriver hon nämligen tydligt att avhandlingen handlar om att sättet spelare identifierar med karaktärerna är betydligt mer komplext än vad tidigare forskning låtit påskina och på sätt som inte bara rör själva karaktären.

Vad Shaw vill göra är att sätta spelaren i en betydligt större kontext. Hon hävdar att det är för snävt att bara titta på till exempel vilka möjligheter spelaren har att utforma en avatar eller tar sig framåt i spelet. Spelande handlar också om sådant som när och hur man spelar – hur spelandet passar in i ens vardag. Shaw hävdar också att spelandet liksom identitet måste ses som processer snarare än produkter – pågående och föränderliga snarare än färdiga.

”Rather than look at the representation in a text or specific identity category, researchers can look at the webs of meaning to which both are tied.” (s. 47)

Det, är Shaws utgångspunkt i alla studier hon gjort.

Vad Patric citerar som publicerat i en artikel år 2011 är (vilket han också skriver) från en artikel med titeln ”Do you identify as a gamer? Gender, race, sexuality, and gamer identity” i tidsskriften New Media & Society men från februari år 2012. Den finns bakom en betalmur, och kanske var det den artikeln Patric blandade med när han menade att en betalmur hindrade honom från att läsa Shaws avhandling?

Jag är fortfarande lite förvirrad. Anyways.

Vad Patric gör med citaten är dock grymt ohederligt (kanske för att han själv faktiskt inte läst studien). Shaw öppnar med att citera Braithwaite, ja, och Braithwaite menar att det finns en stark koppling mellan egen identitet och vilken sorts avatar man vill spela. Det citat Patric hävdar bevisar att Shaw själv vet att hennes egen forskning är ideologiskt driven är emellertid Shaws kritik av Braithwaites slutsatser. I sin helhet ser citatet ut som följer:

”Video game designer and professor Brenda Braithwaite synthesizes this perspective: ‘developers eventually got hip to the fact that there are women out there who want to control female characters [in video games], and now they’re getting hip to the fact that there are [lesbian, gay, bisexual and transgender] gamers out there who want to control LGBT characters’ (Ochalla, 2009: 1). This focus on specific types of identity, and an emphasis on targeted marketing based on those identities, however, is an ideologically problematic way to approach issues of representation. By exploring why people who are members of marginalized groups do and do not identify as gamers, this article demonstrates that targeted marketing’s overemphasis of discrete identity categories like gender, sexualities, and races might actually have a negative impact on players’ relationship to the medium. It also argues that researchers must be more attentive to the fact that playing games does not define one as a gamer. Like any identity, being a gamer intersects with other identities and is experienced in relation to different social contexts.”

Återigen vill Shaw alltså ta det där breda perspektivet som ser spelande som någonting större än bara en typ och ett spel. Personligen gillar jag det här: ”researchers must be more attentive to the fact that playing games does not define one as a gamer”. Det är skitviktigt. Man blir inte en gamer bara för att man spelar. Gamer är en identitet i sig och finns i upplevelsen av tillhörighet. Och om vi inte vet vad en gamer är så kan vi inte heller diskutera hur avatarers representativet relaterar till gamers.

Och jag skulle kunna hålla på bra mycket längre med att diskutera Shaws forskning för i ärlighetens namn är den synnerligen läsvärd, men jag har ju gubevars en egen avhandling att skriva.

Vad vi har här är dock inte på något vis undermålig genusvetenskaplig forskning utan återigen ett exempel på hur män plockar upp lösa trådar som de sedan inte förstår hur de ska tolka. De skiljer inte ens på vad som är forskarens egna resultat, vad som är tidigare forsknings resultat och vad som för i hela friden är forskarens kritik av tidigare resultat.

Nej, trådarna binds istället samman till något helt nytt och en hel drös med män går alldeles bat shit crazy över hur någon galen feminist-genusvetar-mupp har kunnat få skriva någonting så ovetenskapligt och ideologiskt drivet. Se bara på de av Patric rekommenderade videosvaren. Jag försökte titta på det första men orkade bara ungefär fram till när den manliga berättaren skyller protesterna i #Gamergate på vad han säger är ”research on games and gamers by Adrienne Shaw, a quote unquote academic.” Hon är för fan professor. Om man tycker att man vill sätta ordet akademiker inom citationstecken när man talar om professorer så står vi så långt ifrån varandra att I don’t even.

När jag först fick Patrics kommentar blev jag lite glad. Äntligen någon som hade något att komma med. Äntligen lite väl underbyggd kritik. Äntligen något att bita i. Men nej. Samma gamla vanliga. Ledsen alltså, men det minsta man kan begära är att folk faktiskt läser forskningen de vill trasha. Gör det. Sedan kan vi börja diskutera på riktigt.

noreally

Kuriosa: Shaws forskning faller under media och kommunikation, inte genusvetenskap.

 

Lagar, strukturer och manlig diskriminering

Först hade jag inte tänkt titta på intervjun med Pär Ström och Kawa Zoleagary (som håller i FB-sidan Vita kränkta män). Pär Ström har inte tidigare imponerat beträffande debattstil, och satiren på Vita kränkta män är så genomgående att det blir för mycket – i mitt tycke. Men så tittade jag på den ändå, och hoppas att fler tar sig tiden till det. För det första måste jag erkänna att jag är oerhört imponerad över Kawa Zoleagary. Så lugn, så trevlig och så smart. För det andra insåg jag var de största problemen med Pär Ströms resonemang ligger.

För Pär Ström verkar tro att strukturer är ett begrepp som feminister har hittat på och som man inte kan mäta. Han står med sin bok och säger att den diskriminering av exempelvis invandrare och andra grupper än just män, som Kawa lyfter fram, inte går att bevisa för att den inte går att mäta, men att den utbredda diskrimineringen av män är inskriven i lagen och därför mätbar. För en rättshistoriker är ett liknande resonemang snudd på absurt. Det är en av rättshistorikens mest grundläggande principer att det som är kodifierat, alltså det som de facto står i lagboken, endast utgör en liten del av rättssystemet. För min egen tidsperiod, medeltiden, är det helt självklart, men ändå är det inte mer än några decennier sedan som många tolkade de medeltida lagtexterna som uttryck för bruket. Faktum är att folk under medeltiden inte verkar ha fäst överdrivet stor vikt vid vad som stod i lagen – man gjorde lite som man tyckte.

Självklart är dagens lagtexter betydligt mer utförliga och rättssystemet sådant att alla medborgare förväntas efterleva lagarna. Men handen på hjärtat: hur många gånger har ni kört lite över hastighetsbegränsningen? Laddat ner en piratkopierad film? Gått mot röd gubbe? Snattat i era unga år? Visst, det är inte särskilt allvarliga försyndelser, men det säger ändå något om hur man kan tolka lagtexter. Den som inte kan något alls om det svenska samhället, som kanske studerar det några hundra år in i framtiden, kommer inte att få en rättvis bild av hur samhället faktiskt fungerar genom att endast betrakta lagtexter.

Så hur ska man då kunna säga något om samhället? Jo, genom att studera de strukturer som Pär Ström och många debattörer med honom kategoriskt underkänner. Strukturer är de mönster i samhället som aktörer agerar i, och är inte ett begrepp som feminister har hittat på. En av de som kommit att starkast påverka synen på strukturer och aktörer var Pierre Bourdieu för ungefär 40 år sedan, men där finns också sociologen Anthony Giddens och rättsfilosofen Roberto Unger. Strukturer skapas och upprätthålls av aktörerna, men kommer också att påverka aktörerna. Strukturer kan vara besvärliga att mäta och vetenskaper som studerar samhällen är aldrig exakta vetenskaper – så som naturvetenskaper. Statistik kan ge betydelsefulla vinkar om mönster och riktningar, men är synnerligen problematisk om den inte tolkas inom en korrekt struktur – en given kontext. Intervjuer och mikrohistoriska studier kan öppna för specifika insikter, men kan inte utan vidare anses representera större strukturer. Samtidigt ger breda översikter generella slutsatser, men kommer obönhörligen att innehålla undantag. Alla dessa faktorer tillsammans ger bilder av strukturer – bilder av hur samhället faktiskt fungerar. Det fungerar inte riktigt likadant för alla, men det är samma tendenser.

Dessa saker är ingenting som forskare är oense om, för de är allmänt vedertagna. Begreppet strukturer kanske inte är relevant för alla forskare, men det betyder inte att forskare förkastar idén om strukturer. Att strukturer och aktörer interagerar – alltså påverkar varandra – är också helt självklart, även om forskare kan vara riktigt oense om vilken påverkan som är störst i ett specifikt fall. Pär Ström är upprörd över exempelvis att pappor måste gå och med sin underskrift bekräfta faderskap över barn och att mammor har vårdnaden om barnet automatiskt. Han ser det som att fäder diskrimineras. Men från en rent rättslig synvinkel är förfarandet helt logiskt. Att vara förälder till ett barn medför livslånga skyldigheter. Det finns (med största sannolikhet) betydligt fler vittnen till vem som är barnets mamma än vem som är dess pappa och det vore en rättsäkerhetskatastrof att förutsätta att mannen som modern bor med eller sällskapar med ska beläggas med de där livslånga skyldigheterna som föräldraskap medför utan att han får bekräfta det. Trots att jag och min man (som då var min sambo) tyckte att det var oerhört märkligt att gå på intervju för att bekräfta att vi båda var närvarande vid skapandet av Vilho förstår jag behovet av ett sådant system. Om man bara tittar på lagen – på de där sakerna Pär Ström tycker att man kan mäta och som inte är sånna där strukturer som galna feminister hittar på – finns det snarare ett skydd för män mot ofrivilligt faderskap än vad det finns diskriminering.

Och det är synd att Pär Ström vägrar gå längre, vägrar att se strukturerna som sorterar mänskligheten i två polariserade grupper, för det är där orättvisorna blir tydliga. Om man tar hänsyn till alla de där delarna – statistik, enskilda berättelser och breda översikter – står det nämligen klart att pappor i allmänhet betraktas som andra klassens föräldrar, att de inte räknas bara för att de är pappor och att mamman (även om mammor oftare kritiseras) har sista ordet. Det är inte rättvist. Men det är en orättvisa som inte syns i lagen. Det är en av många strukturella orättvisor, där män förvisso ibland drar det kortaste strået, men där gruppen män knappast har det värre än någon annan.

Myten om den milda hemmafrun

Ibland får jag höra av sådana som är emot genushistoria att det är patetiskt att försöka göra kvinnor i historien till viktigare än vad de faktiskt var, att liksom av ett sorts snedvridet jämställdhetstvång kvotera in kvinnor i historieböckerna. Samma kritiker påstår också att anledningen till att det är huvudsakligen män som beskrivs som aktörer är att det var män som gjorde de viktigaste grejerna.

Jag har hela tiden hävdat, och hävdar fortfarande, att det är en felaktig bild av vår gemensamma historia. Om vi bortser från att det är absurt att tro att endast hälften av befolkningen har haft potentialen att påverka historien, och då endast för att de har snopp, kan man med genushistoria enkelt se att verkligheten var mycket mer komplex. Vi har tidigare talat om synlighet (visability) som en avgörande faktor för hur vi ser kvinnors liv. Kvinnor syntes inte på samma sätt i källorna, eftersom de i allmänhet inte var med i skapandet av själva källan, skapandet av det man i historieforskningen skulle kunna kalla för kvarleva. Det betyder dock inte att kvinnor inte var med som betydande deltagare i händelserna som beskrivs i källorna.

Vi vet att medeltida kvinnor inte var några milda hemmafruar. Brittiska forskare har nu insett vilken stor betydelse kvinnor spelat i bondeuppror under medeltiden. Kvinnor deltog dels i själva folksamlingarna, men de förekom också som regelrätta ledare och upprorsmakare (upprorsmakerskor?). Varför har vi inte sett det förr? En delförklaring är säkert att de som producerade texterna som berättar om upproren var män som såg händelserna i ett ljus där kvinnors agerande inte premierades. En annan, möjligen viktigare, förklaring är dock att när senare historiker skrev om händelserna försvann kvinnorna från beskrivningarna. Kvinnorna sågs inte som kompetenta nog att delta vilket gjorde att man helt enkelt bortsåg från att skapa narrativ där kvinnorna ingick. Jag menar absolut inte att det skulle ha varit en medveten förvrängning, men jag är övertygad om att tidigare historieforskning (och då menar jag främst den från sent 1800- och tidigt 1900-tal) måste omvärderas enligt nuvarande metodologiska principer. Forskning skapad i en kontext där kvinnor anses inkompetenta och oförmögna kommer inte att visa att kvinnor var någonting annat tidigare heller.

Genusutmaningen är tillbaka på ruta ett

Så jag tröttnade på att somliga tar sig friheten att kritisera genusvetenskap som ovetenskaplig utan att de läst en enda genusvetenskaplig text och uppmuntrade kritikerna att släppa medias bisarra rapportering och faktiskt läsa originaltexter.

Det gick så där.

För faktum är att ingen genuskritiker har haft någonting att komma med när det gäller att kritisera genusvetenskaplig metod och teoribildning utifrån forskningslitteratur. En del framför personliga erfarenheter och reflektioner, vilka trots att de är intressanta inte är grundade i forskningslitteratur utan i upplevelser.

Och så finns det alla de där som trampar i samma gamla spår. Ofta låter det någonting i stil med ”om man jämför med kreationistiska tankar” eller ”feminister är som nazister” eller (och det här är nog en personlig favorit) ”men det är klart att jag inte kan referera till forskningslitteratur som motbevisar vad du säger eftersom det Stora Feministmaskineriet har strypt all forskning som motbevisar det”. Sedan finns det förstås klassiker som ”mäh, genus’vetenskap’ ä ba flum”. Jomenvisst. Och det där var ju verkligen en intellektuellt paketerad vetenskaplig syntes. Tack för den.

Kanske det bara tar tid att läsa forskningslitteratur? Kanske är det inte lika spännande som vinklade utsagor i media? Kanske, kanske man skulle lära sig något nytt om man försökte?

Upp till bevis!

Vi diskuterar det ganska ofta här, det där med genusvetenskapens berättigande. Och så har Hannah skrivit så fantastiskt bra om varför genusperspektiv (som väl egentligen strikt taget inte är riktigt det samma som genusvetenskap, men ändå) är viktigt.

Det största problemet är att många verkar tro att man måste välja mellan genusvetenskap och biologi. Så är det inte. Vi påverkas både av biologiska och sociokulturella faktorer. Alla vet det. Det är inget nytt. De olika ämnena får fram olika förklaringsmodeller till varför det ser ut som det gör, men det ena utesluter inte det andra. Biologin visar oss att vi väljer partner med näsan. En viss cocktail av hormoner attraherar oss, men hur vi går tillväga för att visa att vi är attraherade är sociokulturellt betingat och avhängigt tid och rum. I dagens Sverige skulle det säkert funka för många män att skicka ett fång rosor, medan det är straffbart att klubba ner en brud och släpa med henne till en grotta. Kanske dagens svenska kvinna bjuder ut mannen på en öl? I viktorianska England hade det varit fullkomlig social katastrof. Genuppsättningen är likadan. Genusuppsättningen har förändrats.

Ändå finns det många som anser att genusvetenskap är förkastligt och under inga omständigheter kan klassas som riktig vetenskap.

Därför vill jag nu utmana dem som är kritiska: Läs genusvetenskapliga texter och se vad de faktiskt säger! Var finns det där mansföraktet i den genusvetenskapliga forskningen? Hur ser egentligen genusvetenskapliga teorier ut? Finns det bra genusvetenskaplig forskning? Varför är den bra, och vad är inte så lyckat?

Osäker på vad som är forskningslitteratur? Här finns instruktioner!

Feminism som ideologipolis

Det finns en Tumlbr-blogg som heter Who Needs Feminism där människor kort får berätta varför just de behöver feminism.

Aktivarum ondgör sig över att folk förväntar sig att feminismen ska lösa deras personliga problem och fungera som ideologipolis.

Den som berättar sig behöva feminism ”because I shouldn’t have to fight with myself to not automatically apologize for having an opinion” förkastas med ett ”men roligt är det när folk säger ”jag borde inte behöva ha interna konflikter””. När någon säger sig behöva feminism för att ”the words ‘bitch’, ‘slut’, ‘whore’, and ‘cunt’ are still used as every day words” kontras det med att vi minsann inte behöver en ”ny kyrka som utdelar synd”. Listan på citat fortsätter och förkastandet lika så. Hela inlägget dryper av ett fullkomligt oförstånd inför andras upplevelser av genusbaserade problem i vardagen och en daglig kamp mot att inte låta sig tryckas ner i en förutbestämd form.

För det är just den där formen som det handlar om. Det handlar om att man ska kunna vara kvinna och jävligt duktig på det man gör och få höra att man gjorde en kick-ass bra presentation, inte att det är gemytligt att unga, vackra kvinnor vill vara intellektuella. Det handlar om att man ska kunna få ha ett rosa buisness card utan att klassas som oprofessionell för att färgen rosa klassas som flickig och gullig men knappast passande för någon som vill verka trovärdig. Det handlar om att jag ska kunna få beskriva äktenskapets juridiska implikationer under medeltiden utan att någon ska behöva varna mig för att forska kring genus för att jag kan tolkas som feministisk och därmed oakademisk.

En betydande del av den där formen är just det som kritiseras hårdast på Aktivarums blogg, nämligen hur man ska kunna hantera eller rent av påverka andra åsikter om egna beslut? För visst, man kan bara påverka sig själv och ingen gynnas av en statlig åsiktspolis som säger vad man får tycka och inte. Men de exemplen som lyfts fram på varför vi behöver feminism (folks förvåning när pojkvännen lagar mat, fördömandet av att inte vilja ha barn, att beskyllas för att inte vara bra nog när pojkvännen är otrogen och så vidare) avspeglar den där formen där män gör mansgrejer, kvinnor gör kvinnogrejer och det inte finns några mellanting. Att vilja bekämpa de sakerna är inte försök att kontrollera folks åsikter utan en vilja att förändra attityder. För nog ska en kvinna kunna säga att pojkvännen lagade mat och få höra ”jamen vad kul, vad blev det?” och inte ”hahaha, gick det ens att äta?”, ”har han varit otrogen” eller ”men herreguuuud vad din kille är duktig som klarar av att laga mat!”. Och låt vara att det inte är en allmän rättighet att skaffa barn, men det är fanimej en allmän rättighet att låta bli om man vill, utan att någon tar sig friheten att ha åsikter om det. Och en otrohet kan aldrig skyllas på den som blir bedragen, men ändå hör man ofta att mannen varit otrogen för att kvinnan inte levererade tillräckligt av vad det nu kan vara som hon är skyldig honom för att han ska bete sig som folk.

Behöver man just feminismen för att få ordning på de här grejerna? Kanske, kanske inte. Oavsett vilket har feminismen givit de här problemen ett berättigande, fått kvinnor att förstå att de inte behöver be om ursäkt för att de har en åsikt och för att de säger den. Fått kvinnor att reagera över att äldre manliga kollegor uppmuntrar dem med ett ”det är snyggt med kvinnor i kostym” istället för ett ”du har verkligen identifierat ett betydande idékomplex”. Fått män att kräva delaktighet i sina barns liv. Och utan att försöka bestämma vad andra ska tycka så är den här uppluckringen av formen något vi borde vara tacksamma för.

Och slutligen: Feminismen ska inte bli en kyrka som förbjuder svärord, men man måste vara blind om man inte ser att alla de där väldigt vanliga svärorden relaterar till kvinnor.

Finns det någon bandymålvakt som kan flyga planet?

Väldigt ofta stöter jag på genuskritiker som helst skulle avveckla hela genusvetenskapen. Ett vanligt argument är att det är ovetenskapligt att studera genus. Just det har vi redan behandlat på den här bloggen.

Ett om möjligt ännu vanligare argument mot genusvetenskapen är dock att genus saknar betydelse. Det är på många sätt ett uttalande utan särdeles välutvecklad intellektuell spänst, men låt oss nu för ordningens skull ändå säga det självklara:

Genus har betydelse. Det finns inte en forskare i hela världen som skulle säga emot det. Däremot finns det förstås diametralt olika syn på exakt hur viktigt det är.

Så får jag höra att genusvetare lägger på tok för stor vikt vid genus.

Men hallå. Lägga vikt vid genus är ju vårt jobb: Vi studerar genus. Det kan man nästan lista ut från beteckningen ”genusvetare”.

Jag tycker att genus i historien är spännande. Följaktligen undersöker jag mäns och kvinnors relation i en given historisk kontext. Någon annan tycker att ekonomiska förhållanden är mer spännande. Därför studerar den transaktioner och handel i en historisk kontext. Men inte fan är det någon som kommer till en ekonomhistoriker och säger att nämen hörredu nu får du nog allt ta och fundera över skriftens uppkomst också. Inte knackar någon en nationalekonom på axeln och säger att nu var det slut med finansiering för dig för du har för stort fokus på ekonomi.

Vi gör olika saker, kompletterar varandra, skapar en bredare syn av verkligheten. De olika delarna är essentiellt kopplade till varandra men det är befängt att kräva en forskare på så stor bredd att man förlorar djup och det är vansinnigt att kritisera en forskare för fokus på en särskilt aspekt av verkligheten bara för att man själv tycker att något annat skulle vara mer relevant.