Jag vet att jag inte blir bra på bild. Hundratals misslyckade foton i släktens album, på vänners Facebook-sidor, i folks telefoner talar sitt tydliga språk. Jag tänker mig att min snygghet är charm och att det är därför som jag de gånger jag mot förmodan inte blundar lite ser ut som en papillon-bulldog-korsning på crack på alla bilder. Det är ingen nyhet, inget konstigt, bara så det är.
Men när Tilda med sin leksakskamera glatt tar fantasibilder på mig och efter att ha tittat ner på kamerans låtsasdisplay konstaterar att det inte blev särskilt bra och att vi nog måste ta en ny bild känns det inte riktigt rättvist.
Hit och dit och tillbaka igen 