Etikett: Typiskt kvinnor att överreagera

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Humor, män och ett par bra förslag på firande

CharlotteLämna en kommentar

Det är verkligen inte första, och med stor sannolikhet inte sista, gången som Radio X3M – Svenskfinlands främsta ungdomsradiokanal – ber om ursäkt för sexism. Den här gången hade programledaren Janne Grönroos fått leva ut sin ”dröm om en födelsedag i en herrtidningsvärld”. Och nej, nej. Bilderna är inte pornografiska eller så, men de är lätt sexistiska och tydligt anspelande på en tid när kvinnors funktion mycket uttryckligen var att behaga männen.  Kanske skulle man kunna ifrågasätta om en framstående radiokanal är rätt forum att förverkliga sådana drömmar? Vad ger det för signaler om Grönroos – i egenskap av programledare och därmed också förebild för unga – menar att hans dröm är att kvinnor ska vara sexiga för honom?

Hade världen sett annorlunda ut, om det inte vore för att alltför många män redan agerar utgående från att kvinnors funktion är sexighet inför en manlig blick, hade det kanske varit en annan sak. Men nu ser världen ut som den gör. Nu är det här en komplicerad balansgång mellan tillåtande humor och sexistiskt skräp.

Var gränsen går är upp till oss alla att tillsammans definiera.

Därför får jag fullkomligt askrupp när beskedet att bilderna plockas bort och att YLE ber om ursäkt följs av kommentarer från män som tycker att det är överdrivet, hysteriskt kvinnfolk som sitter och hetsar upp sig för inget som reagerar. Att det huvudsakliga försvaret av bilderna är att ”boys will be boys” och att kvinnor bara helt enkelt måste lära sig att ta saker med lite humor. Typiskt kvinnor att inte förstå sig på hur män måste få göra som de vill, liksom. För jag kan förstå försvar av bilderna framförda med lite intellektuell finess. Framförda som en del av diskussionen om var vi drar gränser mellan humor och sexism, vad som är en kul grej och vad inte. Fokus hamnar dock alltför ofta på dem som har protesterat och deras bristande sinne för humor istället för på själva sakfrågan.

Och vet ni vad det blir av det? Ett klimat där man inte tar det som ses som viktigt för kvinnor på allvar. En värld där man automatiskt avfärdar frågor som lyfts av kvinnor – inte för att alla protester mot sexism de facto lyfts av kvinnor utan för att det finns en förutfattad mening om vilka det är som protesterar. Det finns ingen man skulle protestera mot att bli fotograferad tillsammans med sexiga flygvärdinnor så det måste vara rätt fula, förmodligen överviktiga och ensamma, kvinnor som gjort det.

Samtidigt finns det ingenting som räknas som typiskt kvinnligt och skojsigt och som skulle passera. Det finns inga skämt kvinnor drar sinsemellan som folk småskrattar åt och säger att det är självklart att kvinnor ska få ha kul. Tänk er om det varit Hannah Norrena som velat bli behandlad som egyptisk drottning och ligga på en divan och bli matad med vindruvor av halvnakna, inoljade män? Tänk om Peppe hade velat fira sin födelsedag som Elizabeth I och omge sig av uppvaktande män, med pärlörhängen, präktig codpiece och spetskragar, som lyder hennes minsta vink?

https://i0.wp.com/www.elizabethan-portraits.com/AnthonyMildmay.jpg

Tally-ho! Let me just slip into something more comfortable…

Det som stör mig betydligt mer än Janne Grönroos bilder är diskussionen efteråt. Försvarandet av att män är på ett visst sätt och aldrig kan ändra sig. Förringandet av (vad man tror är) kvinnors upplevelser. Hur humor likställs med vad män förväntas tycka är kul. Det stör mig massor.

Nyhetsplock

VitaePro och sexismen

Charlotte5 kommentarer

I Sverige har VitaePros reklam ”Det funkar för mig” blivit anmäld för att vara sexistisk. Finska Yle gjorde en artikel i vilken de konstaterade att den finska versionen inte blivit anmäld och ringde mig för att fråga vad jag tyckte om det hela. (Artikeln finns att läsa här) Nu tänkte jag ta mig friheten att kommentera det hela ytterligare för det finns egentligen väldigt mycket att säga om saken.

För det första vidhåller jag att jag tycker att man ska vara försiktig med sexismanklagelser för att inte göra ett i grunden mycket viktigt begrepp urvattnat och betydelselöst. Sexism är inte att framställa kvinnor som sexiga. Sexism har faktiskt inte med sex och sexighet att göra alls. Nej, sexism handlar om att det ena könet (oavsett vilket) behandlas nedlåtande i förhållande till det andra. Det betyder förstås att det kan vara riktigt knivigt att avgöra avgöra vad som är sexistiskt och inte.

För det andra tycker jag inte (men förstår om andra tycker annorlunda) att VitaePros reklam är sexistisk. Med det sagt tycker jag verkligen inte att den är ens i närheten av det fräscha, humoristiska och nytänkande som VitaePro hade satsat på heller. En framgångsrik gubbe (sorry, Nicke Lignell!), flankad av hotta, lättklädda kvinnor hälften så gamla som honom och med det enda syftet att styrka mannens roll som huvudperson är ju inte direkt ett nytt koncept. För att uttrycka det milt. Inte blir det ju bättre av att den enda skillnaden mellan den svenska och finska versionen är den manliga huvudrollen. Kvinnorna som flankar är de samma. Och visst kan jag som kvinnor bli lätt förbannad över att kvinnor framställs på det viset hela jävla tiden men i det här formatet tycker jag inte att det är sexistiskt. Ja, och pluspoäng för att det åtminstone finns någon slags etnisk diversitet bland de kvinnliga dansarna.

För det tredje vill jag lyfta fram den norska versionen med en kvinnlig huvudroll som jämförelse.

Man hade ju kunnat önska att en kvinnlig huvudroll skulle ge lite balans till hela konceptet, men ser ni vad som hände? Ser ni förändringen bland dansarna? Var i helvete är alla halvnakna män, va? Nej, med en kvinnlig huvudroll är de dansarna påklädda, äldre och uppblandade med kvinnliga dansare. Där ser man skillnaden, och det är i ljuset av sådana skillnader som även de manliga huvudrollerna bör förstås. Hade det varit större bredd på ålder och kön samt annan klädsel bland dansarna även kring de manliga huvudrollerna så hade det varit en helt annan sak.

För det fjärde kan man ju fundera på vad det är för fel på folk som kommenterar tidningsartiklar när man läser vad folk skriver under Yles artikel. Som signaturen ”Sommar och sol” som skriver

”Snälla snälla kan ni SLUTA med sånt härnt gnäll hela tiden! Reklamen är pigg och trevlig men om det nämns kvinnor så är det alltid nån forskare som klagar. Varför måste allt förstöras med feminism? Kan vi bara ta det lugnt och ha det bra, tack.
Det är helt sjukt att alltid alltid klagar nån feminist på vad som helst.”

Ja, och det är helt sjukt hur det alltid ska klagas på feminismen. Även i en artikel när feminism överhuvudtaget inte ens nämns. Nej, så fort någonting som skulle kunna inverka negativt på kvinnobilden lyfts fram måste det tvångsmässigt klappas på huvudet och manas till lugn och skyllas på feminismen. Dessutom så kom den obligatoriska kommentaren om hur min forskning inte är riktig forskning (trots att min forskning inte direkt är relevant för varken artikeln eller reklamen).

”Att undersöka kvinnans ställning i en viss tidsperiod uppfyller inte heller falsifierbarhetskriteriet, eftersom man är hänvisad till att hålla med eller ta avstånd utan hjälp av vetenskapliga metoder.”

Om jag fick en hundring för varje gång en man utan kännedom om mitt ämne förklarade för mig hur riktig vetenskap ser ut hade mina finansieringsbekymmer varit lösta.

Så där. Det var väl mest det jag tänkte på. Ja, och att jag tycker att det är bra att reklamen anmäldes i Sverige (inte minst för att detta om något borde falla under falsk marknadsföring) och att det är bra att man lyfter fram det även i Finland.

Kulturkrockar

Om att mansplaina

Charlotte2 kommentarer

Jag hamnade i en vild diskussion med en man om det där med att mansplaina. Mest rörde det själva termen. Han menade nämligen att termen var otroligt nedvärderande mot män därför att den indikerade att mansplaining var uteslutande män mot kvinnor och att så länge man vill ha jämställdhet kan man inte tala i termer av män vs kvinnor. Och visst, jämställdhet får inte vara en kamp mellan könen, men när det rör mansplaining både som fenomen och som term håller jag verkligen inte med.

Mansplaining är när män förklarar saker för kvinnor som om kvinnor vore inkompetenta. Ingen, alltså INGEN, säger att det där med att bli tilltalad i en idiotförklarande ton, eller få självklarheter förklarat för sig skulle vara något som uteslutande kvinnor råkar ut för eller uteslutande män som gör. När det föreslås att man ska skrota termen ”mansplaining” och kallade det typ ”twatsplaining” istället är det för att inbegripa också män som ”offer” och utradera könsaspekten. Det skulle liksom vara mer rättvist så, att inte skylla bara på männen. Grejen är bara att termen ”mansplaining” inte är synonym med termen ”twatsplaining”. Mansplaining handlar just om fenomenet att män förklarar saker för kvinnor som om kvinnor vore inkompetenta, och visar på just könsaspekten. Det betyder inte att alla män är svin, att man inte skulle råka ut för liknande eller att kvinnor inte skulle kunna inkompetensförklara män. Termen ”mansplaining” utesluter ingen av de sakerna som varande irrelevanta eller påhittade. De är bara inte särdeles relevanta för det som kvinnor råkar ut för.

Den som undrar hur det kan se ut kan med fördel titta på Tumblr-bloggen Academic Men Explain Things to Me som är fylld av exempel på hur män, särskilt inom universitetsvärlden, förklarar saker för kvinnor som är experter inom området eller tar för givet att kvinnor inte vet vad de pratar om. Som de här:

Mainsplaining with a Side Order of Racism

Not strictly academic, but close enough. I’m Asian American and was taking a plane back to my university to finish up my PhD in English Literature and teach a composition class. The man sitting next to me asked me why I was flying from the West Coast to the Midwest. I told him I was going to the University of ________.

He asked me why I was going to the university so I told him I teach English.

He says, “You mean you’re learning English.”

”No,” I say. ”I’m teaching English.”

”You see,” he replies, ”You are confusing the words ‘teach’ and ‘learn.’ You are learning English.”

In which: a cis-hetero-white-male tells me a thing about the innate nature of gender

As a graduate student nearing completion of both a master’s of sociology degree, as well as a graduate certificate in women’s and gender studies, I was unprepared for this exchange in my history course on Women in America to 1890.

”Where do we get gender?” the professor inquires. I look around at my 12 other classmates, who are a mixture of graduate and undergraduate students…when no one responds I offer, ”Gender arises from a hierarchical social discourse constructed via all the major institutions of society—family, church, school, polity—and is inculcated through gender socialization. It’s socially constructed and regulated by a set of privileged norms.”

Dude-Bro:  ”But it’s innate…I mean, my wife was designed to hear the pitch of our son cry; I literally cannot hear him. You’re telling me that’s not from biology?”

Me:  ”You’re not talking about gender.”

Dude-Bro:  ”Yeah, well—you push out a baby, then maybe you’ll understand.”

__________________________________________________
P.S. Already a mother, and I ain’t got time to teach you nothing, son.

Jag har också fått höra, av män, att jag säkert förstår mer om hur det fungerar med barn sedan när jag själv får barn (vilket jag ju fick för första gången för drygt 8 år sedan). Jag har också fått förklarat för mig att jag har fel i hur jag definierar till exempel ”patriarkat” och ”genus” trots att det är just sådant jag skriver om i min avhandling. När jag har hållit föreläsningar händer det ibland att män (aldrig kvinnor) avbryter med en ”fråga” som börjar med ”men är det inte så att”. Det finns också forskning som visar hur kvinnor avbryts betydligt oftare än män, hur män får och tar med taltid och hur mäns taltid är förlagd till bättre tidpunkter än kvinnors (se här för exempel). Och jag ska inte säga att de inte existerar, men jag har hittills inte träffat en enda kvinna inom akademia som inte vid något tillfälle känt av mansplaining. Det är ett verkligt fenomen och för oss kvinnor som råkar ut för det är det ett problem. Att män inte ser det som ett problem, eller upplever det som ett problem oberoende av könsaspekten säger egentligen bara mer om hur mansplaining fungerar.

Så varför ska det heta mansplaining och inte twatsplaining? För att inbyggt i fenomenet att män förklarar för kvinnor finns en hel radda aspekter som är beroende av kön.

* Kvinnor socialiseras in i tystnad och mottagande, att vara lyssnande och förstående. Män socialiseras in i att ta plats.

* Män uppfattas i större utsträckning som experter, både av sig själva och av andra, och omgivningen tar deras ord på större allvar. Om en man och en kvinna har lika meriter bedöms han ändå som mer kompetent.

* Kvinnor som kritiserar eller säger emot ses ofta som svåra och med begränsad förmåga att arbeta i ett team. Att ge svar på tal när någon, till exempel på en föreläsning, mansplainar kan därför reflektera mer negativt på kvinnan som svarar än på mannen som mansplainar.

Mansplaining är därmed något som är oerhört svårt att försvara sig emot.

Och så är det det eviga problemet att somliga män verkar helt oförmögna att acceptera att kvinnor kollektivt samlar sina erfarenheter och benämner dem med något som insinuerar att erfarenheterna har kommit av mindre trevliga interaktioner med män. Att män kan ta illa vid sig av att skuldbeläggas. Jag gillar inte kollektiv skuldbeläggning, nej, och det är inte alla mäns fel, nej, men om män istället för att gå helt bat shit crazy och börja förklara varför mansplaining är en dålig term (oh, the irony) skulle kunna ta ett steg tillbaka och fundera över sin del i det hela så vore det väldigt uppskattat. Det  är nämligen väldigt enkelt. Lyssna istället för förklara. Reflektera istället för försvara. Och sluta avfärda kvinnors erfarenheter som mindre värda.

Från Academic Men Explain Things to Me

Vardagslivet

En hypotetisk fråga om babysar och krigföring

Charlotte2 kommentarer

En alltigenom hypotetisk fråga som självklart inte har någon som helst koppling till händelser tidigare under kvällen:

Om någon skulle argumentera för att det var någon annan som borde sköta om en baby (för sakens skull kan vi låtsas att ingen av de inblandade var babyns riktiga förälder) bara för att den var kvinna och sedan började kasta matrestkladdiga papperstussar på den som var kvinna bara för att denna vägrade ta emot babyn, vad gäller för regler då? Jag menar, är det ok om den som håller i babyn gömmer sig bakom babyn i skydd mot matrestkladdiga hämndaktioner samtidigt som denne någon glatt skriker att den är Israel och använder mänskliga sköldar? Ponera sedan att det kom matrestkladdiga papperstussar på till exempel ett fönster, vem borde torka det då? Den som kastade snett för att hon hade gröt i ögat eller den som studsade det på fönstret via babyn?

 

Vardagslivet

Arga bloggen

Charlotte3 kommentarer

Jag hade tänkt att jag skulle spendera dagen med att skriva arga, destruktiva politiska inlägg. Skriva av mig om hur trött jag är på medias rapportering, på människor utan nyanser och på folk som kallar allt de inte själva upplevt för halmgubbar. I helgen kommer nämligen kycklingarna så därefter lär det bli så mycket fluff att även en liten rosa blogg med en stor muffins känner ett visst behov av att väga upp det.

Men så skiner solen och jag slås av lyckan att få bo på det vackraste av ställen, av vårluft, fågelkvitter, soldåsiga katter och av snödroppar, knoppar och ljus. Jag kan vara arg en annan dag. Eller förmodligen redan ikväll, när barnen bråkar istället för att sova.

20140328-154825.jpg

 

20140328-154813.jpg

Vardagslivet

Vi har bara lite olika syn på problemlösning

Charlotte3 kommentarer

På förekommen anledning.

Jag: So, you know, last night when you realized that you had washed your trousers with paper in your pocket… What did you do then?
Maken: Nothing.
Jag: Uhuh. ‘Cause it kind of looks like you took your trousers from the washing machine, realized they were full of paper junk, brought them like this (visar hur man balanserar ett par våta, pappriga byxor) to the bedroom…
Maken: (tystnad)
Jag: … and then did this (slår ut med armarna som när man skakar ett par våta, pappriga byxor över golvet).
Maken: That’s EXACTLY what happened!
Jag: Well, there are traces of paper junk everywhere.
Maken: (tystnad)
Jag: So I vaccumed the floors.
Maken: (lyfter händer i en rörelse misstänkt lik jazz hands) Problem solved!

Nyhetsplock

Så enkelt att en kattunge klarar av det

Charlotte3 kommentarer

Via Lina Arvidsson ramlade jag på en insändare med anknytning till samtyckeslagen. Insändarskribenten, och många med henne, menar att åtminstone en del av lösningen är att kvinnor tar lite mer ansvar för hur de beter sig, att kvinnor blir bättre på att sätta upp gränser i förhållande till män för att om kvinnan ”agerar med lite sunt förnuft, skulle anklagelser om våldtäkt kanske minska”. Jag har sagt det förut och jag säger det igen; våldtäkt som brott är komplicerat inte minst för att det är en ny form av brott. Från att ha varit ett brott mot kvinnans familj (och inte nödvändigtvis inneburit sex utan kunde vara bara bortförande – även med hennes vilja) är det numer ett brott mot kvinnans person. Om kvinnors kroppar och kvinnors sexualitet ska vara likvärdiga männens så är det så brottet måste tolkas.

Men det är likväl det enda brott där offret förväntas ta ansvar. Visst, en kille som blir rånad kanske känner att han var korkad som var full och gick ensam genom just den skogsdungen en sen lördagskväll. Offer tar ofta på sig en del av skulden. Vad det handlar om här är dock vem som kan beläggas ansvar ur ett rättsligt perspektiv. Det finns inget ifrågasättande av huruvida killen verkligen gjorde vad han kunde för att inte bli rånad, inga diskussioner om hans kläder, hans vägval, hans alkoholkonsumtion. Inte heller skulle det vara en förmildrande omständighet att den som rånade honom inte riktigt hade förstått att man inte får råna andra och egentligen bara hade tänkt snacka lite. Det är ett brott likväl. Det samma måste gälla våldtäkter.

Egentligen är det kanske inte så mycket lagstiftningen som är åt helvete, utan tillämpningen. Det finns för många möjliga kryphål och tolkningsmöjligheter, men framför allt så finns det för många av dem som ska göra tolkningarna som tycks tänka som insändarskribenten: när man väl frivilligt följt med någon hem och sedan börjat lite, då är det svårt att stoppa det, särskilt för män. Och jo, det kan vara svårt att stoppa det, särskilt om den som är lite fysiskt starkare inte riktigt vill stoppa det. Det som krävs för att minska anklagelser om våldtäkt är alltså inte att kvinnor tar mer ansvar för att begränsa sitt rörelseutrymme, sitt beteende och sina klädval, utan att män tar mer ansvar för att lyssna in. Att det är svårt att stoppa det betyder nämligen inte att det är omöjligt.

Det här är mina två kattungar. De leker ofta med varandra så intensivt att de glömmer hela världen runt omkring. I dag körde de rakt över mitt ansikte när jag låg i sängen, för att de förmodligen inte ens märkte att jag var där. Ibland händer det att en av dem tar lite för hårt. Då piper den andra kattungen till, och så släpper kattungen som gått över gränsen taget lite.

IMG_8313 IMG_8315-20140128 IMG_8316 IMG_8317För även om de här kattungarna älskar att leka med varandra, och har så svårt att sluta sin lek att de springer ner typ vaser, böcker, leksaker, barn och annat som hamnar i deras väg så är det en lek mellan jämbördiga. När någon piper och får ont, så släpper man. Visst kräver det också att den som tycker att gränsen är nådd faktiskt piper till, men systemet står och faller med att den kattunge som just då har övertaget släpper sitt övertag – tar sitt ansvar. Jo, givetvis har kvinnor ett ansvar att säga ett tydligt nej när de inte vill mera, men vad den senaste tidens rättsfall har visat är att det inte räcker. Det räcker inte för att skydda sig mot våldtäkt och det räcker inte för att rättsstaten ska skydda offret även efter händelsen.

Kvinnor gör redan allt de kan för att undvika att bli våldtagna. Det finns nog inte en kvinna som inte vid något tillfälle anpassat sig efter hotet om våldtäkt – tagit den längre men bättre belysta vägen hem, gått med nycklarna i handen som ett vapen, haft telefonen på och pratat med någon hela vägen hem, inte följt med snyggingen hem, inte gå i främmande mäns bilar, inte dricka för mycket och så vidare. Likväl finns det inte en enda av alla dessa saker som bevisligen är effektivt mot våldtäkt. Istället målar det upp alla män som potentiella förövare, som hot mot kvinnors säkerhet. Det enda som hjälper för att minska våldtäktsfallen är att män tar mer ansvar. Mer ansvar att sluta när någon ber dem, oavsett vad de själva tycker om att behöva avbryta. Mer ansvar för att inte våldta, helt enkelt. Det kan inte vara för mycket begärt.

Ja, och så tänker jag mig att det är just sånna här saker som mansrättsaktivisterna skulle engagera sig i – rättsfall som målar upp män som med sämre självkontroll än en kattunge. Dessutom borde det ligga alla som vill bevaka mäns intressen varmt om hjärtat att slå hål på myten om att våldtäkt beror på att män inte kan förväntas kontrollera sina starka sexuella lustar eftersom det helt utesluter tanken om kvinnliga förövare och manliga offer.

Vardagslivet

Att vara mer än bara kvinna

Charlotte62 kommentarer

Jag vet att könsidentitet är viktigt. Ja. Jag vet det. Men könet är bara en liten del av den identitet som utgör en person. Det är en av många anledningar till varför jag tycker att genus är viktigt – för att alla de där aspekterna av en person som inte är könsidentitet också ska få avgöra vem man blir. Och ofta talas det om hur stereotypen är mycket snävare för män. Kvinnor kan ha byxor, män kan inte ha kjol och så vidare. Jag ser också att mansrollen är snäv och det är klart att det inte är en tävling om vem som har det jobbigast nedtryckt i sin stereotyp, men när man ser bortom attribut i form av kläder och sånt, och börjar tala om färdigheter är det som om kvinnor alltid måste representera alla kvinnor. Där är kvinnorollen väldigt, väldigt snäv och varje kvinna som misslyckas liksom bevisar att kvinnor inte är lämpade.

Dataspelsutvecklaren Mikki har skrivit en fantastiskt bra bloggpost om vad som hände när dataspelsutvecklaren Zoe skapade ett spel om depression och fick en fullkomligt absurd massa hat och hot över sig. Varför? För att hon är kvinna.

”There are people who will say that the audience is tough on guys, too. And there’s some truth to that, but that’s really a distortion of the facts. To believe that, you have to be willfully ignorant of the difference in context. Yeah, I get a hard time sometimes — gamers are a passionate, ornery, and opinionated lot — but the difference is, I don’t have to justify myself the way women do. Nobody’s going to question if it’s all right for me to work in games. If I make a game, that’s just a game. It’s not treated as proof of why men should or shouldn’t be making games. Nobody thinks it’s objectionable that a man would make a game.”

Hennes kompetens ifrågasattes, men inte på basis av kvaliteten på hennes arbete utan på basis av att kvinnor inte borde göra dataspel. Hon är inte sig själv, sin egen person. Hon är bara kvinna – en representant för sitt kön utan berättigande. Och hon är långt ifrån den enda som råkat illa ut. När Anita Sarkeesian sökte anslag via Kickstarter för att göra en video om könsroller i dataspel gjorde en gamer vid namn Ben Spurr ett enkelt spel med en bild av Sarkeesian som går ut på att slå henne blodig. För att bevisa att det inte alls finns några könsspecifika problem för kvinnor inom spelvärlden. Och jag säger absolut inte att det skulle vara alla män, eller ens de flesta män, inom spelindustrin som beter sig så här, men de som gör det är väldigt högljudda. Vad de säger är att spelindustrin är männens område. Varje kvinna som kommer dit är en representant för alla kvinnor istället för en individ på lika villkor.

Men spelindustrin är inte det enda området där kvinnor inte tillåts vara mer än kvinnor. En kvinna med makt är alltid en kvinna med makt, inte bara en individ med makt. Och dessutom bedöms de ofta hårdare, för det finns alltid folk som menar att de bara har kommit dit till toppen för att någon tyckte synd om dem eller för att de har legat med rätt personer. En kvinna med makt är alltid lite suspekt och det är något i det här med att hon är kvinna som gjort att hon nått dit hon nått. Här i Finland finns ett uppmärksammat mobbningsfall inom Bil- och transportfacket AKT, där den förre ordföranden Timo Räty anklagades för att ha mobbat kommunikationschef Hilkka Ahde. Rätys advokat menar att det hela rör sig om konspirationer från Ahdes sida, för att spela ut Räty från ordförandeposten. Att Ahde begär 40.000 euro i skadestånd ser han som att det ”avslöjar något om hennes verksamhet” för hon har ”inga gränser, ingen anständighet”. Som historiker skakar jag matt på huvudet. Det är nämligen ganska exakt vad som brukar sägas om kvinnor med makt genom historien. Vad har hennes anständighet med saken att göra? Och hade det låtit likadant om det vore en man? Och varför lyfts det fram som en faktor som säger något om hennes kompetens och personlighet att hon begär en hög summa i skadestånd (eller alltså, om det hon säger är sant är det inte så stor summa)?

Det är ungefär samma tendenser som förekommer när det gäller sexuellt våld mot kvinnor, då det ofta låter som att ”kvinnor vill ha det så” eller ”hon skulle inte ha haft de kläderna/tagit den vägen/druckit den sista drinken/lämnat sitt hem” och så vidare. Vad man säger är att det är männens område, och om man som kvinna ger sig in där så måste man tåla reglerna. En av de reglerna är att man själv måste ta ansvar för att inte vara så attraktiv att man blir utsatt för brott.

Och den kvinna som vill bli tagen på allvar får inte ha urringat, inte tajt, inte för stort, inte för smått, inte för kort, inte för långt, inte för snyggt och inte för fult. Sådana kvinnor kan man nämligen inte ta på allvar och då får kvinnorna skylla sig själva. Allt detta är förklaringar som emellanåt dyker när kvinnor nekas anslag och anställningar, eller helt enkelt när de bara känner att ingen lyssnar på dem utan talar till deras boobs istället. Ibland känns det nästan som att allvarlig konversation också är männens område och att den kvinna som ger sig in där måste följa särskilda regler, som tyvärr är så många och godtyckliga att det inte går att lyckas utan att förarga någon och få ett ”typiskt kvinnor” efter sig.

I min Facebook-feed dyker så följande bild upp, som grädden på moset:

Grov översättning: När jag hade ärenden i staden blev jag verkligt illa till mods när jag såg familjemödrar sittande med en kaffekopp. Jag tänker mig att ett rent hem för barnen vore julens sanna evangelium, och inte städas hemmet från ett café. – Sann man

Listan på områden som av en del män ses som männens egna och där kvinnor ska anpassa sig kan göras väldigt lång. Det är delvis det här som kallas för den manliga normen. Det finns författare och kvinnliga författare, politiker och kvinnliga politiker, fotboll och damfotboll. Och så finns det män som tycker att en kvinna inte ska få sitta och ta en kaffe. Grejen är att jag inte tror att män i allmänhet har något emot att kvinnor skriver böcker, är politiker, utvecklar spel, har makt eller tar en kaffe, eller att män i allmänhet tycker att det är något märkligt med det i dagens samhälle. Det borde det ju heller inte vara. Men den högljudda skara som på något underligt vis har timtal att lägga på internetkommentarer, och de små obetänksamma kommentarerna face to face, gör det till ett jätteprojekt att vara kvinna och något annat än bara kön. Det kan handla om så enkla saker som när jag konstant måste ta metadiskussionen om feminism, för att jag är kvinna och genushistoriker. Eller som när en kollega efter ett föredrag får höra hur trevligt det är med vackra kvinnliga akademiker. Eller när så mycket av mitt liv och min tid går åt till att göra anpassningar till att jag är kvinna och inte kan röra mig som jag vill, säga vad jag vill, vara vad jag vill, för att om och när något händer är det alltid mitt eget fel. De män som tycker att kvinnor bara är kvinnor är få, med de män som låter dem hållas är många. Jag förstår hur det kan vara svårt att se de här problemen om man inte själv någonsin stött på dem, och jag tycker inte att man kan förvänta sig att allas sexismdetektor ska gå av för minsta lilla, men jag skulle önska att fler kunde lära sig att se det. För när man väl har börjat se det kan man inte så att säga o-se det igen, och då börjar det bli svårt att berättiga för sig själv att inte  säga ifrån. Kanske inte alltid. Kanske inte varje gång. Men ibland. Och det tycker jag är en väldigt bra start.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Ett historiskt perspektiv på faderskap, föräldraskap och kvinnors rättigheter

Charlotte62 kommentarer

När man diskuterar mäns och kvinnors rättigheter (som två skilda grupper gentemot varandra) brukar föräldraskapet av förståeliga skäl hamna i förgrunden. Därför tänkte jag att det var hög tid att vi redde ut några punkter ur ett (främst) genushistoriskt perspektiv.

Om vi börjar med rätten till abort. I Sverige har alla kvinnor sedan 1974 rätt till fri abort, med vissa förbehåll. Finland å andra sidan har inte fri abort. Abort är en oerhört svår fråga som det inte finns några enkla lösningar till. Det är en sista utväg och ska så förbli. Självklart är det viktigt att mannen och kvinnan diskuterar sina möjligheter att bli föräldrar och att de får stöd i svåra beslut, men sista ordet måste vara kvinnans. Varför? För att det är hennes kropp. Det är egentligen varken svårare eller enklare än så. En abort är ett medicinskt ingrepp som ofta medför minst psykiska biverkningar och ingen annan kan ha rätt att avgöra medicinska ingrepp än den som de görs på.

Så var det det här med rätten till barnet. När ett barn föds blir modern automatiskt vårdnadshavare. Fadern, om föräldrarna inte är gifta, måste ansöka om vårdnad. Eftersom vi inte var gifta när vår son föddes var det just det här som vi fick göra och jag kan inte säga att jag var alldeles övertygad om att det var ett bra system då. Vi fick nämligen ta med oss vår baby och åka till magistraten för att visa upp oss och redogöra för hur babyn kom till. Hela proceduren kände jävligt 1800-tal. Men å andra sida, vad hade varit alternativet? Hur ska myndigheter och system veta vem som är fadern? För om vi säger så här; det är inte rättssäkert att förutsätta att alla män som bor ihop med kvinnor är fäder till de barn kvinnorna föder. Och det ÄR viktigt vem som är förälder. Det är ett livslångt åtagande med ekonomiska, sociala och juridiska konsekvenser. Därför är det det enda rimliga alternativet att modern automatiskt blir vårdnadshavare eftersom det är hon som föder barnet (och de som närvarade vid födseln måste alltså fortfarande vittna till att just den babyn klämdes fram av just den kvinnan) och att pappan måste ansöka. Att den som födde barnet är förälder till det är nämligen det enda som man med säkerhet kan sluta sig till. Sedan är det alltså en seglivad myt att modern fullkomligt kan stänga fadern ute genom att vägra erkänna honom som förälder. Finns det rimliga skäl att anta att en viss man är pappa har han rätt att göra ett faderskapstest. Mer om faderskap kan man läsa här!

Inbakat i rätten till barnet finns också ett ideologiskt upphöjande av moderskapet. Till skillnad från de rent rättsliga omständigheterna, som i sin nuvarande form är så jämställda det går, kan de ideologiska omständigheternas inverkan på jämställdheten verkligen diskuteras. Mamman ses i dag alltför ofta som den främsta föräldern bara på grund av kön. Så får det förstås inte vara. Vad som däremot är viktigt att komma ihåg är att denna mammans rätt till barnet är en nymodighet som saknar motstycke i historien. Delvis handlar det om att den som är vårdnadshavare i dag både är ansvarig för barnets välbefinnande och för barnets tillgångar. Tidigare fanns det en tydligare uppdelning mellan dessa, så att kvinnor förvisso i allmänhet var ansvariga för barnets vardag, men det hade inget ansvar för de ekonomiska och juridiska delarna av föräldraskapet. På medeltiden ansågs det rentav ofta olämpligt att modern var vårdnadshavare (i betydelsen ha lagliga rättigheter över barnet) eftersom att hon skulle kunna tjäna på barnets död och därmed inte sköta barnet på bästa sätt. Att mammor skötte sina barn gav dem alltså inte bestämmanderätt. Det betydde till exempel att mammor inte hade rätt till barnets tillgångar, men också att de inte hade rätt att avgöra var barnet skulle bo, vem som skulle sköta det eller exempelvis vem barnet skulle gifta sig med när det kom upp i den åldern. Det betyder förstås inte att många föräldrar inte ändå kommunicerade med varandra, diskuterade och försökte komma överens, bara att mannens ord var det som gällde.

I de lagliga rättigheter som mannen hade ingick också att han hade rätt till sin kvinnas kropp. Våldtäkt inom äktenskapet blev ett brott så sent som 1994 i Finland, och fram till 1864 (i Sverige) hade maken laglig rätt att aga sin fru. Aborter fanns förstås inte (åtminstone inte den lagliga vägen, på andra sätt har det förekommit i alla tider) och inte preventivmedel heller, så kvinnans möjligheter att bestämma någonting alls som hade med hennes egen kropp att göra var oerhört små och i princip helt beroende av mannens goda vilja. Det här är en av anledningarna till att fri abort och preventivmedel är en så oerhört viktig fråga för dagens kvinnorörelser. För att förstå vidden av betydelsen dessa saker har för kvinnors livskvalitet behöver man inte mera än att titta på länder utan tillgång till dem.

Man ska inte överdriva kvinnors situation i historisk tid, och säga att allt var misär och skit och mörkt och så, för så behöver det förstås inte ha varit. Däremot är det jätteviktigt att vi inte tappar bort den historiska kontexten kring varför vissa saker klassas som viktiga ännu i dag. Abort, preventivmedel och bestämmanderätt över den egna kroppen är saker som varit långt ifrån självklara för kvinnor tidigare, och som bara en liten del av världens kvinnor i dag har rätt till. Det är lätt att bli fartblind, för att vi har alla de där sakerna här hos oss i dag. För att det är så självklara för oss. Det är lätt att inte se det verkliga värdet i dem och förstå vilken enorm inverkan de har haft på vår tid i allmänhet och kvinnors livskvalitet i synnerhet. Så när det ibland kan tyckas som att kvinnorättsaktivister och feminister går ut lite väl hårt för att försvara kvinnors rätt till sina kroppar och sina barn är det inte för att försvara årtusenden av kvinnliga dominans i hushållen, utan en effekt av att dessa rättigheter föddes ur den feministiska kampen. Att dessa rättigheter varit dyrköpta. Man behöver inte gå tillbaka mer än dryga hundra år i tiden för att se det. Att kvinnor som ville ha rösträtt sågs som olämpliga mödrar visas tydligt av antisuffragettepropaganda. På den tiden gick nämligen inte ens rösträtt och självbestämmande ihop med lämplighet som moder. Det är härifrån vi har kommit. I dag är det inte många som anser att en kvinna som har barn inte borde få rösta. Nej, i dag gäller det andra saker. Som rätten till arbete, till exempel. Men då krävs det att föräldraskapet ur ett ideologiskt perspektiv blir jämställt.

Kuriosa: När mina barn var små fick jag höra att mammor med barn under 3 år inte borde få arbeta, eftersom jag var så trött. Jag svarade med att det vore bättre att legalisera droger för små barn så att de skulle sova nån jävla gång.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Lite om det där med att kommentera (kvinnors) utseende

Charlotte38 kommentarer

Det finns fortfarande mycket att säga om kvinnor och utseende. Väldigt mycket. Det första jag skulle vilja säga, och som jag i ärlighetens namn tycker är det allra enklaste och allra viktigaste är det här:

Det rådde inga tvivel om att de som deltog i kommenterandet under mitt inlägg om Karl-Johan Karlssons krönika och det senare inlägget om vem som tystas är medvetna om att det är väldigt känsligt att kommentera kvinnors utseende. Att det är känsligt var liksom utgångspunkten för de allra flesta, oavsett vad man sedan tyckte om det. Väldigt snabbt utvecklades det till en fråga om att män måste ha rätt att kommentera kvinnors utseende, särskilt om man gör det genom att påpeka vad forskningen visat att standardmannen tycker är snyggt (det vill säga smal midja och breda höfter). Det här var den poängen, om jag inte alldeles misstolkat allt, som de flesta män som ställde sig emot mitt inlägg ville göra. Jag förstår inte varför. Varför ska det vara en manlig rättighet att kommentera kvinnors utseende? Varför kan man inte bara konstatera det man redan vet, att det är ett väldigt känsligt ämne, och sedan respektera det?

För mäns rätt att kommentera kommer aldrig att trumfa kvinnors rätt att slippa bli bedömda. Det är det viktigaste, tycker jag.

Därmed inte sagt att män alltid måste vara tysta (vilket vissa män (inga kvinnor) drog det till), eller att män inte ska få vara med och problematisera kvinnorollen och utseendehysteri. Den lilla men ack så viktiga skillnaden ligger i varför man vill vara med och diskutera. Gör man det för att man ser sig ha en rätt att kommentera kvinnors utseende kommer man (vilket blev väldigt uppenbart) stöta på patrull. Gör man det för att man anser det problematiskt att utseendet är en så stor del av kvinnorollen är det en helt annan sak (vilket också blev uppenbart).

Så varför är utseendekommentarer så känsligt då? Varför kan inte kvinnor bara ta det som en man, så att säga? För att många kvinnor är så vana vid att dömas och bedömas på basis av utseende. Och jo, jag vet att utseendet är det första vi reagerar på och att det är viktigt och bla bla, men många kvinnor blir aldrig något annat än sitt utseende. Kan det ge vissa fördelar? Absolut. Men det är inte fördelar man själv arbetat sig till (förutom de som går igenom plastikkirurgi och ”korrektioner” förstås, de har både arbetat på och betalat dyrt för sitt utseende) och inte fördelar de flesta av oss skulle vara stolta över, sätta på CVn, känna oss nöjda med. Det är objektifiering och gör ofta att det inte känns som om man har kontroll över sitt liv.

Av en slump ramlade jag på ett perfekt exempel på hur det fungerar i går. Inne på Indulged finns ett inlägg om färglagda historiska fotografier (som förövrigt är helt sjukt coola och värda en titt!) och följande beskrivning:

”The colorful image of Albert Einstein sitting beside the water gives us an entire new perspective on the genius. He goes from a brilliant historic relic, into a living brilliance of our era. The colorized photograph of Audrey Hepburn transforms our thoughts of beauty. Her photo goes from an intriguing historic photo to one of a sexy starlet of today.”

Visst, Audrey Hepburn var fantastiskt snygg och Albert Einstein var det kanske inte. Men Hepburn var först och främst skådespelerska. Ändå nämns inte hennes insats, utan bara henne utseende. I samma anda får Hillary Clinton frågor om vilka designers kläder hon brukar ha på sig, varenda tidning är fylld av bilder på kända kvinnor som är för smala, för tjocka, som tappat gravidetskilona rekordsnabbt, som inte gjort det, som visat för mycket hud, som visat osedvanligt lite hud, som blivit fotade utan makeup, med rufsigt hår, med påsar under ögonen, med en konstig hatt, med för blek hy eller alldeles för solbrun. Överallt ligger fokus på kvinnors utseende istället för deras prestationer.

Och utseendet sägs ge oss kvinnor makt. Till exempel menar många att vi genom hur vi klär oss kan undvika våldtäkt, undvika objektifiering och sexuella trakasserier, få en bra man och gratis grejer. Igen, som om utseende var kvinnans viktigaste egenskap.

Det Karl-Johan Karlsson gjorde i sin krönika var att uppmuntra män att säga att trådsmalt inte är vad män vill ha. Idén kanske var att hjälpa dem som med våld försöker bli väldigt smala, men han missar två (enligt mig väldigt uppenbara) saker. Den första är den mest allvarliga: ätstörningar handlar inte bara om utseende utan är en sjukdom. Att kritisera den som är sjuk hjälper inte det minsta. Den andra är att även om man säger till någon som är väldigt smal att den skulle se snyggare ut om den lade på sig några kilo ligger fokus fortfarande på utseende. Mängder av kvinnor är väldigt smala (som exempelvis Kendall Jenner som talar ut om hur det är att ständigt bli kritiserad för att vara för smal) och kan inte gå upp i vikt fast hur de försöker. Andra kvinnor är av den större sorten. Viktigt är också att det ”naturliga” spektrat av vikt för kvinnor är otroligt brett och att säga att kvinnor är finast när de är naturliga är precis lika destruktivt objektifierande som något annat. Genom att börja tala hälsorisker, BMI och naturlighet bekräftar man bara att kvinnor inte är mer än sitt utseende.

Som kvinna är det väldigt lätt att fastna i det där och påverkas – att internalisera sitt utseende och göra det till den kanske mest avgörande delen av vem man är. Man känner hela tiden att kroppsformen är lite fel, fötterna lite för stora, håret lite stripigt och hyn lite dålig. De bilder av modeller vi matas med, vare sig vi vill eller inte, är inte bara tillrättalagda innan själva tagningen, med smink, kläder, ljus och vinkel, utan är därefter photoshoppade. Inte ens supermodellerna själva kan leva upp till de bilderna, men vi förväntas ändå förhålla oss själva till dem. Därför är varje kommentar om hur man ser ut, vare sig den är positiv eller negativ, ytterligare en bekräftelse på att utseendet är det viktigaste.

Och nej. Det här är förstås inte mäns fel, utan är ett problem i vårt samhälle som både män och kvinnor bär ansvaret för. Många män verkar anse att det helt och hållet är kvinnors eget problem och det är man förstås fri att tycka. Men om man samtidigt försöker försvara sin rätt att fritt kommentera kvinnors utseende så blir det problem. Den negativa självbilden som kommer av utseendefixering är inte direkt beroende av just negativa kommentarer, utan kommer av kommentarer i största allmänhet. Sedan kan det förstås finnas en dimension av rätt sak på rätt plats. Om jag piffat upp mig när jag går ut på krogen har jag ingenting emot positiva kommentarer (även om negativa dito kan förstöra en hel kväll). Om jag däremot just har hållit en föreläsning tar jag fruktansvärt illa vid mig av samma positiva kommentar. Den hör inte dit. Jag är mer än utseendet och vill bli behandlad därefter. Och om det känns förvirrande och svårt som man att veta när det skulle kunna vara ok att kommentera en kvinnas utseende finns det en enkel lösning: låt bli. Det är trots allt inte en rättighet.