Biologi, genusvetenskap och deras användning

Jag är en väldigt stark förespråkare av öppen vetenskap; det vetande som skapas vid universiteten tillhör alla och ska komma befolkningen till godo. Men när det gäller biologi och genusvetenskap, två discipliner som ofta ställs mot varandra, behövs det mycket större respekt för vad vetenskap är för att resultaten ska komma befolkningen till godo på ett konstruktivt sätt.

Först och främst: Vetenskap är inte sanning! Forskare letar inte efter sanningen utan efter förklaringsmodeller, tendenser, strukturer, trender, tecken och rön. Alla forskare vet att det är andra forskares uppgift att så noggrant som möjligt gå igenom, ompröva, dissekera och diskutera resultaten. Det är en del av den vetenskapliga processen.

För det andra: Seriösa biologer, psykologer och genusvetare förstår att det ena inte utesluter det andra och vet att vi påverkas av både arv och miljö. Däremot kan man inte kräva av genusvetarna att de ska veta allt som händer inom det biologiska fältet för ny kunskap utvecklas så snabbt att det är nästintill omöjligt att hålla sig ajour med de senaste resultaten från två så skilda discipliner. Genusvetarnas uppgift är inte heller att ta ställning till om biologiska orsaker kan ligga i grunden för hur samhället ser på manlighet och kvinnlighet utan att se hur dessa tar sig uttryck i uppfattningar, normer och strukturer. Det är inte samma sak som att bortse från biologi, men det kan jämföras med Pinkers bok om våldet genom historien: folk i hans egen disciplin (psykologi) accepterar hans resultat medan historikerna totalsågar hans metoder. Metod, teoribildning och tillvägagångssätt – allt det där som kännetecknar vetenskap – är bundet till disciplin.

För det tredje: Genusvetenskapens resultat har länge fått dominera hur man ser på män och kvinnor. Det är mycket problematiskt, så tillvida att genusvetenskapen precis som all annan vetenskap inte tar fram sanningar. Det betyder att delar av genusvetenskapen – grundteserna exempelvis om manlighet, kvinnlighet och normer – kan vara mycket användbara men att begrepp som patriarkatet och kvinnlig underordning – begrepp som beskriver större strukturer och inte enskilda fall – inte utan vidare kan appliceras på dagens samhälle.

Som avslutning vill jag ge ett exempel som engagerat både neuropsykologer och genusvetare: barns leksaker. Professor Melissa Hines är en av dem som arbetat med projekt där man konstaterat att pojkar av biologiska orsaker tycker om att leka med bilar och att flickor av biologiska orsaker tycker om att leka med dockor. Genusvetenskapen talar å andra sidan om socialisering vad gäller val av leksaker. Här är det oerhört viktigt att se att det ena inte utesluter det andra! Det kan finnas biologiska grundpreferenser som förstärks genom socialisering, likväl som det kan finnas biologiska grundpreferenser som blir kvävda av socialisering. Så vad kan vi använda den kunskapen till? I kontexten ”vi vill ha jämställdhet”: massor. För jämställdheten handlar om att se varje individ, utan möjliga biologiska förtecken, utan möjliga genusstrukturer. Att se alla för den som de är. Det betyder att varken biologi eller genusstereotyper ska få stå i vägen för någons vilja att förverkliga sig själv, trots att vi vet att båda kommer att bidra till att skapa individen.