Igår när jag körde Tildas älskade långsvansar till dagis (en extraskjuts eftersom jag glömt dem hemma, long story) lyssnade jag på någon av de kommersiella finska radiokanalerna där programledaren uppmuntrade lyssnarna att skicka in sina berättelser om när de känt sin manlighet eller kvinnlighet hotad. Det är ju potentiellt ett väldigt intressant ämne. Genom att analysera vad som hotar manligheten och kvinnligheten kan man ringa in vad manlighet och kvinnlighet är.
Där var exempelvis den unge mannen som tillsammans med sin kompis ute på en bar hade beställt en cider, som till hans stora fasa visade sig vara rosa, och sedan såg några brudar som drack öl. Det var ett hårt slag för hans manlighet. Programledaren skrattar medlidande. Eller han som kom på sig själv med att visa upp sin nya tröja för sin kompis. Jösses, alltså. Det är ju bara fruntimmer som gör sånt. Ingen kommer att ta hans manlighet på allvar längre efter det.
WTF.
Det måste vara så fruktansvärt tungt att hela tiden gå runt och bekymra sig över att uppfylla en roll med så begränsade kriterier. Och det är det här som gör att jag tycker att det är viktigt att vara genusmedveten. Lite mer genustänk på det där och folk kunde få dricka sånt de gillar och visa glädje över nya kläder om de vill.
Själv kan jag inte komma på en enda gång då min kvinnlighet varit hotad sedan jag kom ur tonårsangstens horribla mörker då allt var pinsamt. Ni då?
Hit och dit och tillbaka igen 
Nope, ingen hotad kvinnlighet ever. Tror att det är mera karlar som stressar för sånt…eller har jag fel? Å andra sidan sysslade jag nog inte alls med några ”kvinnliga” grejer förrän någon gång under slutet av högstadiet/gymnasiet. Har kännt min kompetens ifrågasatt pga att jag är kvinna dock. Och det har funnits situationer som kännats hotfulla för att jag är kvinna.
Jag har också uppfattningen att det är mest män som känner sig hotade i sin manlighet. Kanske är manlighetens ramar snävare än kvinnlighetens och övertramp hårdare straffade?
Charlotte:
”Kanske är manlighetens ramar snävare än kvinnlighetens”
Kanske!? Hur bortskämda är ni kvinnor om ni inte vet att så är fallet? Och jag skriver NI eftersom de flesta kvinnor kommer med samma håglösa fråga. Det är helt klart att kvinnor har mera könsligt spelutrymme än män men fortfarande anser man att kvinnor begränsas mera i det könsliga. Hur kan det könsliga vara mera problematiskt/begränsande för kvinnor – den etablerade (o)jämställdheten är 100% kvinnocentrerad – samtidigt som kvinnor har mera könsligt spelutrymme? Är inte det könsliga spelutrymmet måttet på jämställdheten? Som jag själv frågade i en tidigare diskussion:
”To conclude: Why is the issue mainly discussed as a problem to women and externally to women themselves, when women have the most freedom of choice in the issue in this culture? And why is the one who has the broadest possibility of choice the least responsible (not at all) in the issue?”
Ja fy vad det är synd om alla stackars män.
Charlotte:
”Ja fy vad det är synd om alla stackars män.”
Nej det är fy synd om Lana Del Rey.
..and we have a winner.. Tack för den, Matias 🙂
Nåjo, där visade så feministen sin rätta sida.
Innan jag blev den förhållandevis välbalanserade snubben jag är nu så var nog min manlighet hotad ibland. Av det vanliga, typ att man råkat bete sig ”tjejigt” eller så. Inte varit tillräckligt intresserad av sport. Men jag vet inte om jag brydde mig så hårt; jag var alltid så jävla motvals. ”Manligheten” var liksom aldrig nån större del i min identitet; det tog betydligt värre om nån angrep mitt intellekt t.ex. Och under många år kände jag att min stolthet och mitt människovärde kränktes av olika varianter av mobbning och utfrysning och sådant. Men ”manlighet”? Mnjae. Det är inte så viktigt för mig att jag uppfattas som manlig. Snygg vore det trevligt att uppfattas som, smart är väl det jag föredrar, rolig är en vanlig fallback om jag inte kan vara smart.
Vad gäller hotad kvinnlighet vet jag inte hur relevant det är, men jag har en del tjejer i datorämnen – de är genomgående väldigt duktiga, precis som sina klasskamrater, men påtagligt många av dem verkar tycka att det är viktigt att nedvärdera sina dator/teknikkunskaper. ”Jag är ingen datorlök” kan det heta. Och så gör de nån lite show av att vara intresserad av något tjejjigt, pratar lite mode eller hästar etc. och sedan vänder de sig om och löser problem i SQL. Inte helt säker såklart, men JAG tolkar det som att det är någon form av försvar av deras ”kvinnlighet”, att det inte är kvinnligt att vara en ”datorlök” och att man vill distansiera sig.
(Möter för all del samma sak hos en del av de hockeyintresserade killarna; jag vet att de är smarta som fan när de vill, men de SPELAR korkade och vill inte verkar alltför nördiga…)
Jätteintressant! Och precis som du antyder tror jag ålder och personlig mognad är rätt avgörande. I en viss ålder (läs: tonåren) är de där sakerna så mycket viktigare.
Jag kan känna att min manlighet blir inte hotad men ifrågasatt ibland, men det brukar gå över….
Nu kommer ungarna springande och undrar varför jag skrattar så jag ramlar av stolen… 😀
Jag kan inte komma på att jag någonsin direkt skulle ha upplevt min kvinnlighet hotad, snarare elegans då, t.ex. när man klapprar fram i snygga klackskor( som med min skostorlek brukar vara snäppet för stora) och p.g.a. skornas hala botten lyckas slinta halvt omkull riktigt snyggt…
Hahaha! Jo, det är klassiker! Men fast att elegansen brister har jag aldrig känt mig mindre… kvinnlig liksom.
Jag har inte haft problem med min manlighet. Jag jobbar inom ett kvinnodominerat yrke, hänger gardinerna hemma och har tagit ut omkring 70% av föräldraledigheten. Inget konstigt för mig. Dock har jag fått höra av och till, mer eller mindre skämtsamt av folk i omgivningen att ”Jaså, det är du som har kjolen på där hemma!” Det gör mig inte speciellt upprörd och det naggar inte min manlighet i kanten. Däremot kan jag ibland tycka synd om dem.
Vad härligt att höra!
Tycker bara det är jävligt skönt att leva i ett jämställt äktenskap där man får vara den man vill och aldrig egentligen behöva tänka på dessa roller. Ja, jag älskar skor och väskor men det gör väl min man med, jag råkar nu bara vara den av oss som föredrar de med höga klackar.
Hahaha! Vi har precis likadant! Min man har nog till och med fler skor än vad jag har…
Det verkar som att trots att många inte känner sig hotade i sin manlighet eller kvinnlighet så nämns hänga gardiner, föräldraledighet, sko-intresse, mode, hästar som sådana saker som är just kvinnligt. Det är intressant att vi alla på något sätt vet vad som ska vara kvinnligt och manligt och på så sätt faktisk upprätthåller indelningarna. Jag kan känna mig annorlunda i den grupp jag är i; om det är många tjejer funderar jag på om jag verkligen är kvinnlig nog då jag inte vet senaste mode-snacket och när jag är med killar känner jag mig där som att jag inte är manlig nog för att förstå poängen med att sparka runt en boll. Och pang så bekräftar även jag att jag är mycket medveten om vad jag borde kunna/tycka/gilla. Jag tror inte jag är ensam om detta utan att det för både män och kvinnor finns idéer om hur vi borde vara men ingen av oss kan uppfylla det. Och jag är inte tonåring, kronologiskt i alla fall… 🙂
Precis. Jag är nog också medveten om att jag ibland får blickar som betyder att jag igen klampat rakt över gränsen för vad som är kvinnligt. Men flip off, liksom.
Jag känner mig sällan så misslyckad och så okvinnlig som när jag måste ha skor jag får ont av. Skor med spetsig tå, med hög klack, utan någon som helst hänsyn till mina sko-avskyende fötter.
För övrigt undrar jag vad långsvansar är?
Jag har på något vis blivit för gammal för sådana skor. Sitter de inte skönt på foten använder jag dem inte. Men just skor är säkert en sån där grej som ”definierar” kvinnlighet.
(Det kommer bilder på långsvansarna så fort jag hinner!)