En historikernörds bekännelser

Jag har vetat sedan barnsben att jag ville bli medeltidshistoriker, men efter att nu ha spenderat några dagar instängd i ett arkiv fylls jag av förvissning att detta är rätt för mig. Följande tecken talar sitt tydliga språk:

Jag kommer inte ihåg hur man betalar med kort, utan vill betala i smör.

iach bekaennomps haermedh at iach haffwer anammath eth spraak aff aaldherdoemerlighe charachtter

På kvällen kan jag uppleva att dagen har varit fylld av bra diskussioner trots att den enda jag har pratat med är mig själv.

Jag dömer ut en kyrka som byggdes 1890 som nybyggt krimskrams.

Att dricka kattpissdoftande kaffe från en automat i ett sunkigt fikarum övergår från att kännas som ett nödvändigt ont för att säkra den dagliga koffeindosen till att upplevas som höjden av modern teknik och nutida njutning.

När en berömd bok från 1500-talet tas fram får jag hjärtklappning, tårar i ögonen och blir så exalterad att jag glömmer att fotografera insidan.

Det känns helt naturligt att alla heter Bengt och Märta. Och att deras barn också heter Bengt och Märta.

Jag vill sparka Gustav Vasa på pungen för att hans fogdar har kladdat i mina böcker.

De få gånger jag pratar med någon börjar jag alla mina meningar med att harkla mig.