Peppe skrev om det där med hur ens barn ibland kan nära på skrämma livet ur en. Inte så där som när de gör något farligt liksom, utan som när de gör något som skulle ha fått Hitchcock att pissa ner sig. Själv är jag paniskt rädd för vampyrer, vilket inte passar speciellt bra ihop med att ha en son som tappat sina framtänder och numer sportar ett första klassens vampyrgap. Inte blir det heller bättre av att han nu är inne i en fas när han enligt egen utsago ”bara inte kan låta bli” att gömma sig i tid och otid bara för njutningen i att folk skriker för livet när han hoppar fram. Och jag skriker. Varenda. Jävla. Gång.

Jag har försökt prata med honom om det där att jag blir så rädd att det inte är roligt, men det argumentet faller rätt platt eftersom han skrattar så han knappt får luft. Så nu har jag försökt att dra en sugar coated variant av sanningen; att om han skrämmer mig så där så är min första reaktion att ge honom en liten knäpp på näsan. Med knytnäven.

Min man kan intyga att det inte är något jag säger för att vara otrevlig. Vad som mellan oss allmänt brukar kallas för Incidenten visade med all önskvärd tydlighet att det nämligen är just så jag reagerar. Det var så här, förstår ni, att jag ville titta på True Blood för att alla sa att det var en så himla bra serie så en sen kväll bänkade jag och min högt vördade make oss framför TVn. För säkerhets skull höll jag för ögonen så att jag bara såg ena hörnet av TVn, men när den första vampyren dök upp gick det ändå inte bättre än att jag i ett allt annat än värdigt tillstånd, uppkrupen i fosterställning i en fåtölj, med händerna för ögonen, skrek något nyanserat och behärskat i still med ”STÄNG AV FÖR I HELVETE JAG KLARAR DET INTE”.

Därefter gick vi för att borsta tänderna och när jag står där med ännu rusande hjärta och försöker intala mig själv att jag är en jävla fjolla tittar min make på mig. Och jag tittar tillbaka på honom. Och så gör han någon i ärlighetens namn jävligt konstig knackig rörelse med huvudet varpå jag… ni vet… knäpper honom lite på näsan. Med knytnäven. Utifall att han tänkte förvandla sig till en vampyr. Han påstod sedan att han bara tittade på sig själv i spegeln bakom mig och att jag var oresonlig och våldsbenägen. Personligen är jag övertygad om att det är just så en vampyr skulle säga om den försökte lura någon.

Hur som helst. Jag väntar på att Vilhos nya framtänder ska växa ut.

Som om det inte vore nog, vilket det faktiskt vore, så roar sig Tilda med att stå vid fönstret och skrika ”MAMMA TITTA DÄR!” samtidigt som hon pekar på något där ute i mörkret. Hon tänker på söta små tomtar som kollar vilka julklappar barnen borde få. Det gör inte jag.

Dessutom har båda barnen den här kvällen uppfört sig så att den där tjejan i Exorcisten plötsligt framstår som en riktigt välartad och trevlig liten unge. Mina stackars nerver nu alltså. Hade jag druckit alkohol så hade det här varit en sån kväll då jag hade kunnat tänka mig en liten whiskey. Direkt ur flaskan.