Oj, oj! Historikern gnuggar förnöjt händerna och skrockar för sig själv. Fartyg som varit försvunna sedan 1600-talet, fyllda med plundrade skatter, har återfunnits i floden Wisla i Polen efter att svenskar misslyckats med att föra dem hela vägen till Sverige. Även om 1600-talet är en förhållandevis väl utforskad tid i Sverige har den starka kopplingen mellan Sverige och Polen kommit lite i skymundan i svensk forskning, men lever desto starkare kvar i Polen. (Ibland suckar jag lite över att man i forskningen låter nuvarande gränser istället för historiska avgöra vilka geografiska områden man undersöker. Hur många är det som kommer ihåg att Finland var ett landskap i Sverige under nästan 700 år – dubbelt så lång tid som Skåne?)
Gustav Vasas son Johan III gifte sig med polska kungens dotter, Katarina Jagellonica, och tillsammans höll de hov i dåvarande östra Sverige, på Åbo slott. Deras son Sigismund (döpt efter sin morfar) blev sedermera kung i både Sverige och Polen och fortsatte sedan hans farbror hertig Karl (IX) fått honom avsatt att vara kung endast i Polen. Fram till 1668 fortsatte Sigismunds söner att regera i Polen. Karl X Gustav drog på fälttåg 1655 och anföll exempelvis Warszawa, men hann bland annat med även delar av Tyskland och Baltikum under de påföljande fem åren. Som alltid under långdragna fälttåg drog soldaterna förödelse, sjukdomar och död med sig, men svenskarna såg också till att plundra så mycket värdefulla skatter som bara möjligt, av allt att döma också delar av hus, och fraktade dessa med båt tillbaka till Sverige. Voilà – somliga fartyg kom aldrig fram och får nu arkeologer och historiker och andra nördar att hoppa jämfota av pur förtjusning. Termen som används på DN, ”Den svenska störtfloden”, är så vitt jag vet inte vanlig i svensk litteratur utan kommer från polskan, där ett berättigat missnöje finns.
Har man tur leder inte dessa nyfunna skatter bara till att Polen får tillbaka delar av sina stulna artefakter, utan också till debatt och forskning kring svenska härjningar. I en diskussion fick jag nyligen höra att Sverige är sanningsenligt vad gäller dokumentation av historiska konflikter. Handuppräckning nu: Hur många visste att svenskarna plundrat Polen så till den grad att det fortfarande är ett tydligt minne där?
Kuriosa: Den som trodde att den fantastiska skatten Silverbibeln (som förvaras i Carolina Rediviva) på något vis liksom har en naturlig koppling till Sverige har fel.
Hit och dit och tillbaka igen 
”Har man tur leder inte dessa nyfunna skatter bara till att Polen får tillbaka delar av sina stulna artefakter”
Varför inte återansluta Finland till Sverige i samma anda?
”Den som trodde att den fantastiska skatten Silverbibeln (som förvaras i Carolina Rediviva) på något vis liksom har en naturlig koppling till Sverige har fel.”
Den hämtades som krigsbyte i Polen av svenska trupper. Behövs en naturligare koppling till Sverige?
Inte från Polen! Silverbibeln stals helt hederligt från kejserliga skattkammaren i Prag, huvudstaden i Kejsarens arvländer 1648, just innan (eller efter) svenskarna fick klart för sig att kriget var slut…
Jepp, den kom inte från Polen utan från Prag. Och huruvida det är en naturlig koppling eller inte kan förstås diskuteras. Jag tänker mig att en naturlig koppling hade varit att någon i Sverige skrivit den, illuminerat den, beställt den eller varit släkt med någon som ägde den. Medges att många inom de europeiska kungahusen var släkt med varandra på ett eller annat sätt, men Silverbibeln kom till Sverige genom plundring, inte arv eller gåva.
Och visst vore det spännande att återinföra historiska landskapstillhörigheter. Man blir förvånad över hur nära i tiden just återförandet av Finland till Sverige har varit på tal i politiska kretsar. Dessutom finns det en förening för att gräva Skåne fritt, vilket väl i samma veva skulle bli relevant. Däremot ser jag kanske det att polackerna får tillbaka lösa föremål (en del lösa endast sedan de knackats loss från hus) som någon försökt plundra från dem som lite rimligare än övergripande förändringar av nationsgränser. Kanske mer som det självklara i att judar får tillbaka tavlor stulna under krigstiden, men problematiken med att ge dem det heliga landet.
Den kom inte ursprungligen från Prag heller. Den skrevs i Ravenna i nuvarande Italien på 500-talet. Att ta krigsbyte på 1600-talet låg helt i linje med gällande folkrätt och praxis, både av Sverige och andra nationer. Efter att den rövades hederligt av svenskarna har den förts ner till Holland och därefter återköpts av rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardie som 1669 skänkte den till Uppsala universitet.
Frågan är därmed vem som skulle vara den rättmätige ägaren. Är ägandet mer legitimt då föremålet har bytts mot pengar? Annars finns det gott om historiska kulturskatter som har korsat dåtida eller nutida gränser mot monetär ersättning.
Du har förstås helt rätt om att den ursprungligen troligen tillverkades i Ravenna, och innan den sedan träffas på i klostret i Werden, och sedan Prag, tvistar man om var som kan ha hänt. Du har också rätt i att det var vanligt med krigsbyten under 1600-talet, men det var däremot långt ifrån i linje med gällande folkrätt.
Vem som är den rättmätige ägaren till Silverbibeln beror förstås helt på hur man ser det. Jag vidhåller att den inte har en ”naturlig” koppling till Sverige (enligt min definition ovan) men förstår att den är just ett sånt sorts föremål som kan gå som finders, keepers. Ett krigsbyte som det man nu hittat i Polen, som emellertid aldrig lämnat landet man försökte röva det ifrån är i mitt tycke en helt annan sak så jag ser inte poängen med att inte fröjdas med Polen som får tillbaka sina artefakter.
Tillåt mig påpeka en liten oregelbundenhet i ditt resonnemang: Du skriver ”….morbror hertig Karl (X Gustav)…”. Den som avsatte Sigismund var hertig Karl av Södermanland, Gustav Vasas yngste son, sedermera Karl IX, Gustav II Adolfs far, alltså Sigismunds farbror. Karl X Gustav var G II As systerson och uppsteg på tronen vid drottning Kristinas abdikation 1654-55 (han var alltså hennes kusin). K X Gs polska krig bottnade realt i att han ansåg Sigismundsönernas svenska tronanspråk olagliga, ofina och behövande en näpst…..(självklart var det bra att hjälpa på finanserna också, lite plundring höll fotfolket på gott humör och officerarna nöjda och glada).
Du har alldeles rätt! Hjärnan hängde återigen inte med fingrarna… 🙂 Ska åtgärdas å det snaraste!
:=)) Händer mig hela tiden! Trevlig blogg, förresten, hoppas du fortsätter.
Tack! Både för rättningen, och berömmet! Hoppas du kommer tillbaka. 🙂
Gammalt inlägg, men händer det något bland historiker för att aktivt och offentligt motarbeta den där kronocentriciteten? Jag tycker jag hela tiden stöter på passusar som (fritt ur minnet) ”det svenska stormaktsväldet omfattade ännu inte hela Sverige men däremot Finland /…/” eller kommentarer som ”det var väl inte mer än rätt att låta grekerna åka hem till Grekland” (om ungturkarnas utdrivning av greker, som hade bott i Mindre Asien sen antiken – händelsevis mycket längre än turkarna, om nu det ska spela roll när de också hade bot där i århunraden – ur nationalstaten Turkiet som just hade bildats).
Bara en liten de av historielösheten förstås. Gissningsvis också någon instinkt att intala sig att det man är van vid är det ”naturliga” för att det känns tryggare så. Men ändå. Och en trygghet som ändå inte håller i en global by.