Anna Järvinen berättar sin intressanta historia om en finländares flytt till Sverige på SvD. Hon berättar om känslan av skam och att vara lägre stående på grund av sitt språk och jag kan inte låta bli att dra paralleller till hur det är att vara inflyttad svensk i Finland idag. Knappast finns det många ställen där svenskar har så dåligt rykte som här. Det finns ett utbrett missförstånd om ländernas gemensamma historia och svenskans existensberättigande på båda sidor av pölen.
De problem Anna har upplevt i Sverige finns här i Finland idag också. Som svensk kommer jag ganska lätt in i det finlandssvenska sociala sammanhanget (även om jag inte har segelbåt och alltså inte kan bli fullvärdig finlandssvensk) men står på många vis utanför det finska. Jag får fortfarande glåpord titt som tätt om hur jag borde ”åka hem” och jag har på känn att det där med att bussen går först om tio minuter inte har med saken att göra. Ibland får jag höra hur jag borde hålla käft, inte bara för att det vore bra att lära sig, utan för att jag pratar just svenska. Titt som tätt nekas jag hjälp på vårdcentralen och på en universitetskurs fick jag göra alla grupparbeten själv eftersom ingen ville ta sig an den där svensken.
Jag blir illa berörd av att det finns svenskar som behandlar sverigefinnar så som Anna beskriver, för trots mina år här i Finland ser jag mig som svensk och jag har för första gången i mitt liv fått veta hur det känns att inte få medalj, inte få saft och bulle, inte vara på toppen. Det är en obehaglig lärdom och jag hoppas att folk på båda sidor av pölen ska kunna lära sig av andras erfarenheter så att nya generationer kan få växa upp utan förstahandskunskaper av utanförskap. Näin on.
Alltså:
En finlandssvensk är en finländare med svenska som modersmål.
En sverigefinne är en finländare som flyttat till Sverige.
En rikssvensk är en svensk som flyttat till Finland.
Saft och bulle, någon?
Hit och dit och tillbaka igen 
… dessutom finns sverigefinlandssvenskar och finlandssverigefinnar ?
Och ålänningar. 🙂
En sverigefinne är väl ändå en finne, oftast inflyttad från Finland i Sverige och en sverigefinländare en finländare oberoende av modersmål. Alla finländare i Sverige är inte sverigefinnar. Okej, jag vet att det finns många finlandssvenskar som säger ”vi finnar” och inkluderar sig själva och att finne inte hade med språk att göra på 1800-talet, men ska man vara korrekt borde man också komma ihåg att många av sverigefinländarna faktiskt är sverigefinlandssvenskar. (Om någon dessutom känner till hur många procent vore det intressant att få tillgång till den statistiken för det måste ju absolut vara en stor andel. Det borde finnas uppgifter på utflyttningen från Finland till Sverige enligt språk för i Finland är vi ju alla språkligt registrerade, fastän de inte är det i Sverige.)
Och ett stort tack för inlägget. Tänk att det är så som du beskriver, att du bedöms vara ett tillåtet hatobjekt för att du kopplas ihop med Sverige för att Sverige bedöms vara ett tillåtet hatobjekt. En gång i tiden trodde jag att det var en lek det där med att ogilla Sverige, att det var lite som kärleksgrabb, inget allvarligt, men jag har förstått att jag varit okunnig om bl.a. hur Finlands historia lärts ut, särskilt hur man sett på Sverige i vår historia på finska. Vaknar ur min blåögdhet, men det är inte något bekvämt uppvaknande.
Tack för din kommentar! Det där med definitioner är jättesvårt, men jag tror att det är överkurs för de flesta svenskar att försöka skilja på sverigefinne och sverigefinländare med tanke på att de flesta inte ens vet vad en finlandssvensk är. Svenskar i allmänhet vet förstås att man läser svenska i Finland och att det finns sånna som pratar svenska, men det där med skillnaden mellan modersmål och något som man lärt sig i skolan är förvånansvärt svårt att få igenom. Jag hade inte en aning om vad en finlandssvensk var när jag flyttade hit. Jag trodde att det var en finne som var lite bättre på svenska än andra…
Jag förstår att det är omöjligt att få alla svenskar att förstå skillnaden på finlandssvenskar och finnar och dessutom förstå att båda är finländare (särskilt med tanke på att få finlandssvenskar använder dessa ord konsekvent), men ska man försöka förklara, så tror jag det är bäst att försöka förklara det rätt (eftersom det ändå stöder den första förklaringen att det finns skillnad mellan finlandssvenskar och finnar att konstatera att denna skillnad finns också bland finländare bosatta i Sverige; många finlandssvenskar som flyttade till Sverige har under tidigare årtionden irriterats av Sveriges missriktade omsorg då de fått finskspråkiga skatteblanketter – det har vi åtminstone inte behövat få i Finland, fast så mycket annat går på finska nuförtiden, men Sverige slutade ju med det, antagligen för att det var för komplicerat, inte för att de insåg att det finns finlandssvenskar).
Jag tycker att vi finlandssvenskar borde förstå att det är väldigt svårt att förstå vad som avses med två nationalspråk i Finland, finlandssvenskar o.s.v. om det inte förklaras ordentligt – och det görs sällan. Och att det är småsint att tycka att en vanlig svensk ska kunna skilja på finlandssvenska på modersmålsnivå och finlandssvenskinfluerad bruten svenska talad av finnar. Dessutom kan t.ex. genusfel (en/ett) vara dialektala. Karlebydialekt t.ex. kan för många i södra Finland låta som att bryta på finska, så det är absolut för mycket begärt att utan explicit information om personens bakgrund genast inse att M A Numminen och Arja Saijonmaa, men inte Mark Levengood och Johanna Koljonen. Sen när dessa personer själva har förklarat skillnaden i några intervjuer, är det förstås bra om många kan förstå att det finns en sådan skillnad, men lätt kan vi inte förvänta oss att folk ska uppfatta den.