Etikettarkiv | Jag borde ha anat det borde jag

Bättre tiga och… ja… vara tyst.

Jag kan inte jättemycket arabiska. Alltså, jag plockar väl upp ord här och där när någon pratar, men jag hänger inte med på sammanhang. Däremot så finns det en barnramsa som jag vid det här laget har hört tillräckligt många gånger för att känna igen, även om mitt uttal tydligt lämnar en del att önska, och någon kunde få för sig att jag hittat på en del av orden. Ni vet hur det var när man var liten och inte kunde engelska, men ändå sjöng engelska sånger? Så, ungefär.

Relaterad bild

Hur som helst.

Vi var på besök hos några bekanta och deras engelskakunskaper är väl just snäppet vassare än mina arabiska, så det blir ganska mycket sitta och lyssna för mig. Det var dock inte det som var problemet. Faktum är att om jag bara hade suttit och lyssnat så hade det inte funnits något problem.

Så eftersom Gabriel var med hade vi kört den där barnramsan ett antal gånger. Den handlar om hur man växer och blir större, större, och har rörelser till. Och när jag sitter där och lyssnar på en lång och invecklad diskussion som Anas hade med en av damerna där så hör jag plötsligt henne liksom börja den där ramsan. ”Växer”. Glatt fyller jag i resten av ramsan, med rörelser och hela alltet för jag kände mig helt plötsligt jävligt klipsk och det blev så där tyst som det kan bli när någon gör något oväntat som kan vara oväntat jävla smart.

Eller inte.

Anas lutar sig fram mot mig och viskar lite diskret att de hade talat om damens mamma, i Syrien, och hennes cancer.

Bildresultat för awkward gif

Ridå.

Nudlar i näsan

Försökte åka till jobbet idag men fick gick upp efter ett par timmar och åka hem och bädda ner mig i sängen. Frossa och illamående. Inte helt oväntat.

Men nu har jag kravlat mig upp ur sängen och fortfarande inte spytt. Tänkte utmana ödet till max genom att äta nudlar.

Kaffe

Jag är irriterad. Känner mig rastlös. Har svårt att komma till ro med mitt avhandlingsskrivande. Reser mig hela tiden. Det kryper i benen, under huden, i själen.

Och jag kan liksom inte skaka av mig känslan.

Så inser jag att jag faktiskt inte har druckit något annat än kaffe på hela dagen och efter lite räknande är jag beredd att erkänna att den här svårigheten att vara still möjligen beror på att jag just svepte min tionde kopp kaffe.

20151106-154243.jpg

MÖJ-LIG-HEN

Badrummet som inte längre finns

Det här är just nu vårt badrum. Det kräver, som experterna skulle säga, lite fix.

IMG_0649-20140423 IMG_0657-20140423 IMG_0658-20140423 IMG_0672-20140423

Kuriosa: Vi hann ju förstås inte mycket mer än börja förrän Tilda fick löss. Som ska schamponeras bort. Såatteh.

Länkar och hänvisningar

Det är spännande hur petiga folk brukar vara med att man ska hänvisa till varifrån man tar sina påståenden. För samtidigt som jag nästan inte kan skriva ett endaste inlägg utan att någon dyker på mig med krav om hänvisningar är det i den text jag skrev om feminina länder, en text som hade fem länkar till forskning och artiklar, endast länken till storyn med en man som suttit inspärrad i en bur i 10 år som dragit trafik.

Att förstå vad man vill

Jag har alltid vetat att jag vill undervisa. På hösten brukar suget efter halvmögliga, dunkla korridorer, datorer i nät så långsamma att 80-talets tekniska framsteg upplevs som revolutionerande och studenter i varierande grad av vegeterande stadium vara som störst. Jag älskar det, men på något sätt hade jag hunnit glömma riktigt hur det är. Den där friska höftluften, spänningen, förväntan.

Idag höll jag den första föreläsningen på universitetet och det gick jättebra. Eller. Ni vet. Det var ingen som sov eller så. Och ingen som ens plippade med telefonen. Och så ställde de frågor som jag kunde svara på. På den universella hur-gick-föreläsningen-skalan är det där helt avgörande kriterier.

Det här är vad jag vill göra. Undervisa. Föreläsa. Prata hål i huvudet på folk. Övertyga andra om att det jag tycker är kul också är viktigt, vilket det förstås också på riktigt är. Hoppas det blir mycket sånt i framtiden.

Hotade manligheter och kvinnligheter

Igår när jag körde Tildas älskade långsvansar till dagis (en extraskjuts eftersom jag glömt dem hemma, long story) lyssnade jag på någon av de kommersiella finska radiokanalerna där programledaren uppmuntrade lyssnarna att skicka in sina berättelser om när de känt sin manlighet eller kvinnlighet hotad. Det är ju potentiellt ett väldigt intressant ämne. Genom att analysera vad som hotar manligheten och kvinnligheten kan man ringa in vad manlighet och kvinnlighet är.

Där var exempelvis den unge mannen som tillsammans med sin kompis ute på en bar hade beställt en cider, som till hans stora fasa visade sig vara rosa, och sedan såg några brudar som drack öl. Det var ett hårt slag för hans manlighet. Programledaren skrattar medlidande. Eller han som kom på sig själv med att visa upp sin nya tröja för sin kompis. Jösses, alltså. Det är ju bara fruntimmer som gör sånt. Ingen kommer att ta hans manlighet på allvar längre efter det.

WTF.

Det måste vara så fruktansvärt tungt att hela tiden gå runt och bekymra sig över att uppfylla en roll med så begränsade kriterier. Och det är det här som gör att jag tycker att det är viktigt att vara genusmedveten. Lite mer genustänk på det där och folk kunde få dricka sånt de gillar och visa glädje över nya kläder om de vill.

Själv kan jag inte komma på en enda gång då min kvinnlighet varit hotad sedan jag kom ur tonårsangstens horribla mörker då allt var pinsamt. Ni då?

Att sortera gamla foton

Idag hade jag tänkt städa. Det är svårt när man är så snuvig att det droppar varje gång man böjer sig framåt för att plocka upp något. Men omöjligt blir det först när man gräver fram en hög gamla foton och barnen kryper upp i famnen och kräver att man genast berättar om allt.

Sommaren när Tilda var dryga året köpte vi världens sötaste hätta åt henne. Den var det enda plagg vi lyckades få henne att använda på hela den sommaren. På Skeninge Marken hittade hon en liten gul barnvagn i plast som var det enda på hela marknaden hon vägrade släppa när hon väl fått tag på. Eftersom vi inte lyckades bända upp hennes hand fick vi betala tjugo spänn för att få ta med oss unge och leksak hem. Sedan gick hon som en märla resten av sommaren för att kunna skjuta vagnen framför sig.

20120915-215149.jpg

Vilho älskade att gräva från den stund han för första gången körde sina små fingrar ner i jorden. Till skillnad från många andra barn bekymrade det honom inte det minsta att han var lortig. Tvärtom. Fortfarande idag är han nästan dagligen ute och gräver i trädgården. För två veckor sedan grävde han exempelvis ett präktigt hål mitt i gräsmattan i vilket han satte en egensnickrad skylt som pekade ut vägen till kojan under äppelträden.