En av de största nyheterna i dagens Hufvudstadsbladet (Finlands största svenskspråkiga morgontidning) är att det är allt fler som fördömer aga. Numer är det nämligen bara 17 % som tycker att det är helt ok att aga sitt barn.
17 %.
En gång till: 17 % tycker att det är ok att aga sitt barn. Att lugga sitt barn. Kanske nypa, kanske vrida om armen, kanske slå lite bara det inte blir märken. 17 % tycker att de åren som gått sedan de själva var barn har givit dem rätten att utnyttja sin större fysiska styrka och maktposition för att ge sig på någon som inte kan försvara sig, någon som borde kunna söka skydd hos just dem.
Oroväckande är också att dessa 17 % som tycker att det är ok inte inkluderar dem som egentligen inte tycker att man får aga sitt barn men som gör det ändå när tålamodet tar slut.
Om vi för en stund bortser från att det är olagligt att aga sitt barn – ett faktum som inte ens nämns i artikeln – kan vi återvända till det fundamentala. Det där med att våld föder våld och att barn aldrig gör som man säger utan som man gör. Man kan inte förklara för ett barn att det är fel att göra någon annan illa genom att göra illa barnet för vad man egentligen säger är att det är fel att göra någon annan illa om någon ser. Man kan inte villkorslöst älska sitt barn samtidigt som man gör det illa.
Hit och dit och tillbaka igen 
Någon sa vid diskussion om barnaga att ”Har man så bråkiga barn som jag har så måste man slå dem ibland.”. Ja, barnen var ovanligt bråkiga och våldsamma, men vad kan det bero på?!
Precis! Det finns ju en väldigt stor risk att det där med att barnen växer upp i en våldsam miljö korrelerar med bråkigheten. Om man säger så.
Min vid den tidpunkten dementa morfar hade en egen variant av ordspråket: ”den man älskar, den tar man” (de hade att fylla i ordspråk som programpunkt på boendet). Jag tycker vi inför det uttrycket istället 🙂 Tack för en intressant blogg, jag kikar ofta in här och läser med nöje både dina genusanalyser och vardagsbetraktelser!
Hahaha! Vilket bra ordspråk!
Kul att du trivs här! 😉