För många år sedan, när Vilho var baby, var jag på en medeltidskonferens i Jyväskylä. Efter dagens sessioner stod jag, flera finska historiker och en svensk professor i ekonomihistoria och talade, på engelska, utanför universitetet. När jag vände mig till min son och sa något på svenska tittade historieprofessorn förvånat på mig och konstaterade att jag ju talar ”nästan perfekt svenska”. Trots att han är professor i historia har han alltså missat att det finns finlandssvenskar; att minst fem procent av Finlands befolkning talar minst lika perfekt svenska som honom.

Och min svenska är förresten inte nästan perfekt. Den är helt perfekt. Så det så.