Historikerns historier · Nyhetsplock

Kvinnostäder och idealism

Jag ska vara helt ärlig. Jag har inte läst Carin Franzéns bok om den höviska kärleken som kvinnlig strategi. Den kanske är helt skit, så kan det vara. Ändå vill jag kommentera Nina Björks syn på boken.

Kanske blev mitt intryck av Björks recension av Franzéns bok färgad av det totala oförstånd Björk tycks uppvisa i recensionens första del, den som handlar om Christine de Pizans Kvinnostaden som hon kallar för ”tråkig läsning” eftersom ”[n]amnen på hjältinnorna byts ut, men samma historia berättas om och om igen”. Jo. Det var liksom så man skrev. Visst kan man recensera Pizans fullkomligt enastående prestation som tråkig läsning, men då missar man helt att boken inte var ämnad för en bredare allmänhet eller som underhållning. Kvinnostaden är ett politiskt verk, skriven i en tid då läskunnighet var få förunnat och den tysta läsningen ännu var relativt outvecklad. Kvinnostadens upprepningar visar inte på författarinnans bristande fantasi utan på hennes synnerligen stora kännedom om samtida litterära traditioner och bör, precis som all annan litteratur, läsas för vad den är.

Angående Franzéns bok menar Björk att man inte ska ”hänge [… sig …] åt idealism” eftersom ”[d]ominansförhållanden bygger på pengar och vapen”. Franzén menar dock (enligt Björk) att ”dominansförhållanden inte är faktiska utan bygger på ritualer och förhandlingar, på diskursiva relationer och regleringar”. Anledningen till att Franzén hittar motsägelser i riddarromantikens idealisering av maktförhållanden är att de finns där och att en samhällelig rangordning som har verkat huggen i sten i själva verket var ett mycket intrikat och komplext nätverk av allianser där både män och kvinnor deltog. Det lilla Björk lyfter fram ur Franzéns bok ger inte mig någon som helst indikation på att resultaten skulle vara ett resultat av idealism, snarare att de är helt överensstämmande med den nuvarande diskursen och andra forskares resultat. Kvinnliga strategier under medeltiden är inte omedelbart synliga eftersom nära nog all text – Christine de Pizan var ett lysande undantag – producerades av män i manligt dominerade miljöer. Men strategierna fanns där och blir synliga för den som förstår sig på tidens uttryck och tar sig tiden att lägga pusslet.

Vad tycker du?