Ni vet hur det är. Man drar på sig ett par byxor och så ser man en fläck stor som en kuststad på rumpan men så tänker man att ”äh vafn dä ä ba typ nå yoghurt” och så låter man livet gå vidare. Det väljer jag att inte tolka som en småbarnsförälders uppgivenhet inför naturkrafterna utan som att jag är en sån sorts person som inte hänger upp mig på petitesser, som är tolerant och fördomsfri. En sån som funnit inre frid.
Hit och dit och tillbaka igen 
Korrekt tolkat.
🙂
vet precis. man är tacksam för att det bara är en fläck.
Eller hur? Det är ju inte som att det är kräks liksom.