I morse diskuterades fallet Bäckman på radio. Jag ska erkänna att jag inte är så insatt i detaljerna, men mycket kort går det ut på att docent Bäckmans avhandling i sociologi (2006) om hotet från östmaffian har ifrågasatts i ett granskande TV-program (45 minuuttia). Problemet är att ingen förutom Bäckman själv har fått ta del av det omfattande intervjumaterial som avhandlingen baserar sig på och att man därför nu höjt tvivel om huruvida materialet faktiskt existerar. Radiopratarna funderade på hur i hela friden det kommer sig att han ens har fått sin avhandling godkänd när ingen har tittat igenom hans källor, och den professor som var opponent vid disputationen blir rätt hårt ansatt för att inte har gjort sitt jobb ordentligt.

Jag tänker inte på något vis ta ställning till Bäckmans avhandling eller riktigheten i anklagelserna mot honom, men däremot skulle jag vilja ta upp vad man kan förvänta sig av doktorander och av en disputation. Den som är opponent har i uppgift att undersöka doktorandens förmåga att argumentera sakligt och kunnigt utifrån källmaterialet och annan forskningslitteratur. Visst kan man tänka sig att opponenten gör nedslag i källmaterialet om detta finns tillgängligt, det gör säkert de flesta. Men om det rör ett så stort intervjumaterial som Bäckmans och det inte finns några tecken i avhandlingen på att materialet insamlats på ett sätt som bryter mot etiska eller vetenskapliga regler bör de valda delarna av intervjumaterialet presenteras i en så tydlig form och med en så klar koppling till argumentationen och forskningslitteraturen att opponenten inte ska behöva kräva att få ta del av själva intervjuerna. För min egen del grundar sig min avhandling på över 20.000 medeltida dokument. Det finns inte en opponent i världen som kommer att sätta sig ner och kontrollera att jag har tolkat alla dessa dokument korrekt eller att varje enskilt dokument är just det jag skriver. Det ligger på mitt ansvar att göra en tillräckligt noggrann avhandling för att det inte ska finnas några tvivel kring att mina tolkningar är relevanta och det får inte finnas i doktorandens eller någon annan forskares värld att tillrättalägga källmaterialet för att passa särskilda syften.

När en doktorands avhandling har kommit så långt att det är dags att disputera borde allt vara i ordning. Visst kan argumentationen kritiseras, kanske någon litteratur omtolkas och kanske det finns skäl att tydligare förklara något påstående, men det ska inte finnas några som helst skäl att ifrågasätta källmaterialets existens. Som en känd professor sa till oss doktorander på seminariet: ”Ni är inte längre på den sidan som tar emot kunskapen. Ni är på den sidan som skapar kunskapen.” Det är stort ansvar, det är det, och universitetet måste kunna lita på att vi kan bära det. Samtidigt som det etiska ansvaret ligger på den enskilda forskaren, kommer vetenskapligheten att garanteras av det större sammanhanget – av det vetenskapliga samfundet. Istället för att nu beklaga sig över att opponenten i den allra sista fasen av Bäckmans tid som doktorand inte har ifrågasatt huruvida hans källmaterial de facto existerar vore det synnerligen relevant att lyfta fram doktorandernas förankring i det vetenskapliga samfundet. Hur sköter universiteten om sina doktorander? Hur ska man visa doktoranderna att den kunskap de skapar är viktig när doktorandernas ställning inom universiteten är så svag att många av oss inte ens får tillgång till ett arbetsrum? Och hur mycket tid får handledarna för att faktiskt handleda doktoranderna om det ens är teoretiskt möjligt för någon att skriva en avhandling med påhittat källmaterial?