Av alla dumma idéer

I Sverige diskuterar man som bäst möjligheterna att återinföra studentexamen. I Finland funderar man snarare på hur man ska komma bort ifrån den.

Jag förstår vikten av kontroll. Både statlig kontroll över vad som händer i skolorna och att systemen uppfyller kraven, och den kontroll som innebär att man vet på ett ungefär vad ungdomarna kan när de kommer ut ur skolan. Jag förstår det, men samtidigt är det så åt helvete fel tänkt.

Den största invändningen – och nu bortser jag från att pengarna som återinförandet skulle kosta gör sig bättre på andra håll – är att vi sätter ett större värde på att mäta och rangordna än på att ge färdigheter för ett liv i framtiden. Att lägga all sin kraft på att komma igenom skrivningar en viss dag, en viss tid ger knappast eleverna den känsla för kontinuerligt lärande som de borde utrustas med. Inte heller belönas de för färdigheter som kan tänkas vara nyttiga i framtiden, när det är deras tur att förvalta världen – kreativitet, nytänkande, skapande? Dessutom då förutsätter vi att alla i 18-årsåldern fungerar ungefär likadant, vilket ett besök på vilken skola som helst kan bekräfta är en felaktig premiss. Istället för att ge eleverna en chans till individuellt lärande i den takt som passar dem stresspressas de igenom ett standardiserat skolsystem där det viktigaste är att samhället i slutändan har en måttstock på vem som orkat med. På så vis prioriterar man att alla har fått samma information, inte att alla har fått samma chans till lärande, för i ärlighetens namn är det långt ifrån samma sak.

Barn och ungdomar spenderar allt fler år i skolbänken. Själv är jag inne på mitt tjugonde, men jag gör det för att jag älskar det. Skolbänken passar mig, jag gillar lukten av vetandets snirkliga korridorer och frasandet när man öppnar en ny bok, men jag respekterar att det inte gäller alla. Samtidigt som vi oroar oss över problemen med ökande marginalisering tycks vi tro att en skola för alla är en skola där alla måste vara. I dag är gymnasiet mer eller mindre obligatoriskt i Sverige, vilket knappast gynnar dem som redan i högstadiet inser att deras styrka ligger i andra områden än svenska, engelska och matematik. Nu ska de inte bara orka ytterligare tre år i skolan, utan testas i slutet också. Eller ska studentexamen bara gälla de teoretiska gymnasielinjerna? De som kommer att ha en bättre chans för att skolsystemet passar dem?

Att ha en utbildning är viktigt, det kommer man inte ifrån, men att likställa utbildning med förmågan att efter 12 år i skolan under några få dagar med slumpen som bästa vän svara rätt på några frågor är makabert. Idén med att återinföra studentexamen kom när en betydande betygsinflation uppdagats, och syftet är att göra ett föråldrat system rättvisare. Rättvisare för vem?

Läs gärna Johannes Åman om ämnet!

DN

2 tankar om “Av alla dumma idéer

  1. Jag tycker på sätt och vis det var ganska skönt med studentexamen. Att man har ett slutprov gör att man inte behöver prestera på topp under hela gymnasietiden. Det var skönt för mig, som är ganska lat. 🙂

    I vilket fall som helst så finns det en hel del prov i livet. Studentexamen är en helt nyttig övning inför dem där det sen gäller på riktigt.

    Min egen bild (från år noll ungefär) av studentexamen är att lärarna såg mycket allvarligare på det än vi elever. De flesta elever hade insett det kommer något helt nytt efter gymnasiet, medan lärarna såg på det mera som att allt tar slut i.o.m. studentexamen,

    Och målet med gymnasiet skall väl vara att alla har uppnått minst en viss nationell basnivå? Kan det då vara fel mäta att man faktiskt gjort det? Numera kan man väl dessutom gå gymnasiet lite i egen takt?

    • Jag gick själv i ett gymnasium där vi inte hade ett enda prov. När jag kom till Finland och skulle skriva inträdesprov till uni höll jag på att pissa på mig, så visst hade det kunna vara bra med lite träning. Studentexamen var säkert mer ändamålsenlig för trettio år sedan, eller kanske rent av tjugo eller tio år sedan, då faktakunskaper och läshuvud var viktigt. Numer finns basala faktakunskaper finns ett knapptryck borta och anpassningsförmåga och kreativitet är högre värderade än läshuvud. De kunskaper som behövs i arbetslivet om tio år är inte de samma som behövdes förut, och kan inte mätas med studentexamen.

      För Sveriges del gäller dessutom att det redan finns nationella prov. Att återinföra studentexamen är en panikreaktion och inte en anpassning till framtida behov. För Finlands del är det ett stort problem att såväl skolböcker som läroplan är inriktade på detta enda att få eleverna igenom studentexamen, vilket gör att ny kunskap från forskare och universitet når skolan med minst tio års fördröjning.

Lämna ett svar till Bakpappa Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s