Innan jag fick barn brukade jag hånfullt flina åt töntiga föräldrar som satt och snyftade medan deras snoriga ungar på något likaledes töntigt uppträdande tvångsmässigt kraxade tipp, tapp, tipp, tapp. ”Lipa ni bara, det förstår jag att ni gör när ni tvingas lyssna på något så överjävligt falskt. Nejmen titta så gulligulligt, nu ramlade tomteluvan av. Halledudanedå.”
Nu är jag själv en av de där föräldrarna som med kameran i ena handen och en näsduk i andra handen med illa dold förtjusning snyftar mig igenom barnens uppträdande på dagis julfest. Varför i hela friden måste man lipa? Varför kommer tårarna just då? Med tanke på att sonen sin vana trogen ratade finbyxorna och drog på sig ett par skitiga baggy jeans istället och att dottern fortfarande inte låter mig kamma hennes hår kan man tycka att det finns andra saker som lättare skulle få mig att både skrika och gråta (och då talar vi högklassiga i-landsproblem). Men ändå…
När ett Luciatåg med nervösa femåringar träder in i salen, lamporna är släckta, syret nästan slut, treåringarna sitter med sina tomteluvor på svaj och beundrar de stora barnen, då är det något som händer i mitt mammahjärta. Den där stjärngossen, min son, som tränat och tränat på sångerna i veckor. Som lärt sig alla orden, som emellanåt träffar rätt i melodin och som hävdar att han är bäst på att sjunga för att han blir färdig först. Tänk att han är min, att jag har varit med att skapa honom. Tänk att han nu är så stor, en riktig liten människa. Var det inte just som jag för första gången fick honom i mina armar? Var det inte just som han för första gången plirade med sina mörka ögon mot mig? Vet han hur stolt jag är över honom? Vet han att han är den finaste sonen man kan ha? Kan jag någonsin få honom att förstå hur mycket han betyder och hur tacksam jag är över att han är den han är?
Alltmedan barnen glatt blandar verserna i ”Nu tändas tusen juleljus” passerar hela livet i revy. Det känns som om hjärtat ska gå sönder av stolthet över vem han är och rädsla över att han kommer att förändras, och det enda sättet att hålla hjärtat helt utan att gå fram och riva åt sig sin stjärngosse och aldrig släppa honom igen är att låta några tårar falla. Töntigt, men så är det.
Hit och dit och tillbaka igen 
”… bäst på att sjunga för att han blir färdig först.” Härligt! Jag skrattar så ut högt.
Men jo, det är förvånansvärt känslofullt. Kanske för att man ser sig själv när man var barn och i den situationen och på något sätt kan tänka sig in i barnets upplevelse så bra. Jag får nog blinka några extra gånger jag också. Dessutom förväntas jag vara pappa, och de gör inte sånt.
Han har sina roliga stunder den där ungen.
Och förresten tror jag inte att kriteriet för att inte få snyfta är att man är pappa, utan att man är riktig man. 😉 Erfarenhet säger att det är en viss skillnad.
Riktiga män gråter inte (och bygger sitt eget hus, var det väl?).
Så var det nog! 🙂
Hej! Tack för ditt besök på min blogg! Roligt, för nu hittade jag till dig!
Tack själv! Jag har lagt till dig på min länklista och hoppas att det är ok! Jag ska prova att göra egen clotted cream och så rapporterar jag hur det gått…
Jag är så där med dig. Trots att Vid inte ens gick i luciatåget satt jag där tårögd.
Det är helt sjukt hur man berörs!