Etikettarkiv | Vita kränkta män

Snöflingorna virvlar

Det finns många olika namn på män som blir upprörda. Ett tag var det ”vita, kränkta män”, som rent av förkortades till VKMs. ”Snowflakes” är ett annat och ”inte alla män” är ett tredje. Jag minns att jag protesterade mot begreppet VKMs när det lanserades. Det kändes så polariserande och mer skadande för debatten än något annat.

Och även om jag fortfarande försöker hålla mig från liknande begrepp så måste jag erkänna att det nu så här, många år efter att jag först gav mig in i jämställdhets- och genusdebatträsket, känns mer och mer relevant. För varenda, jävla gång någon, någonstans tar upp någonting som rör hur män själva skulle kunna förbättra situationen för exempelvis

a) kvinnor och/eller

b) miljön och/eller

c) varandra och/eller

d) hemlösa kattungar

så kommer det ofelbart en högljudd drös med män som blir oerhört upprörda och kränkta. I flera år försökte jag förstå dem. Jag försökte se logiken, lyssna på resonemangen, argumentera emot dem som ville borsta bort protesterna som oviktiga eftersom alla måste få höras.

Relaterad bild

Men seriöst alltså.

Gillette gjorde en reklam som spreds som en löpeld över intörnätet.

Den handlar om att män kan bättre än mobbning och trakasserier. ”Det är bara genom att utmana oss själva som vi kan komma närmare det bästa av oss själva”, menar Gillette. I videon ser vi bland annat en man ingripa när två små pojkar börjar slåss med varandra och när han går ner på knä för att sära på pojkarna säger han att man inte behandlar varandra så.

Och (inte alla) män går fullkomligt ape shit cray cray över den här videon. Det är PK-maffian eller multinationellt kapitalististiskt moraltvång alternativt kommunististiskt vänsterdravel för att rätta män in i feministledet.

Att män utsätts för våld är ett enormt samhälleligt problem. Att små pojkar inte får lära sig andra sätt att umgås än genom våldsamheter är också ett enormt problem. Att män känner sig ensamma, står för den överväldigande majoriteten av självmord, våldshandlingar, drogmissbruk och upplever utanförskap är skitstora samhälleliga problem.

Nu kommer det en video som tar upp det, låt vara att det är en reklam, och så duger inte det heller.

Relaterad bild

Vad är det egentligen som man protesterar mot? Allt som antyder att män kan ta ansvar, att män borde ta ansvar. 

Det är väl här någonstans som de allra flesta kvinnor (och väldigt många män) lackar ur. Det är här någonstans som begrepp som male tears, snowflakes och vkm på allvar börjar kännas relevanta, för att det på riktigt finns de här högljudda männen (jo, det är nästan uteslutande män) som upplever sig så grundligt förfördelade att ingenting duger och man liksom bara inte har tid att öda på deras meningslösa tjafs. Jag har tre barn. Jag känner igen de där tendenserna. Som när de äldre barnen kommer till köket på morgonen och uppgivet meddelar att det inte finns någon frukost för de känner inte för müsli eller yoghurt eller frukt eller nybakade scones idag. Privilegium check, snowflakes.

När en man har en riktigt bra idé och kvinnor har så mycket problem med sin mens att de inte förstår honom.

Det händer ju ibland att man kommer över sånna där grejer som liksom får en att behöva ta en liten paus och gå ut i skogen och sitta på en sten och filosofera över livet och världens nära förestående undergång.

Som till exempel när man läser om den nya produkten Mensez (uttalas enligt tillverkaren ”mensiis”). Det är ett läppstiftsformat lim med vilket mentruerande kvinnor kan limma ihop sina blygdläppar så att blodet inte kan läcka ut. När man sedan går och kissar så släpper limmet omedelbart, kvinnan kan enkelt tömma ur blodet och sedan limma ihop sig igen.

mensez

Produkten är, föga förvånande, uppfunnen av en man – en kiropraktor vid namn Dr. Dan Dopps. Han har, mycket förvånande, just fått patent för sin revolutionerande produkt. Man skulle ju kunna tänka sig att anledningen till att ingen kvinna hittills har kommit på en limläppstift för den sortens läppar skulle kunna vara för att ingen kvinna någonsin skulle vilja limma ihop dem. Det skulle också kunna vara för att även om en kvinna kan tänka sig att limma ihop blygdläpparna så är hon mer medveten än Dr. Dopps om hur och framförallt var mensblod kommer ut ur kroppen (spoiler: det är inte från samma ställe som kiss). Enda chansen att den här produkten skulle fungera är om man på något vis kunde limma blygdläpparna vikta bakåt, men då har jag svårt att tro att produkten kan leva upp till sin ambition att låta mig vara ”den kvinnan jag kunde vara” (om det inte är ”hon med limmad vagina”, men det har aldrig känts frestande) eller vara lika enkel att applicera som vanligt läppstift.

Och jag gillar ju inte termen vita, kränkta män men ibland så känns den ganska träffande. Det är nämligen eftersom kvinnor inte förstår att uppskatta schyssta snubbar som vi inte förstår att uppskatta de produkter schyssta snubbar har utvecklat för vårt eget bästa.

mensez2

Det kommer nog ta mig väldigt lång tid att ”work through the idea”. Att limma ihop sig lär nämligen komma med en helt ny uppsättning ”psychological issues”.

Vithetsnormen och julkalendern

Det var väl ganska väntat att någon observant typ med hänvisning till historisk korrekthet skulle protestera mot att ett av barnen i årets julkalender inte har hy vit som snö. Och om vi för den här gången bortser ifrån att folk väljer att göra hudfärg till en historisk faux pas istället för, oh I don’t know, TV-kameror? Språk? Vi koncentrerar oss på kärna, på den historiska korrektheten.

För självklart kryllade det inte av icke-vita i Sverige för 1000 år sedan, men de fanns och forskning har visat att de sannolikt var betydligt fler av vad vi med vårt inskränkta tänkande i dag vill tro. Redan medeltida förhållanden var vad som med dagens terminologi skulle beskrivas internationella (även ”internationell” är ett svårt ord eftersom det indikerar att det fanns nationer och det gjorde det inte före typ 1900-talet). Kontakterna via handelsvägar var livliga och långväga. På Gotland har man till exempel hittat tusentals arabiska mynt. I Othemsskatten, som hittades 1999, var de flesta av de 14 300 mynten från kalifatet och en del var präglade på 870-talet. Vi behöver ju inte gå in på numeriska detaljer, men det är ganska länge sedan.

Det ska tilläggas att arabiska mynt på svensk mark inte behöver betyda att det fanns en massa araber på svensk mark (det vill säga; mynten kan ha hämtats hit av nordiska köpmän) men det visar på kontakterna. Människor i Sverige visste om att det fanns människor med annan hudfärg. Kontakterna fanns redan.

Det är här någonstans vithetsnormen kommer in. Vi tenderar till att tro att allt viktigt som hänt har hänt på grund av vita människor. Det är inte sant. Och om någon nu känner att det är svårt att förstå vad vithetsnorm är kan ni med fördel se på den här bilden.

jesus

Det här är nämligen vad man får om man bildgooglar ”Jesus”. Jesus – en kille från Mellanöstern och som konsekvent framställs i västvärlden som ljushyad, gärna blåögd, mer eller mindre blond och med ett gud0mligt välansatt skägg. Sannolikheten att detta har något som helst med historiska Jesus att göra är försvinnande liten. Vithetsnorm, people. Så ser den ut.

Ungefär samma sak har hänt med romarna – de var inte heller vita. Jo, romarna skilde strikt på folk och folk. Till exempel var det bara de som hade medborgarrättigheter i Rom som var riktiga romare, men med Romarriket kom människor från minst Nordafrika till Norra Europa. I England har det bott ”afrikaner” i två tusen år. Anledningen till att vi vet det är att England har betydligt bättre källäge, och man ska egentligen inte leka om-leken men OM vi hade haft lika mycket historiska källor från vikingatid från Sverige är det mycket sannolikt att vi skulle kunna påvisa att det fanns ”afrikaner” här också.

Förutom romarna har vi korstågen på 1000-talet, vikingafärder, upptäcktsresor, Sidenvägen, Osmanska riket och så vidare och så vidare. De här kontakterna fanns hela tiden. Icke-vita finns genom hela vår historia (se gärna Tumblrn People of Color in European Art History).

Ja. Det är säkerligen ett medvetet beslut av SVT att försöka inkludera och bredda genom att inte bara ha vita barn med i julkalendern. På ungefär samma sätt som de har med vuxna kvinnor som får tilltala män utan att först ha blivit tilltalade och barn som inte får stryk. Det blir liksom trevligare TV av det och vi är dessutom ganska många som ställer oss positiva till att göra inkluderande TV. Att göra informativa historiska program medför alltid prioriteringar. Det bara är så.

Men nej, det är inte alls otänkbart att det förekom icke-vita kids i Sverige under de 1000 år Julkalandern behandlar. Tvärtom, faktiskt. Säkert kan man hitta historiska inkorrektheter att pilla sig i näsan med i årets Julkalender, men icke-vita är inte en av dem.

Kära Amanda Björkman!

Jag läste din ledare i DN. Jag håller helt med dig om att Gustav Fridolin och andra politiker inte ska avgöra innehållet i skolans historieböcker. Lite relaterat till det undrar jag vad för sorts kompetens du själv sedan har att avgöra vad som ska ingå. Jag känner inte dig. Kanske du har en utbildning i historia någonstans där Google inte hittar den, vad vet jag. Om du har det verkar den emellertid inte stamma från ett svensk universitet eller de senaste 40 eller så åren.

Du skriver bland annat att kvinnor inte nämns i historieböckerna för att ”[d]et är verkligheten” och att ”historieböcker ska spegla historien, inte hur vi – utifrån dagens moderna genusglasögon – önskar att den hade sett ut.” I vilken verklighet tror du att endast 10% av befolkningen var kvinnor, om jag får fråga?

För den här skevheten som du talar om, där kvinnor inte syns, den beror helt och hållet på vilken sorts historia man tycker att det är viktigt att dagens ungdomar lär sig. Historieböckerna beskriver inte en objektiv sanning, en Verklighet, utan ger eleverna en bild av samtida forsknings historiesyn. Låt mig förklara. Grimbergs böcker fungerade länge som skolböcker, flitigt lästa och mycket uppskattade. I hans Världshistoria, band  XIII, finns ett kapitel som heter ”Den vite mannens börda” och som – långt innan feminister myntade uttrycket vita kränkta män – handlar om bördan att härska över världen som det mest lämpade folkslaget och den högsta rasen.

I B. Estlanders Allmänna historien i berättelser – medeltiden (vilken förresten användes av min farfar när han undervisade som läroverksadjunkt) står det på första sidan i första stycket så här:

”Hunnerna voro ett mongoliskt herdefolk från mellersta Asiens stäpper. De voro vederstyggligt fula: korta till växten, med låg panna, utstående kindkotor, platt näsa, små ögon och ful hy […]”

Det finns säker de som skulle vilja argumentera för att det här är beskrivningar av verkligheten, det också. Min farfar ansåg säkert det när han uppmuntrade sina studenter att läsa om Teodorik, Attila, Klodvig och de andra gubbarna. Men vi kan säga så här: det finns inga historiker i dag som skulle uttrycka sig på det här sättet. Det finns inte skolbok som skulle accepteras med den här formuleringen. Och det finns mycket lite relevans i själva innehållet. Redan på de första sidorna räknar jag ihop till fyra direkta sakfel – sådant som dagens forskning har visat de facto inte stämmer.

Hade historien varit ett statiskt tillstånd av forna händelser hade historiker inte haft något att göra. Historia lever. Historieskrivningen lever. Den förändras med samhället, anpassas till viss mån efter den nya tidens strömningar. Det är dock inte alls samma sak som att man tillrättalägger källorna eller förvanskar historien. Vi ställer bara nya frågor till samma material. Och kvinnorna finns där framför oss hela tiden, om vi bara väljer att ställa frågor som är inkluderande istället för exkluderande. Om vi väljer att till exempel se på hur familjerna har sett ut, hur man skötte ett hushåll, hur man uppfostrade sina barn, vad man läste, vad man åt och drack.

Men kvinnorna finns där som fullkomligt naturliga delar även av politiken och av ekonomin, inte bara på vad som populärt kallas ”traditionella kvinnoplatser”. Därför är det lite roligt att du menar att vi inte ska förblindas av dagens modern genusglasögon eftersom vad du förespråkar är en historiesyn nedkörd i 1800-talets patriarkala indelning av privat och offentligt. ”Privat” och ”offentligt” fanns liksom inte innan. Man bedrev politik hemma. Hushållet var den tveklöst viktigaste produktions- och konsumtionsenheten. Äktenskapet den mest betydelsefulla ekonomiska transaktionen. Allt det här är arenor där kvinnor förekom i lika stor utsträckning som män. Allt det här är arenor som bör diskuteras i dagens historieundervisning.

Nej, vi ska inte skriva om skolböckerna för att Gustav Fridolin har fått en idé om en jämställdhet som inte fanns, utan för att skolböckerna i sin nuvarande form inte återspeglar den forskning som bedrivs. Du ställer frågan ”vilka det är – förutom ministern själv – som är intresserade av att peta i skolböckerna”. Jag svarar: ungefär alla historiker. Varför? För att skolböckernas historieskrivning släpar efter universitetens forskning med flera decennier. Därför.

Så, kära Amanda Björkman, gör inte det här till en fråga om att politiker bedriver historierevisionism och framhåll inte din egen syn på historieskrivningen som sanningen. Ursäkta mig nu om jag låter oförskämd men din personliga åsikt om historieskrivningen är precis lika irrelevant som Fridolins dito.

Fråga historikerna istället. Det här med historia är ju trots allt ändå lite vår grej.

Vänliga hälsningar

Charlotte, doktorand i historia

Tjejer och rocket scientists

Av en händelse hamnade jag på Fredrik Wass blogg och ett inlägg som heter Män som hatar journalister. Det handlar om Mats Qviberg som, i egenskap av finansman och inblandad i HQ-härvan, blivit granskad av SvD-journalisterna Patricia Hedelius och Carolina Neurath. Jag tänker inte uttala mig om varken kvaliteten på granskningen eller Mats Qvibergs skuld, men det finns ett par saker att notera om Qvibergs kvinnosyn. Och jag säger kvinnosyn trots att jag vanligtvis är väldigt försiktig med att uttala mig om andras syn på något, för de uttalanden han gör är inte välavvägda argument mot en viss sorts journalistik utan ett förminskande av Hedelius och Neurath för att de är just kvinnor.

Qviberg menar nämligen att ”De här tjejerna tror jag inte är några rocket scientists, att köra om dem kan inte vara så svårt”.

Andas. Lugnt och djupt. Du har solen i magen. Andas.

Och tänk er sedan en högt uppsatt finanskvinna kommentera några journalisters granskning med ”De här killarna är ju knappast smartast i klassen, att köra om dem kan inte vara så svårt”.

Det är så oerhört förmätet och nedlåtande. De är inte några ”tjejer”. De är utbildade journalister. De har skrivit om Qviberg för att de är journalister och det har ingenting med kön att göra alls. Att jämföra ”tjej” med ”rocket scientist” för att påvisa intelligens är att göra det till en könsfråga. Det är att säga att han som man (med potential att vara rocket scientist, helt säkert) inte har något att frukta från två småflickor. Det är att ta ifrån kvinnor deras yrkesstatus – inte ett nytt koncept men jävligt ofräscht. För precis som Fredrik Wass påpekar tycks Qviberg se sig själv som ovanför lagen. Qviberg menar till exempel att det inte är ”okej att göra livet surt för en person i min ställning. De har ingen rättighet att göra det”.

Qviberg verkar fullkomligt ha missat att det är deras jobb. Inte som tjejer, utan som journalister. Det är deras jobb att granska makthavare och blåsa i den berömda visselpipan när allting inte står rätt till. Och om det nu är som Qviberg påstår att de bara är ute efter honom så ska han väl vara glad över att de valde att bli journalister och inte rocket scientists.

Så blir jag inte feminist i dag heller

Jag var med i grupp på Facebook som skulle handla om genus och jämställdhet. På den lyftes den extremt intressanta frågan hur man ska kunna lyfta fram manliga erfarenheter av patriarkalt förtryck som en del av den feministiska kampen. Med stort intresse började jag läsa svaren (många, väldigt många) för jag tror att just mäns erfarenheter som en naturlig del av jämställdhetsarbetet saknas på allt för många ställen.

Men svaren handlar först om hur män ska kunna stötta kvinnor i kvinnors kamp mot patriarkatet, om solidaritet med kvinnor i deras utsatthet, kanske på grund av att frågan ställdes inom en feministisk ram. Så kommer det en man som menar att feminismen som ideologi har radikaliserats och därför kanske inte längre är den rörelse det var, och att likhetstecknet mellan jämställdhet och feminism är problematiskt. Han menar att feminismen inte måste var den enda rätta vägen mot jämställdhet. Därefter bryter, inte alldeles oväntat, helvetet lös.

Det handlar huvudsakligen om tolkningsföreträde. Feministiska kvinnor menar att de har tolkningsföreträde beträffande feminism. Det kan jag utan tvekan ställa upp på. De inom en rörelse måste ha rätten att definiera den. Men när man samtidigt underkänner männens del i feminismen och menar att de män som deltar borde göra det inte för sin egen skull utan som en solidaritetsgärning med utsatta kvinnor och på kvinnornas premisser, och dessutom framhåller feminismen som den enda rätta vägen då har man skapat en sexistisk rörelse och inte en rörelse för jämställdhet. En rörelse där vissa, på grund av biologiskt kön, automatiskt har större rättigheter att uttala sig. En rörelse där en ung välanpassad kvinna från en akademikerfamilj i en trevlig förort har större rätt att uttala sig om förtryck och underordning än den unga man vars styvpappa våldtog honom, som inte klarade gymnasiet och som nu sitter ensam sedan frun tog sonen och stack för att han inte klarade av att försörja dem.

För alla feminister (jo, jag generaliserar, sue me) verkar vilja framhålla att män också förlorar på patriarkatet. Det kan jag också hålla med om. Män som grupp förlorar i dagens samhälle på patriarkala strukturer – även om jag inte anser att dagens Sverige är ett patriarkat. Men i diskussionen som blev efter frågan om hur mäns erfarenheter ska inkluderas visas det ändå tydligt att patriarkatet inte ses som en struktur bortom män och kvinnor, upprätthållen av alla i samhället, utan som männens fel. Bara det där att män måste stå på kvinnors sida istället för att få vara på sin egen sida och säga att heteronormativitet och könsstereotyper inte funkar för dem heller indikerar att det inte rör en kamp mot ett system utan mot det andra könet. Det kan jag bara inte ställa upp på.

Sedan går det liksom ännu mer åt helvete för sedan en av männen lyft fram jämställdismens paroll att det ska vara lika rättigheter och skyldigheter för alla oavsett kön, och att det borde vara något som alla kan skriva under på bestämmer sig några av kvinnorna för att männen är jämställdister som försöker kapa kvinnors taltur och baktala feminismen. Männen själva menar att de inte alls är jämställdister, att de inte känner sig bekväma med ismer, men det verkar inte ha så stor effekt (och wow kan jag känna igen mig i det).

Sedan blockas de från gruppen. Man hade tydligen fått en mindre invasion av VKM (Vita kränkta män) i gruppen.

Kanske hade de helt enkelt skrivit för mycket eller inte följt trådstarten tillräckligt tydligt? Av egen erfarenhet vet jag ju att det händer. Kanske de hade betett sig som svin i andra trådar som jag inte läst? Så kan det vara. Men man får inte tysta folk genom att kategorisera dem bortom vad de själva känner sig bekväma med, genom att håna dem för deras kön, genom att förminska dem och kalla dem kränkta för att de inte håller med. Vet ni vad det påminner mig om? Behandlingen av suffragetter i slutet av 1800-talet. Och i mitt stilla sinne undrar jag om det inte var exakt sådana könsstereotypa tystande aktioner som feminister skulle arbeta mot.

För oavsett om man håller med om att feminism är jämställdhet så är jämställdhet inte feminism. Det är inte den enda vägen. Det måste gå att få diskutera jämställdhet, att få diskutera mäns problem och kvinnors problem, utan att ansluta sig till en ism.

 

Lagar, strukturer och manlig diskriminering

Först hade jag inte tänkt titta på intervjun med Pär Ström och Kawa Zoleagary (som håller i FB-sidan Vita kränkta män). Pär Ström har inte tidigare imponerat beträffande debattstil, och satiren på Vita kränkta män är så genomgående att det blir för mycket – i mitt tycke. Men så tittade jag på den ändå, och hoppas att fler tar sig tiden till det. För det första måste jag erkänna att jag är oerhört imponerad över Kawa Zoleagary. Så lugn, så trevlig och så smart. För det andra insåg jag var de största problemen med Pär Ströms resonemang ligger.

För Pär Ström verkar tro att strukturer är ett begrepp som feminister har hittat på och som man inte kan mäta. Han står med sin bok och säger att den diskriminering av exempelvis invandrare och andra grupper än just män, som Kawa lyfter fram, inte går att bevisa för att den inte går att mäta, men att den utbredda diskrimineringen av män är inskriven i lagen och därför mätbar. För en rättshistoriker är ett liknande resonemang snudd på absurt. Det är en av rättshistorikens mest grundläggande principer att det som är kodifierat, alltså det som de facto står i lagboken, endast utgör en liten del av rättssystemet. För min egen tidsperiod, medeltiden, är det helt självklart, men ändå är det inte mer än några decennier sedan som många tolkade de medeltida lagtexterna som uttryck för bruket. Faktum är att folk under medeltiden inte verkar ha fäst överdrivet stor vikt vid vad som stod i lagen – man gjorde lite som man tyckte.

Självklart är dagens lagtexter betydligt mer utförliga och rättssystemet sådant att alla medborgare förväntas efterleva lagarna. Men handen på hjärtat: hur många gånger har ni kört lite över hastighetsbegränsningen? Laddat ner en piratkopierad film? Gått mot röd gubbe? Snattat i era unga år? Visst, det är inte särskilt allvarliga försyndelser, men det säger ändå något om hur man kan tolka lagtexter. Den som inte kan något alls om det svenska samhället, som kanske studerar det några hundra år in i framtiden, kommer inte att få en rättvis bild av hur samhället faktiskt fungerar genom att endast betrakta lagtexter.

Så hur ska man då kunna säga något om samhället? Jo, genom att studera de strukturer som Pär Ström och många debattörer med honom kategoriskt underkänner. Strukturer är de mönster i samhället som aktörer agerar i, och är inte ett begrepp som feminister har hittat på. En av de som kommit att starkast påverka synen på strukturer och aktörer var Pierre Bourdieu för ungefär 40 år sedan, men där finns också sociologen Anthony Giddens och rättsfilosofen Roberto Unger. Strukturer skapas och upprätthålls av aktörerna, men kommer också att påverka aktörerna. Strukturer kan vara besvärliga att mäta och vetenskaper som studerar samhällen är aldrig exakta vetenskaper – så som naturvetenskaper. Statistik kan ge betydelsefulla vinkar om mönster och riktningar, men är synnerligen problematisk om den inte tolkas inom en korrekt struktur – en given kontext. Intervjuer och mikrohistoriska studier kan öppna för specifika insikter, men kan inte utan vidare anses representera större strukturer. Samtidigt ger breda översikter generella slutsatser, men kommer obönhörligen att innehålla undantag. Alla dessa faktorer tillsammans ger bilder av strukturer – bilder av hur samhället faktiskt fungerar. Det fungerar inte riktigt likadant för alla, men det är samma tendenser.

Dessa saker är ingenting som forskare är oense om, för de är allmänt vedertagna. Begreppet strukturer kanske inte är relevant för alla forskare, men det betyder inte att forskare förkastar idén om strukturer. Att strukturer och aktörer interagerar – alltså påverkar varandra – är också helt självklart, även om forskare kan vara riktigt oense om vilken påverkan som är störst i ett specifikt fall. Pär Ström är upprörd över exempelvis att pappor måste gå och med sin underskrift bekräfta faderskap över barn och att mammor har vårdnaden om barnet automatiskt. Han ser det som att fäder diskrimineras. Men från en rent rättslig synvinkel är förfarandet helt logiskt. Att vara förälder till ett barn medför livslånga skyldigheter. Det finns (med största sannolikhet) betydligt fler vittnen till vem som är barnets mamma än vem som är dess pappa och det vore en rättsäkerhetskatastrof att förutsätta att mannen som modern bor med eller sällskapar med ska beläggas med de där livslånga skyldigheterna som föräldraskap medför utan att han får bekräfta det. Trots att jag och min man (som då var min sambo) tyckte att det var oerhört märkligt att gå på intervju för att bekräfta att vi båda var närvarande vid skapandet av Vilho förstår jag behovet av ett sådant system. Om man bara tittar på lagen – på de där sakerna Pär Ström tycker att man kan mäta och som inte är sånna där strukturer som galna feminister hittar på – finns det snarare ett skydd för män mot ofrivilligt faderskap än vad det finns diskriminering.

Och det är synd att Pär Ström vägrar gå längre, vägrar att se strukturerna som sorterar mänskligheten i två polariserade grupper, för det är där orättvisorna blir tydliga. Om man tar hänsyn till alla de där delarna – statistik, enskilda berättelser och breda översikter – står det nämligen klart att pappor i allmänhet betraktas som andra klassens föräldrar, att de inte räknas bara för att de är pappor och att mamman (även om mammor oftare kritiseras) har sista ordet. Det är inte rättvist. Men det är en orättvisa som inte syns i lagen. Det är en av många strukturella orättvisor, där män förvisso ibland drar det kortaste strået, men där gruppen män knappast har det värre än någon annan.