Imorgon åker jag till St. Andrews för att presentera delar av min forskning. Jag är så nervös att mina händer konstant är kallare än händerna på en riktigt gammal tant. Som är död.
Och så slits jag mellan det helt vansinnigt spännande att ge sig ut på resa och träffa (förhoppningsvis) likasinnade forskare och den där känslan av att jag inte borde lämna barnen. Att jag är en dålig mamma för att jag åker iväg, lämnar mina älskade små skyddslösa barn med min barbariske make som enda hopp i världen.
Det är riktigt tungt att vara helt oersättlig.
Men i bland känns det nästan tyngre att vara ersättlig.
Hit och dit och tillbaka igen 
Lyckospark!
Kan behövas!
Barnen mår bra när mamman mår bra och i det här fallet tror jag mamman mår bra av att åka och då mår barnen också bra. Och med tanke på att du är gift med deras pappa så tror jag att de kommer klara sig bra även att ni såklart kommer sakna varandra.
Så är det!