Min svärmor gav mig pengar till ett par skor jag drömt om. Det tog mig i runda slängar 0.3 sekunder att komma över förnedringen att ta emot pengarna. Skorna har röd rosett. Liksom say no more.
Etikett: Stipendiatliv
Kanske lite
Ponera rent hypotetiskt att man skriver ett mejl till någon, ska vi för enkelhetens skull säga sin handledare. Och så ponerar vi lika hypotetiskt att någon som eventuellt skriver det fullkomligt fiktiva mejlet till en handledare tycker att det behövs en… typ… slutkläm. Liksom.
Skulle det då vara, rent hypotetiskt alltså, oförskämt att avsluta mejlet med ”men – som Jesus skulle sagt – vi ses väl efter påsk”?
Lite till
Och när vi ännu är inne på ämnet eufori: Jag har fått nya gardiner till kontoret! De är fluffiga och ljusa och mönstrade med små ljuvliga rosor och vackra prickar och… och… just sånna där som ger min högt vördade älskade make utslag för att de, som han säger, ”ser ut som enhörningsbajs”.
Så länge enhörningar bara äter cupcakes, regnbågsskimmer och kanderade rosenblad är det helt okej med mig.
Prioriteringar med Handledare B
Som ni vet jobbar jag för tillfället med brev från 1500-talet ur Sturearkivet (som förvaras vid Riksarkivet i Stockholm). Mer specifikt läser jag igenom de sammanfattningar som finns av alla breven, sorterar ut dem som på något vis behandlar gifta mäns och kvinnors relation och läser dessa i sin helhet. Breven i Sturearkivet transkriberades (skrevs av) i mitten av 1900-talet och eftersom jag analyserar innehållet (en textuell analys) och inte exempelvis hur brevet sett ut eller potentiella skrivarhänder (de flesta brev dikterades för en skrivare) räcker dessa transkriberingar riktigt långt.
Så jag beställde kopior av de transkriberingar jag nu i första skedet behövde. Och så fick jag en liten räkning.
Eller liten och liten. Ni vet. Så där att det är tur att barnen tycker om rågbröd för det är vad vi alla kommer att äta ett gott tag framöver. Mer kanske i den storleken. Eller åtminstone så där stor att det är tur att jag har gift mig rikt.
Så jag vände mig som vanligt till Handledare B.
Jag: Jo, alltså jag fick en räkning från Riksarkivet.
Handledare B: Mmmm….
Jag: Den är ganska… mastig.
Handledare B: Mmmm….
Jag: Sååå… Jo, kanske du vet om något stipendium man kan söka för att täcka sånna kostnader?
Handledare B: Jo. Vad talar vi om för summor?
Jag (vill inte egentligen erkänna hur mycket det rör sig om): 1640 spänn.
Handledare B (kommer från en annan planet): 1640 svenska kronor? Så vi pratar inte ens euro?
Jag (blir omväxlande frustrerad över att Handledare B inte ser lika allvarligt på summan som jag själv, omväxlande riktigt orolig inför framtida investeringar i kopior om det här är en piss i havet): Nej.
Handledare B: Njae, för så små summor finns det nog inga stipendium.
Jag (uppriktigt chockad): Små summor? Det där är ett par underbara röda skor med hög klack och roliga små prickar som inte kommer att bli mina. Det är vad det är!
Handledare B (stannar upp, tittar på mig, tittar på mina skor): Men bruna skor duger helt bra.
Jag: Det tror du bara för att du inte har sett de där andra. Om du hade sett dem hade du förstått.
Handledare B (tittar på mig och höjer ena ögonbrynet så där som han gör när jag har fel och han tycker att det är så uppenbart att han inte ens orkar påpeka det)
Jag (tittar på handledare B): Nej, det kanske du inte skulle.
(talande tystnad)
Jag: Och Sturearkivet är ju kul. Jättekul.
När det inte blir som man tänkt
Jag hade tänkt skriva om Pinker idag. Men istället slogs jag av hur lycklig jag är som får göra vad jag gör och vara där jag är och så blev det ett otillbörligt sentimentalt inlägg om hur mycket jag gillar genus och som skulle kunna ha fortsatt rätt länge till med hur mycket jag tycker om kattungar, rosendoft och fred på jorden.
Och så kände jag mig så där mild som min högt vördade älskade make säger att jag aldrig är.
Men när jag sedan tittar på rubriken i mitt sentimentala lyckoskimrande inlägg läser jag varje gång ”Varför jag gillar anus”.
Att jobba hemifrån
Det där med att jobba hemifrån underlättas betydligt av att man har fri tillgång till kaffe. De där pappren jag just nu håller på att pryda med kaffekoppsringar är kopierade avskrifter av brev från Sturearkivet, det vill säga privata brev från maktens centrum i början av 1500-talet. Snart är mitt paper till Glasgow baserat bland annat på de här breven hyggligt färdigt så att ni kan få läsa det.
Det blir lite lättare
Just nu är det, som man brukar säga, rätt mycket. Mitt paper till Glasgow bara måste bli färdigt men jag har både uttrycksförmåga och tålamod som en förståndshandikappad orc.
Så här kommer en av de där sakerna som gör Internet och världen i allmänhet lite bättre.
En bild på en katt. Den här gången i en rosa kasse.
Sushi och traditioner
Idag ska jag in till stan. Ut bland folk för första gången på länge. Spännande! Och så ska jag träffa mina före detta arbetskompisar och äta mig in i en sushikoma. Det är som jag har förstått det inte alls en japansk tradition som man skulle kunna tro, utan en helt vanlig, hederlig girighetseffekt. Ät sushi tills du måste trycka ner de sista riskornen i halsen med pinnarna. Fyll på med kaffe. Fall i koma.
Lovely.
Det där med att ha en mentor.
Eva Frantz skriver fint om vikten av att ha en mentor, särskilt när det känns motigt. Jag inser att det kanske är skillnad på att ha en mentor som i all sin godhet ställer upp med visdomar och tårtbitar när det behövs och att jag som doktorand måste ha handledare för att ens få fortsätta, att det är deras jobb och allas vår plikt liksom. Men ändå. Jag har kanske världens bästa handledare, och jag kan inte nog beskriva hur viktigt det är.
Handledare B har ett sätt att sätta mig på plats, provocera och göra mig gråtfärdig hälften av gångerna jag har samtal med honom vilket gör att jag tar tag i vad jag borde göra, kämpar hårdare, gör om, gör rätt och blir väldigt mycket bättre. Men handledare B är också en sån handledare som jag kan skicka förtvivlade email till mitt i natten och få ett snabbt svar att han sitter i ett obskyrt arkiv i en liten stad i Italien som ingen har hört talas om och som nu är lamslagen av 2 cm nysnö men om jag formulerar kärnan på problemet så ska han ordna allt.
Handledare A är mild och förstående och kan så mycket om mitt ämne att det ibland känns som om jag skulle kunna skriva hela min avhandling bara grundat på intervjuer med henne. Hon bjuder med mig på book release bland de riktiga forskarna när hon vet att jag håller på att klättra på väggarna hemma och oavsett hur katastrofalt ett problem kan vara så kan hon på tre minuter hitta en kreativ vinkel och en inspirerande lösning. Och helt ex tempore skickar hon roliga kort och intressanta artiklar som väntar i postlådan när jag vågar mig ut.
Så även om jag vet att mina handledare kanske är mina handledare lite för att någon längre upp i hierarkin har sagt ”varde handledare” så ser jag dem ändå som mina mentorer. Och det är jag väldigt tacksam för!
Jag har fått en ny kamera. EN NY KAMERA!!!
Jag har fått en kamera. En riktig kamera istället för den sju år gamla grunka jag bråkat med fram tills nu. En riktig kamera som fotograferar när man trycker på knappen, inte 28 sekunder senare och endast under förutsättning att jag under dessa sekunder inte rört mig ur fläcken. En riktig kamera som förvisso tar bättre bilder i dagsljus men som inger förhoppning om att kunna fotografera även under de övriga 19 timmarna av dygnet.
Jag blev så där glad att jag nästan grät.
Och nu har jag ägnat alldeles för stor del av dagen till att fotografera, och värre lär det bli när barnen kommer hem.
Just nu ligger kameran i mitt knä och vilar sig. Ikväll kör vi hårt.
Den allra första bilden. En chokladfylld såndär himmelskhet, som ser så personlig ut att jag istället för att äta upp har diskuterat världsproblemen med.
Percival ligger på soffan och latar sig. Åtminstone tills jag kommer dit och med kameran liksom tryggt balanserad i ena handen kryper fram längs golvet som om det rörde sig om en vildmarksdokumentär om lejon i Afrika, inte ett första försök att fota en slutkörd katt på en soffa.
Hit och dit och tillbaka igen 