Vardagslivet

När ens barn börjar sträckläsa

I dag hade Vilho lånat en bok från biblioteksbussen, Magiska krafter av Jo Salmson, och inte kunnat lägga ner den förrän han läst ut hela. Han fick till och med lov av läraren att sitta kvar med sin bok inne i skolbiblioteket även efter dagens slut. Så kom han hem, full av den där bubblande lyckan man känner när man har fastnat i en bok, låtit sig dras med i berättelsen och inte gjort någonting annat en lång, lång stund.

– Mamma, det är så skönt att läsa tyst i huvudet för det blir så bra bilder av det, konstaterade han.

Det är sånt här som gör att det är värt att ha barn.

 

Vardagslivet

Min son pragmatikern förklarar matematik

Sonen: Vi fick en räkneuppgift i skolan.
Jag: Jaha, vad för sorts?
Sonen: Jo, det var en pojke och en flicka och de hade varsin kanin.
Jag: Okeeeej.
Sonen: Och så skulle de odla morötter till kaninerna men deras mamma och pappa var inte med så det blev typ bara nio morötter.
Jag (uppriktigt imponerad över vad barn lär sig i skolan nu för tiden): Mmm…
Sonen: Så hur skulle de dela morötterna på kaninerna?
Jag (ganska stolt över att veta svaret): Du måste dela en av morötterna i två!
Sonen (ger mig samma blick som min bror Datanörden brukar ge mig när jag säger att Internet är trasigt): Eh. Nej.
Jag: Jo.
Sonen (uppbådar det sista av tålamodet och tar sin mest pedagogiska röst): Nej, mamma. Det är en pojkkanin och en flickkanin. Du sätter ihop kaninerna och så får de kaninungar och… (slår ut med händerna) problemet löst!

Vardagslivet

Hunger

I dag var det Hungerdagens insamling på barnens skola, då den som ville fick lämna en peng till mat för dem som hungrar. Kombinationen av två saker gör mig förtvivlad.

1: När vi skulle skicka med pengar till barnen plockade vi fram några euro i mynt var.

2: Jag var ganska nöjd över att ha hittat en födelsedagspresent för drygt 8 euro till Tildas kompis som har kalas i kväll.

Det är så jävla sjukt. Till den som hungrar avvarar man några euro medan man spenderar dubbelt så mycket på en födelsedagspresent till ett barn som redan har allt. Men det finns hopp för framtiden. Medan han väntade på skjuts till skolan gick Vilho och tömde sin spargris för att lägga sina surt förvärvade slantar i en bössa till förmån för dem som hungrar.

Det finns så mycket vi kan lära oss av barn om prioriteringar.IMG_1401-20140919

 

Vardagslivet

Födelsedagen

Den 9 januari fyllde min lille baby 8 år. Det betyder bland annat att jag inte längre får kalla honom min lille baby så att någon hör det. Han är inte liten längre. Och inte på det viset som man satt och snyftade på hans ettårsdag och tyckte att han inte var lite längre; han är alldeles på riktigt inte liten längre.

Han kan så mycket att jag knappt tror att det är sant. Han talar engelska, ofta och bra. Han läser och skriver, räknar bättre än vad jag gör och rättar min finska (ideligen, jäkla besserwisser). Lantluften gör honom dessutom gott! Innan vi flyttade var vi väldigt oroliga eftersom vår älskade son kanske inte alla gånger är helt enkel och socialt välanpassad. Efter ett halvt år här ute, i nya sammanhang, är han dock en helt annan unge. Visst är han fortfarande sur och trist ibland (vem är väl inte det?) men det är undantag snarare än regel. Det är som om han har hittat tillbaka till hur det är att vara barn, hur det är att vara sig själv, istället för att försöka bända sig själv till att passa in i den snäva mall som gällde på förra stället. Jag kan inte beskriva det på bättre sätt än att det är som om något som tyngde honom förut nu har lättat. Det är skönt att se.

Och han växer så det knakar. Liten till växten är han förstås fortfarande, och han tycks inte tröttna på att höra mig berätta om det där halvåret när han var baby och slutade sova och därför heller inte växte, men han följer sin alldeles egen kurva perfekt. Han älskar att spela, både dataspel, TV-spel och brädspel. Oftast vinner han, även över mig. Han har de mest fantastiska idéer, på hur man ska kunna utvinna energi ur solen, flyga med hjälp av vinden, värma huset med vulkaner och göra fällor med laserstrålar som utlöser jättestarka alarm så att jag blir ”asförbannad och bah hallååå” för att jag just vaknat. När han blir vuxen ska han bli spelutvecklare. Det tycker jag låter som en lysande idé, om han nu inte skulle hitta några diamanter på vinden som han tänkt sig.

I åtta år har jag varit mamma till den här underbara typen. Helt sjukt.

Vi väckte honom med skönsång på morgonen. Det här året vaknade han i alla fall, så man slapp sparka försiktigt på honom för att de skulle vakna.

IMG_9189-20140113 IMG_9191-20140113

Marängtårta med glassfyllning. Bottnarna gjorde jag själv och vred ner lite pastafärg för att få en regnbågseffekt.IMG_9188-20140113 IMG_9252-20140113

Dagen till ära flögs finfrämmat in från Sverige. Barnen visste ingenting utan bara möttes av en förvånansvärt stor trupp gratulanter på morgonen. Synnerligen lyckat.IMG_9205-20140113

Medan somliga fotograferar passar somliga andra på att ta för sig av tårtan.IMG_9255-20140113 IMG_9211-20140113

Andra betraktar spektaklet med skräckblandad förtjusning. Så mycket prasslande papper! Så många snören! SÅ MÅNGA MÖJLIGHETER!IMG_9216-20140113

Kärt återseende.IMG_9245-20140113

Födelsedagsbarnet.IMG_9217-20140113 IMG_9259-20140113 IMG_9263-20140113

”I have a cunning plan!”IMG_9270-20140113